Att tv-spelsutvecklare gärna tittar på andra spel är inget nytt. Det kommer alltid finnas måttstockar för åt vilket håll spelen utvecklas. Sedan 2008 har Braid influerat många indiespel till att manipulera tid, medan Super Mario Galaxy fått fler och fler spel att tappa respekten för gravitation.
I år tycker jag det kommit ovanligt många spel som härmar sina idoler. Och här är i alla fall årets största härmapor:
BAYONETTA (Devil May Cry)
Först ut i år var Bayonetta, lånade friskt från Devil May Cry. Allt från spelmekanik, pistolerna och fiendedesignen osade Devil May Cry från början till slut. Och eftersom det är Hideki Kamiya som står bakom både Dante och Bayonetta är det förmodligen inte så konstigt att spelen är så lika varandra. Och helt ärligt nu, är det verkligen att härma om det är samma person som står bakom spelen?
Härmar Hironobu Sakaguchi sig själv när han gör Lost Odyssey? Kanske inte. Vilket fall som helst har Kamiya själv sagt att spelet växte fram ur Devil May Cry, och att Bayonetta inte hade funnits om det inte vore för Dantes äventyr. Det duger för mig.
DARKSIDERS (Portal, Zelda, God of War)
Årets härmtrend fortsatte stabilt med Darksiders – ett spel som lånade friskt och uppenbart från flera förebilder. Striderna är tagna direkt från God of War, men det är ändå det minst uppenbara (den riktiga God of War-härmapan kommer vi fram till senare). Parallellerna de allra flesta drog var likheterna med Zelda. Templen man utforskade, bossarna man slogs mot, pusslen man löste och inte minst föremålen man använde sig av påminde helt klart om Nintendos legend.
Men det som väckte mest uppmärksamhet var när man helt utan skam stal från Portal. War kunde använda sig av portaler på väggarna. En blå och en orange. Han gick in i den ena och kom ut genom den andra. Wow. De försökte inte ens dölja det. Typ, hell yeah vi stjäl det här rakt av från Portal. Vad fan ska ni göra åt saken, va?
CASTLEVANIA: LORDS OF SHADOW (God of War, Shadow of the Colossus)
Castlevania är en serie som alltid varit bra på att härma. Som till exempel när man apade efter Metroid, och till och med lyckades få med sitt namn i den lilla undergenren metroidvania. Nu när man äntligen lyckades göra ett bra 3D-Castlevania var det mycket för att man härmade andra. Många tyckte spelet kändes mer God of War än Castlevania (men den riktiga Kratos-härmaren kommer vi till senare).
Men det som fick spelet att förtjäna en plats i det här inlägget var ändå den enorma kolossbossen. Ice Titan. Som man ska klättra upp på via handen. När han slår i marken. Sedan ska man klänga och klättra på honom. Medan han försöker ruska av dig. Och hugga honom på hans svaga punkter som lyser i form av turkosa mönster. Låter bekant?
ALAN WAKE (Stephen King, Twin Peaks, Twilight Zone)
Alan Wake härmar egentligen inget spel, om man inte räknar Silent Hill eller liknande skräckspel. Däremot har Remedy uppenbarligen sneglat en hel del på Stephen King, Twin Peaks och Twilight Zone. Eller vad sägs om alla dessa objektiv som ”kommer till liv” och attackerar dig? Eller den skumma tv-serien som hela tiden visas på de små tv-apparaterna i staden? Platser, personer och föremål hänvisar hela tiden till tv-serier och filmer.
Referenserna är många, men en av de allra tydligaste måste ju ändå vara den knasiga tanten som håller en lampa som en katt eller ett litet barn. Precis som crazy log lady från Twin Peaks håller sin vedbit i famnen.
DANTE’S INFERNO (God of War, God of War, God of War)
Efter årets mest hatade PR-kupper släpptes årets mest skamlösa plagiat. Nej, jag talar absolut inte om hur spelet lät sig inspireras av Den gudomliga komedin. Tyvärr hade man inte sneglat mycket alls på den. Hade man gjort det skulle det kanske blivit ett mer originellt spel. Nej, det man hela tiden hade siktet på var uppenbarligen God of War.
Jag tror inte jag läste en enda recension av Dante’s Inferno som inte nämnde God of War. Kontrollschemat är helt och hållet identiskt med God of War, gameplayelementen är likadana och allt från quicktime events till gudadödandet är intakt.
