Super Nintendo-eran bjöd på en uppsjö av bra RPG där några av klassikerna förstås är Final Fantasy VI, Chrono Trigger och Secret of Mana. Av olika skäl finns det alltid doldisar som inte får den uppmärksamhet de förtjänar och kanske rentav borde få tillhöra klassikerna. I dag är det dags att rikta strålkastarna mot en av dessa titlar…

Without warning, the island suddenly appeared in the sky. Four evil and wicked beings claimed it for themselves. They possessed the frightening powers of Chaos, Destruction, Terror, and Death. The people were horrified. They called the evil ones ”Sinistrals.” The reign of terror continued. The world massed its warriors to battle their dark foes. But the Sinistrals were all powerful. In desperation, the people called on their bravest fighters: Artea, Guy, Maxim, and Selan.
And so began the final battle…

Lufia 2: Rise of the Sinistrals från 1995 kan vid första anblick upplevas som ett väldigt traditionellt 2D RPG. Det som gör spelet unikt är den härliga mixen av olika inslag lånade från andra spel.
Först och främst existerar det inga random encounters – trots att det under spelets tillkomst närmast var en standard för alla RPG.
Du kan med andra ord se fiender dyka upp när du fotvandrar på världskartan.
Fast det verkligt intressanta är utforskandet av dungeons. Du kan se alla fiender, men så länge du står still så gör de det också. Här kommer användandet av ”Tools” in. Detta för tankarna till det barnvänliga pusselspelet Adventures of Lolo (ifall någon kommer ihåg det) och förstås även Zelda-spelen.
I början är det främst pilen som är din bästa vän. Genom att skjuta pil på monster paralyseras de tillfälligt  – utmärkt sätt att undvika konflikt. Pil nyttjas också för att vrida spakar som är utom räckhåll, men det krävs då att de beskjuts från rätt håll. Spakarna i sin tur fäller ut broar, öppnar dörrar osv. Med tiden utökas förstås antalet Tools.
Kombinerat med detta finns det också gott om pussel och saker att interagera med för att komma vidare i de dungeons du besöker.

Med svärdet kan du kapa ner busk för att hitta en stor knapp i golvet som öppnar dörren, men bara så länge knappen är intryckt. Genom att ställa en kruka eller släpa en kolonn över knappen kan dörren hållas öppen för dig i ren Indiana Jones-anda.
Zelda-känslan infinner sig, men pusslen återkommer oftare än i Zelda och är oftast mer underhållande och klurigare.

Striderna är turbaserade och kräver förstås bra vapen och utrustning. Ungefär hälften av alla vapen/utrustning använder sig av IP. Alla dina karaktärer har utöver HP- och MP-mätare också en gul IP-mätare. Denna fylls på när du tar skada och när den är fylld kan du använda dina IP-färdigheter för att underlätta din kamp och spara MP.
IP-färdigheter kan vara att ditt svärd gör en extra kraftfull attack eller att din rustning helar partyt eller gör dig svårare att träffa.
Utöver vapen och utrustning finns även möjligheten att slåss jämsides med Capsule monsters som du kan hitta runt om i Lufia-världen.
Dessa Pokemon-inspirerade följeslagare kan med rätt utfodring gå upp i level och byta skepnad för nya support- eller attackfärdigheter.

Beroende på Capsule monster och level är födan väldigt olika. Tricket är att försöka räkna ut vad de tycker om för att få deras mätare att slå över till nästa nivå/skepnad.
Avlagda vapen och utrustning kan till och med fylla på mätaren så rejält att ett större uppköp i butik ibland är motiverat. Det finns 7 olika Capsule monster som i sin tur kan uppnå nivå 5 i sin utveckling utöver att de går upp i level precis som dina karaktärer och börjar på lv 1 varje gång de bytt nivå/skepnad.
Då jag är ganska insnöad på RPG (och troligen borde kalla mig RPG-Kim istället för Retro-Kim) upplever jag fortfarande IP-utrustning/vapen och Capsule monster som kul och originella inslag för sin tid. Uppskattade också den beskrivning som fanns kring vapen, items och utrustning (något som för denna tid inte var speciellt vanligt), men inte minst den lite söta humor som genomsyrar hela spelet.

Se bara spelets intro (om ni orkar) och första minuter för att förstå vad jag menar…

Lufia 2 kan kanske inte tävla med klassikerna grafiskt, men grafiken fyller mer än väl sin funktion och bjuder fortfarande på vackra städer, miljöer och fiender.
Musiken är klart godkänd och några av spåren sätter sig verkligen och skapar en mycket god stämning.
Storyn är ganska enkel och rakt på sak vilket faktiskt, tvärt emot vad man skulle kunna tro, fungerar riktigt bra. Det som istället är en av spelets styrkor är de olika karaktärernas relationer och jargong. Lufia 2 är troligen det enda RPG där jag upplevt en gruppdynamik jag verkligen tyckt om och velat vara en del av. Gruppen är verkligen sammansvetsad mot slutet.

Visst kan det bli väldigt grabbigt, men det är nästan omöjligt att inte bli charmad och det hela balanseras väl av gruppens kvinna.

Ett nytt grepp med Lufia 2 är att hela äventyret egentligen är en prequel till det första spelet – Lufia & the Fortress of Doom från 1993. Trots att det är ett sekel mellan spelen tidsmässigt hänger de perfekt ihop och ger även svar på frågor kring våra hjältars öden från första spelet och vice versa. Lufia & the Fortress of Doom inleds med den episka slutstriden man kämpar sig mot i Lufia 2. Därför är det lätt att få gåshud (av ett par bekanta scener) mot slutet av Lufia 2 ifall man spelat Lufia 1 eller kanske bara spelat den första kvarten…
Detta är också skälet till att jag valt intro-texten från Lufia 1 för att presentera Lufia 2 – ifall någon tänkt kommentera det. J
Slutomdömet är att Lufia 2 är en RPG-pärla från SNES-tiden som alla RPG- och Retro-spelare borde ge en chans ifall de inte redan spelat det.
Avslutningsvis har jag nog, precis som alla andra, lekt med tanken på att göra ett RPG.
Både idag och för 15 år sedan skulle i så fall Lufia 2 vara en av mina viktigaste förebilder och inspirationer…  

//Kim Söderström