När jag listade de enligt mig tio viktigaste konsolspelen från de senaste tre generationerna, placerade jag Metal Gear Solid på plats nummer tio. Oavsett vad man tycker om spelet måste man erkänna att Kojima haft ett enormt inflytande på spelvärlden under de senaste tio åren. Spel har delvis tack vare (eller på grund av) honom blivit mer filmiska både i berättande och story.
Och ibland går det så långt att man börjar misstänka att Kojima är en misslyckad och ratad regissör, som försöker leva ut sina filmdrömmar via spelvärlden där standarden är långt, långt lägre. För i vilken annan värld skulle man kalla David Hayter för en bra skådespelare? Jaja, I’m a Hayter hater. Men allvarligt, killen kan ju inte klämma fram en trovärdig replik ens om Snakes hockeyfrilla hängde på det. Om jag skulle förklara det för någon som aldrig hört Solid Snake skulle jag be personen föreställa sig Christian Bale i en porrfilm.
Men i spelvärlden är vi så svältfödda på bra röstskådespeleri, speciellt för 10 år sedan. Metal Gear Solid är för film vad paralympics är för OS, och David Hayters bronsplats på 200m är ju ganska bra med tanke på att han springer med två benproteser. Bara i spel och porrfilm skulle Hayters prestationer i MGS-serien kallas något annat än dåligt. Men till Hayters försvar verkar spel göra skådespelare sämre än de egentligen är. Se bara på Command & Conquer. Eller Marcus Fenix, vars skådespelare gör ett mycket bättre jobb som till exempel Bender i Futurama.
Men nu är den filmiskt presenterade handlingen inte det enda som gör Metal Gear Solid-serien så älskad. Eller? Personligen har jag något emot smygmoment, men jag kan ändå förstå tjusningen i det hela. Men utförandet i Metal Gear Solid är inget jag kan förstå. Snake är inte precis en smidig smygare, och vissa beslut angående gameplay är totalt bortom mitt förstånd.
Ta till exempel en av spelets flera frustrerande sekvenser, där Snake befinner sig i ett rum och spelaren får se honom uppifrån. Utanför rummet står flera fiender och skjuter mot Snake, men vi får inte se dem. Snake ser dem. De ser Snake. Men vi får inte se något. Att skjuta i Metal Gear Solid är bland det mest bångstyriga man kan göra i något spel. Vissa saker kan man lätt förlåta, som att fienderna av någon anledning bara kan se fem meter framför sig. Men att Solid Snake är lika klumpig som en 15-åring som vuxit 10cm under ett sommarlov är omöjligt att bortse från. Ändå lyckas folk göra precis det.
Idag han man rådit bot på många av seriens skavanker. Röstskådespeleriet är marginellt förbättrat i del fyra, och kontrollen håller faktiskt enligt dagens standard. Men att kalla Metal Gear Solid-serien för spel med filmsekvenser börjar bli osanning. När är det dags att kalla det för en film med spelsekvenser? Anledningen till att vi stod ut med Hayter 1998 var att standarden var så otroligt låg (med undantag för t.ex. Grim Fandango). Anledningen till att vi står ut med honom idag är pga nostalgi och kärlek för serien.
Och jag tänker inte ens nämna något om när hela spelet avbryts för några otroligt krystade och ostiga politiska budskap.
Jag ska inte skriva något om texten, för då kommer du nog ta bort min kommentar 😀 /MGS-fan
Jag tycker dock att överskattat är fel ord när det kommer till spel som MGS, som hatas av halva spelvärlden…
Nej då, jag har aldrig och kommer aldrig ta bort en kommentar! L_L
Och så länge serien älskas av den andra halvan än den överskattad. 😉 Men tror du verkligen MGS hatas av halva världen? Det har jag aldrig märkt. Tycker spelen hyllas av både press och publik.
Nu har jag ju inget emot MGS som serie. Bara delar av vissa spel. Twin Snakes är bland det sämsta jag någonsin spelat. Däremot kommer jag ta upp MGS igen, i nästa bloggserie — underskattade spel. 😉
Samtidigt som jag håller med om att vissa av spelets inslag var föråldrade redan när spelet lanserades så kan jag inte hålla med när du skriver att Hideo Kojima känns som en misslyckad regissör som fick nöja sig med att göra spel.
