Det är lika bra att avslöja det i en öppen bekännelse: jag spelar alltid, alltid, alltid som en kvinna i spel om jag har chansen att göra det. Man skulle kunna säga att det började redan under Super Nintendo-eran. Det bara blev som så att många av kvinnorna var mina favoriter att spela med i spel. Inte för att de var kvinnor i sig, utan för att de helt enkelt passade min spelstil. Chun Li var till exempel snabb och hoppade högt. Jag gillade att slåss i luften, så att säga. Många snabba attacker ovanifrån, som sakta men säkert nötte ner fiendens hälsomätare.
Men redan innan Super Street Fighter II var det Peach som dominerade i Super Mario Bros 2. Jag föredrog henne garanterat framför Marios otillräcklighet, och Luigis bångstyrighet. Jag menar, hennes klänning gör att hon kan sväva. Hur bra är inte det? Att spela med Peach gjorde ett redan enkelt spel nästan för lätt. Av samma skäl föredrog jag även Dixie Kong framför Diddy i Donkey Kong Country 2. Precis som Peach kunde hon sväva förbi massor av faror. Det riktigt sura vore ju om man gjorde dessa kvinnliga karaktärer enklare att spela med eftersom man tänkte att ”sugiga tjejer” skulle vilja spela med dem. Jag hoppas inte.
Men det var inte förrän jag började spela Unreal Tournament som hela grejen med att spela som kvinna fick ett syfte. Efter ett par år hade jag börjat spela med Europas elitspelare, och de som spelat Unreal Tournament på den nivån vet att nio av tio spelare använder kvinnliga karaktärer i matcherna. Det är inte för att de är snabbare eller hoppar högre, utan för att deras modeller är mindre.
Det påverkar inte hitboxen. De är alltså inte rent tekniskt svårare att träffa. Men rent psykiskt påverkar det din moståndare när du ger honom en mindre måltavla. Har du tiondelarna, ljuset och vinklarna på din sida kan du däremot vinna en tiondel extra innan du blir upptäckt. Det är dessa tiondelar och mentala övertag som vi försökte åstadkomma genom att spela med kvinnliga karaktärer. I senare inlägg slog kvinnorna dessutom volter i luften, vilket distraherade ytterligare.
Det här har alltså hållit i sig. Från Peach och Chun Li från SNES, via kvinnorna i Unreal Tournament, och nu spelar jag allt som en kvinna om jag har chans att välja. Fallout – kvinna. Mass Effect – kvinna. Left 4 Dead – kvinna. Pokémon – kvinna. Alltid, alltid, alltid kvinna. Det är tradition.
Det där låter exakt som min bror (hiro). För honom har det alltid varit ett självklart val att spela med en kvinnlig karaktär. Om valet finns förståss!
Sign me up som en av de digitalt transsexuella. Har t.o.m. utgett mig för att vara kvinna bakom min kvinnliga karaktär i online-spel. Vet inte varför, minns inte hur utgången blev av det, men jag vet att det inte var sista gången det hände.
Bra skrivet, det är givetvis någon underliggande förtryckt sexualitet som får oss att göra dessa val. Avbsolut.. =)
Minns en gammal version av CS då man kunde vara kvinna som terrorist. Det var riktigt coolt.. synd att det ändrades. Fast i rollspel är jag ändå oftast snubbe.. av nån anledning..
Jag föredrog att spela som kvinna för första gången i Golden Axe till Megadrive. Amazon-kvinnan i rött är ju bara så mycket bättre, smidigare och har skön magi.
Magi är coolt över huvudtaget och jag föredrar att hålla distansen till mina antagonister.
Därför blev det självklart att spela Sorceress i Diablo 2.
Jag förstår inte charmen med att vara Barbarian (i Diablo 2) på samma sätt som mina kompisar skakade på huvudet åt att jag frivilligt spelade med en kvinnlig karaktär.
När det gäller Left4Dead är det aldrig någon som vill vara kvinnan och själv ser jag en fördel i att spela henne.
