Förra veckan gav jag Bulletstorm beröm för att spelet gjorde FPS-genren underhållande igen. Som ett brev på posten.. Ja det kom faktiskt ett paket på posten, innehållande Homefront bara någon dag senare. Mina känslor inför spelet hade varit blandade, främst för att jag har haft en ganska dålig koll på spelet under utvecklingstiden. Samtalsämnet har främst kretsat kring handlingen, hur spelet förflyttar spelplanen in på amerikansk mark och detta tyckte jag ändå lät rätt intressant.

Likt sin storebror och tydliga inspirationskälla Modern Warfare 2 så försöker Homefront emotionellt knyta an till patrioten i varje amerikan. Hur väl de faktiskt lyckas är för mig svårt att svara på, men med en utlämnad gråtande baby i ena ringhörnan och fula, arga och väldigt elaka koreaner i den andra så blir det oavsett baktanke en ganska svartvit historia – och likt många andra segment av spelet är det också något vi sett ett flertal gånger förut. Byter man ut koreanerna mot talibaner eller nazister blir dessutom tydligt att genren som stort har förflyttat sig väldigt lite under de senaste åren, med endast en handfull undantag.

Visst kan man tycka att det är lite mycket begärt att förvänta sig en revolution vid varje nytt spel, men just FPS-genren dominerar spelmarknaden och därför behöver också spel utmärka sig själva mer just där. Det räcker inte med att använda den färdiga mall som någon annan skapat, för att sedan kasta in sin egna historia om en amerikan med enorma odds emot sig. Det kanske var tillräckligt för några år sedan, men i dagens läge behövs det mer. Mycket mer.

Homefront är mekaniskt en rätt bra shooter med en intressant spelplan, men när kampanjen är över, på rekordfart ska tilläggas, är det få spelmoment som etsar sig kvar. Visst kan man döda desto fler timmar i flerspelarläget men egentligen gör man bäst i att stänga av, då konkurrenternas motsvarigheter fortfarande står sig bättre. Och med det känns Homefront mest som slöseri av potential, vilket kanske också ligger rätt nära sanningen.