Och det är inte ens alla titlar, bara de fem mest uppenbara. Titlar som Majin and the Forsaken Kingdom (The Last Guardian), Medal of Honor (Modern Warfare) och Monday Night Combat (Team Fortress 2) lät jag stå orörda. Sen måste man ju notera att gränsen mellan stöld och hyllning är hårfin, vilket den undersköna Zelda-hyllningen 3D Dot Game Heroes noga och kärleksfullt demonstrerade. Och att spel som Super Meat Boy innehöll kärleksfulla referenser till allt från Mega Man till Ninja Gaiden är ju även det bara ren kärlek.
Att säga att Majin härmar TLG är väl ändå lite att ta i? TLG har inte släppts eller ens knappt visats upp. Majin är släppt och finns färdigt att spela. Av TLG har vi inte ens sett ett klipp med riktigt gameplay.
Ja, det är hårt att säga så. Men jag gillar att vara hård. >:]
Jo jag kan förstå att spel ibland lånar av varandra, det skulle ju vara konstigt om dom inte gjorde det iallafall någon gång. Men det finns ju en gräns till hur mycket man kan låna innan det bara blir en liten anorlunda variant av det spelet man ”influerats” av. Så kan det ju vara smart att kanske inte vara FÖR uppenbar när man gör det. Då börjar man ju undra om dom bara inte ser det själva eller om dom tror att spelarna är för dumma för att märka det. Bra inlägg!
/klappar
Åh, alltid underhållande att läsa om trenderna, men att hävda att Majin and the Forsaken Kingdom är en härmning av The Last Guardian fick mig att koka lite smått. Det har varit på allas tungor, förstås, men utvecklingen av bägge spelen påbörjades nästan samtidigt, utan att ha influerats av varandra, åt endera håll. Ett sammanträffande på sin höjd, med andra ord, men då det är Team Icos skapelse som får mest uppmärksamhet, så är det offentlighetens åsikt att Majin är ett plagiat. Tråkigt. 🙁
Kindo:
Håller med om att det är lite i samma situation som Okami och Twilight Princess var, där man inte kan anklaga den ena eller den andra för stöld. Det var därför det inte blev någon längre text om Majin och TLG. Men om det fick dig att koka lite ångrar jag i alla fall inte att jag nämnde det. 😉
Måste ha varit överflöd med /facepalm på Namcos kontor när The Last Guardian premiärvisades.
”DET DÄR SPELET HÅLLER JU VI PÅ MED!”
För övrigt måste man ju vara imponerad av God of War. En av den moderna tidens största trendsättare, helt klart.
Att göra spel som God of War, Dante´s Inferno, Bayonetta och Devil May Cry och sen skippa att ta med de egenskaper som karaktäriserar genren känns väl ändå bara dumt?
Klart att de kommer att påminna om varandra på ett eller annat sätt, men det gör väl å andra sidan alla plattformsspel, tredjepersonscovershooters och dansspel också? =)
Micke, första stycket i inlägget. 😉
Jag tror inte det bara är Braid som inspirerat till tidsmanupilation.
De två första spel jag minns som gjorde något nytt med tiden var Max Payne (2001) och PoP: Sands of Time (2003). Payne införde slow motion bullet time, något jag minns att jag tyckte var ashäftigt då. PoP gjorde det möjligt att spola tillbaka tiden de senaste 7 sekunderna (om fighten gått extra dåligt) vilket också var uppskattat.
Nån annan som kommer på tidigare spel med tidsmanupilation?
Oskar:
Du har ju helt rätt angående PoP, men användes det för problemlösning? Var upptagen med Unreal Tournament 2004 under den tiden, så jag har inte hunnit spela dem själv. :p
Nej, inte problemlösning som på samma sätt i Braid. Där tror jag att Braid var pionjärer med att man kunde manipulera vissa objekt i tiden, medan andra var oberörda.
Dock var PoPs tidsmanupilation en riktig ”problemlösare” för ibland hoppade man fel, eller striden gick dåligt, och då var det bara att spola tillbaka. Riktigt bekvämt, men ändå något man var tvungen att använda med varsamhet.
Annars kan jag rekommendera att spela dem båda. Trots den gamla grafiken håller de fortfarande som spel.
Bra inlägg 🙂 skönt ämne, skrattade till lite då och då, bra skrivet 🙂