Professor Layton and the Unwound Future (eller Lost Future, beroende på vilken sida av Atlanten du befinner dig på) tar sina båda föregångares starkaste sidor och för dem samman i ett enda äventyr. Medan seriens andra del – The Diabolical Box, som jag recenserade för Pulse – hade mer intressant story och mycket högre produktionsvärde, så var pusslen inte riktigt lika bra som i The Curious Village. Problemlösningen vilade lite för mycket på räknande, och när man sedan skulle ut på jakt efter borttappade pappersbitar steg min frustration i taket.
Men med seriens tredje installation förs skyhöga produktionsvärden ihop med fyndigare problemlösning, och resultatet blir professorns bästa prestation hittills. Inte nog med att spelet har fler underbart vackert ritade filmsekvenser än förut, stora delar av dialogerna utanför filmerna har nu begåvats med röster. Både manuset och skådespelarna håller hög klass, och det ger en helt ny inlevelse till upplevelsen.
Visst känner du igen sättet som man ska tänka på, och det innebär att seriens tredje spel inte är lika utmanande som när det första tvingade dig att tänka utanför lådan. Nu kan du även använda dina hint coins för att köpa en så kallad Super Hint, som nästan avslöjar svaret för dig. Men jag gillar hur man än en gång prioriterar logiskt tänkande framför matematik.
The Unwound Future börjar med att Layton och Luke får ett brev, avsändaren är en person som påstår sig vara Luke 10 år i framtiden, i ett London där inte allt står helt rätt till. Vad vill den 10 år äldre Luke? Och hur nådde brevet vår tid?
Berättelsen är skickligt framförd, och går in på djupet när vi får veta mer om Layton, hans förflutna samt hans relation till Luke. Medan berättelsen är lika engagerande som i The Diabolical Box, så är den mer personlig den här gången. Och självklart med en twist mot slutet.
Jag var aldrig ett speciellt stort fan av de tidigare spelens minispel och sidosysslor. Jag tyckte inte det var så roligt att möblera rum, koka te, träna hamstrar eller montera ihop kameror. I stort sett kan samma sak sägas om The Unwound Future, även om jag fann det ganska underhållande att att lägga ut färdriktningar som till slut skulle guida en bil till mål.
Min flickvän uppskattade dock bildboken mest, där man samlar små klistermärken som man sedan ska placera i bildernas miljöer så att det passar in i berättelsen. Det är faktiskt en smart idé, som är klurigare än det låter.
Även om pusslen i The Unwound Future ibland känns lite dåligt förklarade (det känns ibland som att översättarna inte haft lika mycket tid på sig den här gången), så är de fortfarande ett steg uppåt från The Diabolical Box enligt mig.
Laytons senaste hjärnkittlare når dock inte riktigt upp till Curious Village, men överskrider i stället båda spelen i story och produktionsvärde. Allt handlar helt enkelt om vad du prioriterar.
Men över det stora hela måste jag nog säga att det här är det bästa Professor Layton hittills.
Åh, längtar längtar. Bra recension!
Riktigt najs recension. Tror att det blir ett köp.
Jag själv har alltid uppskattat atmosfären och handlingen mest i Layton-spelen, så detta kan inte bli annat än mumma! 😀 Mycket trevligt att höra att jag dessutom inte behöver räkna lika mycket. Matematik är tråkigt.
Som matematiklärare så tycker jag att det låter lite roligt att du delar in problemen i matematiska och logiska. Jag ser logik som en självklar del av matematiken, och hade velat ge mina elever ds med prof. Layton då jag anser att i princip alla pusslen är matematiska.
Ja, det är ju egentligen fel att säga att matematiska pussel inte är logiska. Men kom inte på något annat sätt att säga det. :p Hoppas alla förstod ändå, att det är mer tänkande än räknande.