Under gårdagen gav jag tio spel utmärkelser i specifika underkategorier. Idag och imorgon kommer jag räkna ner den totala Topp 10-listan. Idag tar vi en titt på listans första hälft.

10. NHL 11

Med ny motor i grunden blev det också en helt ny upplevelse att spela NHL 11. Det kanske inte syns när man ser på det och kanske inte heller de som inte spelat tidigare delar märker något. Men vi som lärt oss älska serien under de senaste åren märker ganska snart att en hel del har hänt under huven.

Och det allra mesta är till det bättre. Fysiken känns numera logiskt, snudd på realistiskt och antalet förprogrammerade animationer går enkelt att räkna på en hand. Därtill är det befriande att fjolårets enorma fokusering på slagsmål och fult spel tonats ner en aning. Jag själv kunde inte bry mig mindre om slagsmål, mer än ur ett rent strategiskt perspektiv.

Den nya motorn bär dock också med sig vissa brister. Visst är de flesta endast små petitesser men det är enkelt att reta sig på dem. Till nästa år behöver EA endast finslipa och justera lite småsaker. Efter det kan vi förhoppningsvis ta del av det perfekta hockeyspelet. Igen.

9. Call of Duty: Black Ops

Med Call of Duty: Modern Warfare sattes Cod-serien på kartan ordentligt, med många nya idéer och ett extremt finslipat flerspelarläge. Mellan det och del två i Modern Warfare-sagan fick vi ta del av Treyarchs tillskott till serien; World at War. Och jag tror vi var många som förbisåg spelet, endast för att det återigen utspelade sig i en Andra världskriget-miljö.

Men jag tog mig igenom det, började också faktiskt tycka att spelet inte var så tokigt. Alls. Visst saknade spelet Infinity Wards fingertoppskänsla, men istället fanns där en punkig kaxighet som jag fann väldigt tilltalande, inte minst genom Nazi Zombies-läget.

Och medan Infinity Ward först släppte Modern Warfare 2, som enligt mig aldrig höll måttet, för att senare skaka ordentligt då spelhusets höjdare packade sina väskor och drog, så fortsatte Treyarch rycka upp sig. Jag skulle faktiskt vilja utnämna årets Call of Duty: Black Ops för det bästa spelet i serien. Kampanjen är en varierande och underhållande rutschkana, flerspelarläget erbjuder mer justeringsmöjligheter än någonsin. Och än en gång, ett Zombie-läge som är enormt underhållande när dina vänner gästar i soffan. Jag trodde det inte, ville rakt ut inte tro det, men Treyarch och Call of Duty-serien är här för att stanna.

8. Gran Turismo 5

Elaka tungor kallar Gran Turismo 5 för en besvikelse, att det är ett spel med gammal teknik och konstiga ideer. Till viss del har de rätt, spelet lider av all den extra vikt som den får bära med sig och det är svårt att inte tänka att Polyphony Digital borde fokuserat på kvalité före kvantitet.

I min recension för spelet kallar jag det för ”en tunglastad, silvergrå missil”. Och jag står fast vid det, för trots sin extra vikt och alla onödiga funktioner så varvar spelet samtliga konkurrenter när det väl kommer upp i fart. Vi lever i en tid då vi vill ha det mesta serverat på silverfat, där vi inte längre behöver åstadkomma något för att få något och där vi gärna låter någon annan sköta inbromsningar och kurvtagningar, så länge vi vinner vår tävling. Denna rätt serveras inte i Gran Turismo 5. Här måste vi kämpa för att komma nånstans, och misslyckas man så måste man starta om. Utan genvägar.

Med tanke på seriens storhet så är det rätt ironiskt att del fem riktar sig mot en sådan smal och svårfunnen publik. Lyckligtvis så har spelet sålt riktigt bra inledningsvis och det lär väl också behövas med tanke på hur lång tid och hur mycket pengar som gått åt för att skapa spelet. Men detta unnar jag Polyphony Digital. När Gran Turismo 5 glänser, så glänser det mer än något annat, någonsin tidigare.

7. Dead Nation

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när jag laddade ner den första preview-koden för Dead Nation. Jag visste förvisso vilka Housemarque var och spelade hiskeligt mycket Super Stardust HD en gång i tiden. Men Dead Nation hade jag haft dålig koll på, trots den rätt långa utvecklingstiden.

Det som från början kändes som en rätt standardmässig zombie-skjutare växte fort till sig och desto mer jag spelade, desto mer blev jag förälskad. Jag förälskade mig i alla de vapnen och uppgraderingsmöjligheter som spelet erbjöd. Jag förälskade mig i bandesignen och en grafiskt stil i en mörk apokalyptisk stad, som jag trodde hade sett förut, men som visade sig vara mer levande död än något annat i spelet.

Men framförallt så förälskade jag mig i zombies, ännu en gång. Dessa monotona, enkla fiender som endast i rätt antal kan utgöra ett verkligt hot mot dig. I Dead Nation finns det tusentals och åter tusentals. Och jag dödade varenda en, flera gånger om.

6. Super Mario Galaxy 2

Skepsisen hängde på förhand tungt över uppföljaren på 2007 års bästa spel. Jag trodde att nyheterna skulle vara för få, att konceptet skulle kännas gjort och att jag inte alls skulle ha lika kul i Marios galax som jag hade för några år sedan. Att inte ens Yoshi skulle råda bot.

Men Miyamoto och Nintendo har tydligen receptet för plattformarglädje undangömt i någon källare någonstans. I Super Mario Galaxy 2 sprudlar den något helt makalöst. Man hinner knappt fatta tycke för en ny rolig idé till en bana förrän nästa introduceras och allt känns som en enda lång karusell av färger, effekter, hopp och skratt.

Dock blir det inte årets spel av egentligen två anledningar. Spelets största styrka har också en mörkare baksida. För visst är det kul med nya idéer hela tiden, men det skapar också en känsla av ofokuserad sammanhållning. Att aldrig veta vad man kan förvänta sig är inte alltid positivt. Sen har faktiskt också nyhetens behag lagt sig lite. Vi visste på ett ungefär vad vi kunde vänta oss av Super Mario Galaxy 2, och det var också ungefär det vi fick.

Super Mario Galaxy 2 är kanske bättre än sin föregångare, men denna gång har resten av spelvärlden hunnit i kapp och med dessa grunder så hamnar Mario utanför pallplats detta år.

—

Då var det bara fem spel kvar för avhandling. Den listan får ni imorgon, under 2010 års sista dag. Fram till dess, tack för visat intresse!