Ingen läser blogginlägg på helger (eller så är de bara för bakfulla för att orka kommentera), så jag lägger väl bara upp en lista över vad jag tycker är tidlöst vackra spel så länge. Ni får ju i alla fall lite fina bilder att se på. 🙂 Om ni hamnar i en diskussion med en okunnig angående om spel kan vara konst eller inte, så kan ni väl länka dem hit.

20) Rez HD

Stilrena avklädda vektorer och ljus i regnbågens alla färger, samspelar med hypnotiserande techno. Det enda som hade varit annorlunda om spelet utvecklats 20 år senare med samma grafiska visioner, är upplösningen.

19) Wario Ware

Kontrovers! Antingen älskar eller så hatar man designen i Wario Ware-spelen. Den är själva definitionen av fulsnygg, men den charm och värme som spelen utstrålar är oberoende av tekniska prestationer.

18) Unfinished Swan

Stilrent är vackert. Fråga Thomas Wiborgh, som ibland tar konceptet lite väl långt. Vi får hoppas att Wiborgh aldrig får tag i en magisk lampa, för då kommer världen snart se ut som i Unfinished Swan. Stilrent är vackert, men anledningen till att Unfinished Swan inte ligger högre upp är för att för mycket stilrent även kan bli tråkigt.

17) Blueberry Garden

Ett bra exempel på hur något kan vara ljust och stilrent utan att bli tråkigt och kliniskt. Så länge tekniken kan simulera vad som ser ut som ett barns teckningar, är det allt Blueberry Garden behöver.

16) Dreamside Maroon

Det är något väldigt lugnande i att se hur en stjälk växer framåt så det knakar dovt. De små ljuspartiklarna som svävar omkring i luften påminner mig om mina första steg i Kokiri Village. Jag är helt enkelt svag för små ljusa saker som lyser i dunkelt dis.

15) Killer 7

Visst begränsas Killer 7 lite av tekniken, och hade precis som de flesta spel mått bättre av HD. Men tittar man på designen och spelets generella stil går det inte att säga annat än att det är tidlöst snyggt. Jag borde kanske placera No More Heroes här i stället, men det känns som att Killer 7 förtjänar platsen mer.

14) Loco Roco

Inte lika kontroversiellt som Wario Ware, men ändå inte så självklart. Jag tycker ändå att Loco Roco satte en helt egen stil. En enkel men ack så charmig design räcker en lång väg. Blommor som dansar, bollar som hoppar och allt i klara fina färger. Det osar droger, det osar 70-tal. Musiken är körsbäret på toppen.

13) The Path

Jag kan inte hjälpa att tänka på Killer 7 när jag ser The Path. Fast i högre upplösning och med mer detaljer. Och American McGee i stället för Suda 51, kanske. The Path har förmodligen den vackraste skogen jag någonsin sett i ett spel.

12) Machinarium

Här kan vi snacka ambitiös grafik. Inte nog med att hela spelet är otroligt vackert handritat, men har även lagt ner så fantastiskt mycket möda på alla dessa detaljer. Du lägger hela tiden märke till något nyss i bak- eller förgrunden. Det är grafik som man ser att en hel del hjärta ligger bakom.

11) Mirror’s Edge

Den svenska IKEA-designen smög sig in i spelvärlden när Dice släppte Mirror’s Edge. Raka kanter och rena ytor, blandat med ljusa färger och röda kontraster. Det finns spel som har en så unik design att du genast ser vilket titel det rör sig om, och Mirror’s Edge är definitivt en av dem.

10) Limbo

Världens snyggaste spel som bara använder en färgton. Att långsamt glida över den kalla dimmiga sjön i din båt under spelets början måste vara en av de vackraste scenerna någonsin. Att man dessutom lyckats få våldet att kännas mer våldsamt med hjälp av endast silhuetter är bara det värt en eloge.

9) Neverhood

Ett spel gjort i lera?! Ja, fakiskt. Det här peka och klicka-äventyret är gjort helt och hållet med stop motion i lera. Resultatet är något unikt, som vi knappt ser längre. Och om spelet hade gjorts i dag skulle det förmodligen inte se så annorlunda ut.

8) Flower

Ibland släpps ett spel som än en gång sätter fart på debatten kring vare sig spel kan anses vara konst eller inte. När Roger Ebert uttalade sig klumpigt och ovetande kring ämnet fördes Flower upp som ett praktexempel på det konstnärliga i spel. Och med all rätt, då Flower faktiskt är minst lika mycket ett konstverk som det är spel.

7) Seiken Densetsu 3

Chrono Trigger och Final Fantasy VI i all ära, men det är uppföljaren till Secret of Mana som tar priset i min bok. Jag älskar färger, och det är där spelet verkligen lyser. Jag kan inte komma på något annat SNES-spel som på ett bättre sätt visade upp maskinens potential att visa upp bedårande sprites och pixelperfektion.

6) Muramasa

Odin’s Sphere var vackert, men led av krass bilduppdatering. Spelet hade också oturen att släppas alldeles i slutet av konsolens livslängd. Men Muramasa behöll samma stil, och drev den till perfektion. Och med högre upplösning och bättre bilduppdatering är det ett av den här generationens allra mest tidlöst vackra spel.

5) Yoshi’s Island

Förmodligen det första spelet som jag tyckte var vackert. Visst var Donkey Kong Country så snyggt att jag tappade hakan, men Yoshi’s Island var annorlunda. Aldrig förr hade jag spelat något liknande. Spelet var som ritat av ett barn, och allt kändes levande. Det är fortfarande världens bäst designade spel enligt mig.

4) Shadow of the Colossus

Spelets visuella kvalitéer är inget annat än ett stordåd. Solljuset som letar sig fram mellan de gråa molnen för att guida dig genom de dystra landskapen. Pälsen som fladdrar när bestarna långsamt gungar och ruskar. SotC gör saker rent grafiskt som hade varit imponerande även idag, saker som inte bara bottnar i teknik.

3) Braid

Kanske är det konroversiellt att ha med Braid så högt på listan. Men det är få spel som ser ut som Braid. Nintendo säger att de med Skyward Sword siktar på att imitera en impressionism. Kanske borde de då i stället titta på Jonathan Blows lilla viktiga mästerverk. Braid är sannerligen en målning i rörelse, i samma klass som Monet.

2) Okami

År 2006 släpptes Gears of War, och alla tappade hakan när de såg vad som kanske var det första spelet med riktig nextgengrafik. Men det vi fortfarande faller för idag är den fullkomligt bedårande världen i Okami. Sakuraträd som blommar till liv, floder som strömmar genom tidigare döda marker och hela ängar av blommor som exploderar i färger.

1) Windwaker

Windwaker fick mycket skit när det först visades upp. Link var för barnslig, designen var som om någon hade blandat Disney med anime i en gryta. Men så här i efterhand står spelet som ett av de mest älskade i serien, jämsides med A Link to the Past och Ocarina of Time.

Om en person ska uppleva sitt första Zelda-äventyr om 20 år är det inte Ocarina of Time eller Twilight Princess vi ska sätta i dennes händer. Inte heller är det A Link to the Past eller någon av NES-titlarna. Nej, Windwaker kommer stå som seriens mest odödliga bidrag tack vare den tidlösa grafiken. Få spel, om något, åldras med samma värdighet.