Länge har jag haft en önskan att införskaffa mig ett Sega Dreamcast. I stort sett alla pratar väl om denna maskin, som trots sitt korta liv anses vara Segas bästa konsol någonsin. På många sätt var den också före sin tid, vare sig det handlade om modemuppringning eller tangentbordsmöjligheter så provade Sega väldigt många fräscha idéer med sin sista konsol. Hade deras hårdvaruutveckling sedan fortsatt hade troligtvis inte maskinen uppnått den status den har idag. Men nu blev Dreamcast den sista konsolen Sega tillverkade och som alltid i dessa fall så är det med ett smått förblindande skimmer som fanatikerna minns tillbaka på konsolen.
Panvision var snälla nog att skicka mig det nyligen släppta Dreamcast Collection häromdagen. En samling på totalt fyra spel som släpptes till maskinen och som nu får ytterligare en chans att glänsa. I boxen hittar vi alltså Sonic Adventures, Crazy Taxi, Space Channel 5, Part 2 och Sega Bass Fishing. Inget av dessa spel hade jag testat innan helgen som var och med handen på hjärtat så hade jag inte missat några större mästerverk.
Sega Bass Fishing var det första av de fyra spelen som skulle testas. Främst tyckte jag hela idén om ett fiskespel lät lika lockande som absurd och inledningsvis skrattade jag mest åt upplägget och hur folk faktiskt kunde tycka spel i denna stil var något att ha. Men efter ett tag började man fatta grejen, efter ett tag blev man också eggad i att försöka fånga en sådan stor fisk som möjligt. Men det hela brast lite på att spelet i mångt och mycket är en port direkt från arkadhallen, men i denna version behöver man inte stoppa i en femma så fort tiden runnit ut, utan endast trycka på startknappen. Det förtar ganska mycket av spelet i sig.
Näst på tur var Crazy Taxi. Och visst gör spelet skäl för sitt namn. Både vald huvudkaraktär, medtrafikanter och taxikunder måste nog vara bra många varv crazy för att medverka i detta inferno av kaos. Detta till ett soundtrack som skränar på gränsen till för mycket, hela tiden. Själva körandet, kärnan i spelet, har dock åldrats väldigt fort och jag tror inte att det finns så mycket behållning i detta spel längre, framförallt om man som jag inte har några nostalgiska minnen knutna till spektaklet.
Jag har sagt en hel del om Sonic under det senaste halvåret och visst får jag mer vatten på min kvarn när Sonic Adventures drar igång. För det första; ingen bör prata. Aldrig någonsin bör någon karaktär prata över huvudtaget i ett Sonic-spel. Det blir bara jobbigt. Men här är det istället själva spelandet som glänser, om än med sina skönhetsfläckar. Trots att spelet utspelas i 3D så bibehåller man den hastighet och den flipperkänsla som Sonic är synonymt med. Kameran ställer till med mycket problem, givetvis, men eftersom majoriteten av gameplay-tekniken ändå bygger på att du bara chansar dig fram och hoppas på det bästa, så gör det inte så mycket. Av de spel jag testade är det helt klart Sonic som jag är mest sugen på att spela vidare i, trots att jag ganska tidigt i spelet råkade ”förstöra” spelet.
Sist ut var något helt nytt för mig. Space Channel 5, part 2 är ett rätt simpelt och väldigt japan-konstigt musikspel som kretsar kring dans. I takt ska du imitera rörelser och händelser på skärmen, ofta i ett rasande tempo och jag var ganska snabb på att lämna över kontrollen till Tobias, som hade vissa erfarenheter med spelet i fråga. Faktum är dock att det såg rätt kul ut. Den pumpande musiken kombinerat med den för tiden rätt snygga koreografin gjorde att jag hade svårt att slita mig från spelet, om än som åskådare. Detta hindrade dock oss inte från att kort därefter helt byta riktning och gå tillbaka till Playstation och PaRappa the Rapper.
Nu är jag väl medveten om att Dreamcast som konsol hade betydligt fler och bättre spel att erbjuda än det jag fick smaka på under denna session, men det hindrar inte mig från att känna hur besvikelsen sakta rinner ned längst ryggen. Detta främst för att folk har talat så varmt om både konsol och spel. Visst känner jag att jag fortfarande har missat en stor del av spelhistorien, men det jag fick smaka här smakade trots allt mest gammalt, hetsigt och skränigt. Det är alla fyra spel som man tidigt märker ha passerat sitt bäst före-datum och detta trots att de i stort sett kommer från föregående generation.
