Det är inte utan viss tveksamhet som jag påstår att kvinnosynen som skildras i spel har förbättrats under åren. Det är ju gärna något vi vill tro är sant. Det är något som känns sant. Kanske är det för att fler spel har kvinnliga huvudkaraktärer idag än för två generationer sedan som det känns sant. Att kvinnor får ta upp mer utrymme i spel måste ju betyda att kvinnosynen i spel på alla sätt och vis är bättre idag än för 10, 15, 20 år sedan. Eller? När jag börjar reflektera över det hittar jag många framsteg, och vid sidan av framstegen finner jag även tillfällen då absolut ingenting alls hänt. Men mest nedslående av allt är att jag kommer på fler och fler exempel på när kvinnoskildringen varken stått stilla eller rört sig framåt. Mest nedslående är exemplen på när kvinnliga spelkaraktärer faktiskt lyckats kliva ett par steg bakåt. Än mer så än när man introducerade zero suit.

Det mest kända fallet av hur skildrandet av en kvinnlig spelkaraktär tar ett steg bakåt för varje iteration måste vara Soul Caliburs egna Ivy. Samtidigt skildrar hon hur konsumenterna hela tiden vill ha mer, och hur avtrubbade vi blir med tiden. Det som var sexigt i första Soul Calibur är alldeles för tamt tre spel senare. Det är oerhört intressant att kunna se steg för steg hur kläderna hon bär täcker allt mindre av brösten, medan det samtidigt blir desto mer bröst att täcka. Vad som började som en någorlunda realistisk om än smaklös skildring av en kvinnokropp, är vid seriens fjärde del inget mer än ett par groteska parodier som täcks endast av en smal tygremsa tvärs även bröstvårtorna. Och låt oss då inte ens gå in på hur mycket arbete och tid som lagts ner på deras rörelsefysik.

Men Ivy är inte ensam om att dra kvinnoskildringen baklänges. Även andra spelkaraktärer med två X-kromosomer har gjort sig skyldiga för att sakta ner framgången. För vi minns väl alla vilket våp Metroids Samus Aran plötsligt blivit när Metroid: Other M anlände. Hon gick från att varit en stark, självständig och målmedveten kvinna som kan göra precis allt lika bra som vilken manlig space marine som helst, till att bli en gnällig, initiativfattig, lydig och splittrad flicka med faderskomplex. Visst kan hon fortfarande skjuta sönder rymdpirater, men bara om det resulterar i bekräftelse från en auktoritär fadersfigur, som hon in i det absurda låter styra hennes handlingar – eller brist på dem. Jag tror inte det var så mycket dialogen i sig som på egen hand förstörde Metroid: Other M för folk. I så fall skulle ingen gilla Metal Gear Solid-serien. Jag tror det var vad som sades i dialogerna och de inre monologerna som förstörde spelet, eftersom Samus kvinnliga svaghet krockade totalt med bilde vi hade av henne som ett vackert men ruffigt råskinn. Hon tog ett stort steg bakåt och hamnade på fel sida av 60-talet.

Även kvinnor som vi inte trodde kunde ta ett steg bakåt har ändå lyckats förolämpa sitt eget kön ytterligare. Till exempel får man leta noga efter en mer passiv kvinna än Peach. Ändå var hon förmodligen den allra bästa och mest kompetenta karaktären i Super Mario Bros. 2, där hon var i allra högsta grad delaktig i stället för att vara ett räddningsprojekt. Men när det var dags att ge henne ett eget spel var det som bortblåst, och hennes specialattack var – jag svär – att gråta. En prinsessa i rosa klänning, vars hemliga vapen är att gråta.
Och på tal om blonda hjältinnor så har vi ju en annan vid namn Aya, som hade huvudrollen i Parasite Eve. När det begav sig var hon en av de starkaste och mest självständiga kvinnliga huvudrollsinnehavarna jag någonsin sett, utan att man offrat varken kvinnlighet eller sensualitet. Men när hon gör comeback i och med Third Birthday bestämde man sig för att göra om henne till trailer trash. Det ena spelets sexighet är en svart cocktailklänning som passar perfekt i berättelsens kontext, medan det andra spelets sexighet är ett söndertrasat linne och jeans med så många hål och revor att man nästan ser mer hud än tyg. Om man vill kan man även klä ut henne till en sexig sekreterare eller en French maid. Ja, mina vänner, vi ska inte vara så säkra på att kvinnoskildringen i spel alltid är progressiv.