Tar man storyn i Metal Gear på fullt allvar så kan det visserligen framstå på det sättet med alla långrandiga konspirationsteorier osv, men jag har alltid sett serien som en popkulturell hyllning som friskt hämtar inspiration från såväl B-actionrullar (därav den krystade dialogen och Hayters bajsnödiga röstskådespeleri) som japansk anime.
Det jag vill säga är att om man har ett någorlunda distanserat förhållningssätt till seriens värld så blir den betydligt mer roande, häftig och komisk.
Samtidigt vill jag bara passa på att tillägga att jag verkligen gillar det ni gör här på svampriket 🙂
@Aldo – Det tackar vi för (tror nog att både Elin och Tommy oxå blir glada)! Vi gör Svampriket lika mycket för oss själva, som för våra läsare 🙂
Aldo Sartori:
Du har nog helt rätt i att man inte ska ta storyn på så stort allvar för att kunna uppskatta den. Och faktiskt, hur pretentiöst och ostigt svulstigt det än kan bli från stund till stund så kan ingen anklaga Kojima för att sakna självdistans. Humorinslag och blinkningar till publiken är ju ganska vanligt, liksom. Så det blir svårt för mig, som inte är helt inne i seriens kanon, att veta hur jag ska ta storyn och berättandet. Speciellt när det kommer till vad som är ”dåligt med flit”.
Och tack så mycket för snällkommentaren. ^^,
”Twin Snakes är bland det sämsta jag någonsin spelat.”
Word på det 😉 Uselt spel!
Men jag älskar fortfarande originalet 😛 Trots att det är föråldrat! Spelen passar mig helt enkelt.
Och jo, jag tror nog att ungefär halva spelvärlden tycker att MGS-serien är ganska usel. ”För mycket filmsekvenser”, ”för dålig kamera”, ”usel story” osv har jag som det fan jag är fått höra till leda.
Tycker att an bara kan sluta spela spelen om man ogillar dem så mycket ;P
Tommy är bara sur för att han inte har Hayters sexy-look! 😉
Även jag tycker MGS är en genialisk korsbefruktning av japansk anime och västerländsk actionfilm.
Hade det bara varit det ena eller det andra hade det inte alls blivit lika lyckat.
Ja, det flirtades vilt med filmmediet fast det djärvaste var ändå att spelet på grund av sin fusion tilltalade både en västerländsk och japansk publik utan att vara ett renodlat barnspel för en gång skull.
Äntligen ett japanskt tv-spel vars målgrupp inte var småbarn! Verkligen något att glädjas åt då det än idag går 30 barnspel på varje ”vuxenspel” och detta trots att en stor målgrupp spelare nu bevisligen blivit äldre.
Visst kan man likt många av dagens unga spelare trycka förbi varenda dialog och filmsekvens ifall man vill.
Det går att bagatellisera storyn och trycka förbi, men något av stämningen går då förlorad och risken är stor att du inte vet vad du behöver göra härnäst.
Själv valde jag att leva mig in i MGS-världen och stämningen då den kändes betydligt mer trovärdig och intressant än 90% av alla spel just då. Utöver det fanns det inget tv-spel som ens avlägset var lika originellt eller ambitiöst samma år.
Kojima och kompani tog en stor risk och satsade allt.
Eller som de säger inom SAS (Special Air Service): ”Who dares wins”
”då det än idag går 30 barnspel på varje ’vuxenspel'”
Då måste du och jag har väldigt annorlunda definitioner angående barnspel och vuxenspel. :O
Eller, vem vet, har dålig koll på all shovelware.
Säga vad man vill om handlingen i MGS-spelen (själv har jag aldrig förstått särskilt mycket av den, förutom stora delar av del tre som faktiskt hölls på en lagom avancerad nivå fram till slutet) men skurkarna är helt underbara, och jag tror att många av dem skulle hålla även i filmvärlden. Ocelot (främst i MGS3) är löjligt cool, och The End skulle vara en häftig karaktär oavsett var han skulle dyka upp. <3