Så, min nyfikenhet har väckts allt mer, men min optimism har tonats ner ordentligt. Vilka är era främsta minnen från konsolen?
Jag har alltid vart ett stort fan av Segas konsoller, speciellt under 16-bits eran där Sega och Nintendo krigade som mest. I mitt vardagsrum har jag alla Segas konsoler inkopplade till min tv, och där har vi även ett Dreamcast. Inte för att jag spelar på den utan för att den är så snygg för den riktiga sanningen är att den är inte så intressant som många får den att verka.
Dreamcasten har en hög bra spel men många av dessa är portade till andra konsoller som tex Sonys Playstation 2 eller Nintendos Gamecube, och om du skulle få valet att spela en utav dessa spelen (som tex Rez, Skies of Arcadia, Space Channel 5 etc) så är det självklart bättre att väja tex ps2:an. Vilket då lämnar oss med Dreamcastens exklusiva spel, och vad har vi då som är intressant? Sanningen är att det inte finns så många intressanta spela alls. Mitt Dreamcast står och dammar och det kan hända att jag startar upp Chu Chu Rocket någon gång och spelar med polarna, men thats it! Dreamcasten ÄR en väldigt överskattad maskin, visst prestanda och hårdvaran var före sin tid men detta hjälper inte då den inte har ett intressant bibliotek av spel. Jag har Dreamcasten i min samling för att den helt enkelt skall finnas med där, men förutom det så hade jag klarat mig fint utan den. Skaffa istället en Ps2:a så har du Dreamcastens bästa spel där istället plus hundratals andra bra titar.
Jag förstår inte storheten med Dreamcast. Kanske för att jag inte gillar sportspel och arkad så mycket. Men det känns lite som att Kurt Cobain-fenomenet vilar lite över konsolen. En för tidig död resulterar ofta i glorifiering.
varför dömma en konsoll, 12 år senare, efter att ha spelat fyra även för sin tid medelmåttiga spel på en jäkla Xbox 360? It doesn’t make sense. Din ”besvikelse” blir inte värd så mycket för mig i det här sammanhanget. Du måste ju förstå själv att man behövde äga en Dreamcast när det begav sig för att kunna förstå något alls. Inte spela en gäspig återutgivning 2011 på en maskin med _helt_ annorlunda känsla. Känslorna är allt. Nostalgikänslorna idag och känslorna för 12 år sedan, hur man tappade hakan, förväntningarna. Det är så ofantligt mycket man missar om man provar på idag. Hela poängen ungefär. Förresten är Shenmue än idag världens bästa tv-spel, få spel kommer ens nära. Grandia II ligger också däruppe på toppen. Vissa håller Skies of arcadia för ett av de bästa (inte jag, stridssystemet pajade ett i övrigt underbart spel). För mig räcker det med Shenmue för att jag skall anse att Dreamcast fullkomligt pulvriserar Playstation 2 och hela dess spelbibliotek. Hellre ett, eller två, djävulskt bra spel än fem miljoner själlösa stöpta i piss.
Jag köpte ett beggat Dreamcast i min ungdom och jag fick med spelet Shenmue och jag var helt blown away av det, jag älskade det! Men nu känns spelet nästan som ett dimmigt minne. Jag har dock konsolen och spelet kvar! Det ligger i min källare, tyvärr är det ett mindre berg att klättra över (och in i) för att få tag på grejorna. Har länge tänkt att ta tag i saken och släpa upp det och ge konsolen en hedersplats bland de andra konsolerna, ska försöka göra slag i saken under veckan! 🙂
Egentligen finns det rätt lite som är särskilt JÄTTEintressant till Dreamcast utöver skjutspelen (jag tänker både på de gamla klassikerna såsom Mars Matrix, Psyvariar 2, Border Down, Zero Gunner 2, Giga Wing 1 & 2, Ikaruga, Radirgy osv men även de nyare pärlorna Under Defeat, Karous, Fast Striker och hela det gänget). Visst hade jag oerhöt roligt med Unreal på DC, men vad jag har hört klarade man sig lika bra med PS2-versionen.