Det här är ingen regelrätt och slutgiltig recension, utan snarare en rapport från en pågående resa jag gör i Brinks värld just nu.

Dagarna innan release verkade en hel del hype pumpas upp inför Brink. Tyvärr släktes dock mycket av det av oerhört blandade recensioner, varav de flesta inte var så positiva. Efter att ha spelat Brink sedan mitten av förra veckan kan jag förstå de negativa rösterna som höjts mot det, men samtidigt känner jag mig tvungen att ta spelet i försvar. För er som inte redan vet vad Brink är så kan jag beskriva det som en blandning mellan Team Fortress 2 och Killzone 3. Det är en klassbaserad förstapersonsskjutare där matchernas objektiv är dynamiska, och det är viktigt att hela tiden ha koll på vad som händer och vad som förväntas av dig. Allt eftersom uppdraget byter fokus, måste även du och dina lagkamrater anpassa era klasser. Saken är bara den att Brink är ett ovanligt djupt spel för sin genre, och inlärningskurvan är så brant att många kommer betrakta den mer som en vägg. Tyvärr har utvecklarna heller inte gjort mycket för att underlätta invigningen, och det är där jag tror Brinks enda riktiga stora brist ligger.

Rent tekniskt är grafiken inte imponerande, men designen tilltalar mig.

Inom film finns ett mantra i stil med ”show; don’t tell”. Spelvärldens svar på det är ”do; don’t show”. Brink är ett väldigt komplext spel med massor av djup för den som vill ta för sig, och när spelaren ska ska doppa tårna i det faktiskt riktigt vackra vattnet runt omkring The Ark bryter spelets tutorial genast mot den här regeln. Ett så invecklat spelsystem behöver en mycket mer pedagogisk genomgång med en mycket mindre brant inlärningskurva. Det finns egentligen inga ursäkter för det här, eftersom utvecklarna uppenbarligen vet att spelet kännas överväldigande för nybörjare. Det står nämligen på en av laddningsskärmarna, och man råder spelaren att helt enkelt följa efter de som vet vad de gör. Lyckligtvis är det en del saker som inte alls är nödvändiga för framgångsrikt spelande, som till exempel parkoursystemet. Men rent generellt är det här ungefär så kompromisslöst det kan bli. Alla sätt att modifiera din karaktär, dina vapen, ditt spelsätt och dina egenskaper är något du måste bemöta lite i taget. Och sen har vi alla olika klasser, och sätten du kan hjälpa laget under matcherna. Du ska nämligen inte tro att du kommer undan utan att vara en lagspelare, vilket Brink klarar att upprätthålla bättre än till exempel Monday Night Combat. Beroende på klass är det upp till dig att se till att dina vänner är ”buffed” när det kommer till hälsa, ammunition och vapenstyrka.

”Kampanjen” skulle kunna vara en bra uppvärmning inför onlinespelandet, men redan från start känns det som att man förväntas veta hur saker och ting fungerar. Och då är jag enormt generös när jag kallar det för en ”kampanj”. Jag råder ingen till att spela Brink offline mot bottar om det inte är absolut nödvändigt. AI:n är horribel, och kommer bara förstöra ditt intryck av spelet. Tyvärr besuldar dessa bottar nästan alltid onlinematcher, och jag undrar när utvecklare ska inse att vi inte vill ha AI-styrda mot- och medspelare. Man kan minst sagt säga att mitt första möte med Brink var ett förvirrande sådant. Ändå kan jag inte alls säga att Brink är ett dåligt spel. Trots att jag efter en hel helg ännu inte är inne i spelet är jag ändå fascinerad av potentialen, och allt som jag redan nu märker ligger och bubblar under ytan. Här finns något fantastiskt som – även om det förmodligen bara tilltalar en speciell kärnskara spelare – känns otroligt belönande att fördjupa sig i. För varje match jag spelar blir det bara mer och mer uppenbart att det här är ett spel som har massvis att erbjuda sina spelare, om de bara är redo att ta sig tid att upptäcka det.

Se till att dina kamrater alltid mår bra.

När jag började spela Brink i mitten av förra veckan var jag övertygad om att recensionen skulle bli en negativ sådan. Men aldrig förr har mitt initiala intryck av ett spel förändrats så drastiskt som med Brink. Det är inte ett spel utan några mer eller mindre skavande skavanker, men de positiva aspekterna väger klart tyngre och jag måste säga att jag tycker spelet blivit lite orättvist bemött. Det här är ingen regelrätt och slutgiltig recension, utan snarare en rapport från en pågående resa jag gör i Brinks värld just nu. Omdömet har redan stigit rejält sedan förra veckan, och om jag fördjupar mig ytterligare en vecka eller två är det troligt att omdömet kommer påverkas än mer. Speciellt eftersom det är först nu som jag börjar hitta lämpliga motståndare online, även om halva laguppställningarna fortfarande består av irriterande bottar. Det ska även komma gratis DLC, som jag verkligen hoppas utökar det ganska futtiga antalet banor som just nu bara ligger på åtta. Vad jag kan säga nu är att Brink från början är en skrämmande och kompromisslös uppförsbacke, men att den som är redo att investera tid och engagemang verkligen blir belönad. Så om du gillar genren och vill ha ett spel som verkligen bjuder på djup tycker jag du ska köra. Om du däremot vill ha ett mer lättsamt arkadlir i stil med Halo eller Left 4 Dead borde du tänka om.

Om du fortfarande inte är säker kan du vänta tills vår nästa månadsresumé, då jag förhoppningsvis känner mig redo att fälla en slutgiltig dom och dela ut betyg. Det här spelet om något behöver den tiden att sätta sig på tungan, och etablera eftersmaken. Jag kommer även ta upp lite mer i detalj just precis vad som gör spelet så lätt att sjunka ner i.