Vi har alla platser vi hatar att besöka. Det kan vara tandläkaren, matematiklektionen, svärmor eller veterinären. Men det är även ibland platser i spel. Det är vissa banor, vissa tempel, vissa grottor, vissa områden som vi hatar och avskyr så otroligt intensivt. Även om vi älskar spelet så blir vi fortfarande hemsökta av alla dessa platser som Gud glömde. Det kan vara The Flood i Halo, en bana från Lost Levels eller en extra dryg eskortsekvens i Resident Evil 4. Egentligen handlar det mer om dålig och orättvis bandesign snarare än hög svårighetsnivå, så det är inte många äldre spel som platsar. Men här är fem av mina mest traumatiska minnen.

 

#5 – Ravenholm (Half-Life 2)

”We don’t go to Ravenholm anymore.” Kanske är Ravenholm lite kontroversiellt att ha med på en sån här lista. Jag vet att många verkligen älskade den delen av spelet. Men för mig var det bland det mest psykiskt och fysiskt påfrestande jag varit med om i spel. Ja, även fysiskt. Jag kände mig helt utmattad i kroppen efter att ha tagit mig igenom denna riktigt obehagliga plats. Egentligen är det ett bevis på att utvecklarna gjort ett väldigt bra jobb, men samtidigt är det just Ravenholm som håller mig borta från att någonsin spela om Half-Life 2 igen. Jag orkar helt enkelt inte genomlida den pärsen igen. För er som inte vet är Ravenholm en spökstad som Gordon Freeman måste ta sig igenom. Staden är full av obehagliga krabbzombies, du har oftast ingen ammunition och måste skjuta skrot med Gravity Gun medan monster som ser ut som Lickers från Resident Evil hoppar omkring på taken och förföljer dig som lejon förföljer en skadad zebra. Egentligen handlar det inte om dålig design, vilket listans övriga placeringar lider av. Men jag personligen kunde bara spela korta stunder åt gången, och led varenda minut. Åh, och ni har väl hört krabbzombiernas stönande baklänges? >_<

#4 – Ocean King’s Temple (Zelda: Phantom Hourglass)

Egentligen är det inget fel på templet i sig. Det är upplägget som förstör. Konceptet ligger i att du ska göra anteckningar om templets alla pussel och problemlösningar så att du kommer ihåg dem under kommande besök. Och fler besök blir det verkligen. Du måste nämligen klara en ny nivå i Ocean King’s Temple efter att du klarat ett av spelets vanliga tempel. Det blir alltså till att besöka Ocean King’s Temple en sådär 6-8 gånger under spelets gång. Och varje gång du besöker det måste du göra om allt som du gjorde tidigare, men den här gången med hjälp av anteckningarna som det var meningen att du skulle kluddra ner. Jag gav upp under mitt fjärde eller femte besök. Ett tempel som tar Majora’s Masks koncept och komprimerar ner det till ett litet superkoncentrerat jävulskap är bara för mycket för mig. Lägg sedan till att hela templet är fullt av enorma riddare som Link av någon anledning inte har en chans att besegra. Han har slagits mot otaliga jättemonster samt Ganon, men två meter långa rustningar är ett problem. Smygelementen är så otroligt påfrestande, och det är otroligt jobbigt att behöva börja om när man blir upptäckt. Åh! Åh! Åh! Och nämnde jag att DET GÅR PÅ TID?!

#3 – Victory Road (Pokémon Pearl/Diamond)

Jag avskyr random encounters. Ett spel kan vara riktigt bra trots att det har slumpmässiga strider som dyker upp då och då, men alla spel som har random encounters skulle vara bättre utan dem. Det är fakta! Pokémon har åtminstone bara framslumpade strider i gräset, så man har någon form av makt över när de poppar upp. ELLER?! Nej, fickmonster som lever i grottor behöver tydligen inget gräs. Där finns de överallt, och kan dyka upp när som helst. Vanligtvis går det att hantera, men Victory Road i Pokémon Pearl fick det att brista för mig.

Det gick så långt att jag började misstänka att spelet var trasigt, när jag verkligen inte kunde ta mer än fem steg innan en strid bröt ut. Det skulle va… BATTLE … vara som om ja… BATTLE … jag skulle förs… BATTLE … försöka skriva en te… BATTLE … text om Word had… BATTLE … hade ran… BATTLE … rando… BATTLE … random encou… BATTLE … encount… BATTLE … enouters. Lägg sedan till det faktum att grottan är enformig och skapad att vara så förvirrande som möjligt. Den enkla grafiken tillåter inte mycket till vägmärken, och hela strukturen är en enda stor labyrint. Victory Road fick mig att ge upp efter säkert 25-30 timmar spelade. I guess I lost.

#2 – Water Temple (Zelda: Ocarina of Time)

Ja, den här listan har två Zelda-tempel. Men de enda som påstår att det inte är något fel på vattentemplet i Ocarina of Time, är de som antingen råkade klara det med tur eller de som helt enkelt ljuger för att framstå som riktiga powergamers. Alla ärliga människor som verkligen upplevt vattentemplet kommer hata det. Det gäller att ändra vattennivåer medan du täppper igen vissa slussar och öppnar andra. Jag har spelat igenom det ett antal gånger och kan fortfarande inte berätta hur det går till. Varenda gång som jag spelat det har jag bara strosat omkring och utfört saker helt slumpmässigt tills jag av tur råkar lösa det. Templet är trasigt, och jag vet inte ens exakt vad problemet är. Något med ett undangömt rum och en svåråtkomlig kristall, jag vet inte riktigt. Det finns ingen logik, ingen rim och reson. Det är bara en serie av slumpmässiga och omständliga procedurer som känns helt orelaterade även när man äntligen klarat det av olyckshändelse. Ett bevis på att vattentemplet är trasigt är att den kommande 3DS-utgåvan av spelet ska ha en modifierad version av det. Nintendo kände sig alltså tvungna att LAGA vattentemplet! Och det är bra. För då slipper kanske barn som spelar det för första gången att traumatiseras så som jag traumatiserades när jag var 13 år.

#1 – Fort Fermata (Eternal Sonata)

Fort Fermata. Fort Motherfucking Fermata. Vad finns det att säga? Jag har bara upplevt en enda plats mer djävulsk än Ocarina of Times vattentempel, och det är Eternal Sonatas helt sjukt jobbiga Fort Fermata. Precis som vattentemplet handlar det om att trycka på switchar och ändra nivåer. Men till skillnad från vattentemplet är det här en regelrätt labyrint där alla nivåer ser likadana ut, och där du hela tiden distraheras av strider. Visst, de är inte slumpmässiga, men du kommer hamna i dem ändå.

Fort Fermata hamnar på #1 över vattentemplet eftersom det fick mig och min flickvän att ge upp. Hade vi inte hittat en videoguide skulle det varit hopplöst. En textguide räcker helt enkelt inte. Vattentemplet klarade jag dock helt själv, innan det fanns videoguider. Därför är Fort Fermata det drygaste, mest djävulska, ondskefulla, kvinnomisshandlande, sadistiska stället jag någonsin besökt i ett spel. Ord räcker inte till för att förklara för dem som aldrig upplevt det själva, men den här bilden (som du INTE har till hjälp som karta i spelet) kanske åtminstone hjälper att skapa en svag uppfattning av hur hopplöst det känns.

Klicka på bilden för att förstora