Jag har nämligen fått för mig att jag får bättre support då det kanske ligger i vår natur att försvara en kvinna i nöd… 😉
PS. Räknas det om man föredrar att spela Giana´s sister framför Super Mario Bros. ?? 😛
Aglet:
Haha, jag utgav mig ibland för att vara kvinna i World of Warcraft (självklart spelade jag som en kvinnlig karaktär). Jag fick mycket mer hjälp då. Folk bjöd till och med på guld ibland. ^^,
I super Mario Bros 2. tycker jag att Peach är överlägset bäst och jag spelar nästan alltid med henne.
@Tommy: Hjälpen fanns väl, men det lustiga är att jag inte utgick ifrån att jag fick hjälp. Och den var inte väldigt frekvent. Det var nog snarare attityderna som ändrades. Jag blev bemött på ett annat sätt.
Å andra sidan ljuger jag ständigt om var jag kommer ifrån. Det ska mycket till innan jag erkänner att jag är från Sverige. Har fått för mig att det ger mer negativ respons än något annan information man uppger.
Var likadan ganska länge, men det ebbade ut får några år sedan. Nu är det mest blandat, och vad som känns roligast för stunden som gäller. 🙂
Jag varierar. Har inget förbestämt. Beror sig på hur jag känner just då för tillfället.
Fightingspel så om karaktären intresserar mig så spelar jag gärna, hur gärna som helst med henne. Det stör mig inte. Tyckte även jag om Chun Li i Street Fighter 2. Nog min första TV-spelsrelaterade förälskelse tror jag.
Så henne spelade jag väldigt gärna med, men nu så gillar jag inte hennes spelstil alls 🙁
Henrik:
I Street Fighter IV har de ju förstört henne totalt. 🙁
Hon känns klumpig och otymplig. Som om hon har superkorta ben.
Själv väljer jag kvinnliga karaktärer främst för den kvinnliga fägringen. Jag är nog lite gubbsjuk helt enkelt. 😛
Hej, mitt namn är Dennis och jag är TV-spelstranssexuell.
Jag trodde att min tendens att spela kvinnliga karaktärer var en relativt ny sådan, men efter att ha läst din text så inser jag snabbt att jag kan spåra detta tillbaka till barndomen. Precis som du så var det kanske i grund och botten ett speltekniskt val, där jag helt enkelt föredrog hur Chun Li sparkade i SFII, och hur Peach plattformade i SMB2, men det har i dag utvecklats till ett mer estetiskt grundat beslut. Visserligen kan det ha lite att göra med sexualism, men det är inte för att jag vill ha något ’sexigt’ att stirra på medan jag spelar – tvärtom vill jag att hon gärna ska se mer alldaglig ut, för att verka mer trovärdig i den värld hon lever i, och blir därmed lätt irriterad på spel som tvingar på en smink och stylat hår, och rustningar/kläder som aldrig sluter tätt. Visst kan det se kvinnligt vackert ut, men vad tusan har det i ett krigsspel att göra, liksom? Chainmail Bikini är alltså något av det värsta jag vet, och när de lade till obligatoriska sådana i MMO-spelet Rift, så slutade jag spela. Jag gillar dessutom oftast de kvinnliga kämparna i fighting-spel, och du kan ju tänka dig hur mycket jag grät när de gjorde sin nya design på damerna i Soul Calibur IV. Den gamla favoriten Sophitia går inte längre att ta på allvar…
Jag har sett ett mönster när jag spelar TV-spel där man kan välja kön och förmågor.
Jag heter ständigt Tuve.
Jag är alltid en kvinna om jag kan välja kön.
Mestadels rödhårig kvinna.
Och är alltid offensiv.
Numera spelar jag ofta som kvinna vilket inte var fallet förut, men jag vägrar ofta sexistiskt framställda figurer av ren princip, om nu inte deras färdigheter väger upp. För det handlar trots allt om det i slutändan. Köper jag Marvel vs Capcom 3 kommer jag definitivt spela med Morrigan hela tiden, hon är helt enkelt den bästa för mig (av de jag testat hittills).