Jag har precis avslutat en både försenad och utdragen inspelningssession med Samson där vi pratat om GTA och GTA 2 i flera timmar. Jag känner en viss tomhet. Jag tycker mig ha underpresterat när det kommer till att förklara min kärlek gentemot Rockstar Games, varför jag älskar denna spelstudio så mycket som jag faktiskt gör, varför jag numera tycker de är bäst i världen. Samtalet är likvida över, så jag tackar Samson för pratstunden och skyndar mig sedan in på toaletten då nöden har kallat på mig alldeles för länge.

På vägen in greppar jag snabbt ett nummer av LEVEL från tidningsstället. Det jag snart märker är att jag helt slumpartat har valt helt rätt tidning, nämligen nummer 34 från februari 2009. Där skriver Thomas Wiborgh en artikel om då kommande GTA IV-expansionen ”The Lost and damned”. Det som fastnar, det som biter, är framförallt detta;

(…) Jag minns hur det kändes. Eftertexterna hade rullat förbi, alla uppdrag var slutförda och Niko stod i en grådaskig park med en jättelik, gapande tomhet som enda sällskap. Min bestående känsla var att ingenting var över. Ingenting var uppklarat, ingenting kändes riktigt bra.

(…) Så jag förträngde alla människor som dött längst vägen, gladde mig åt vännerna som tagit deras platser, vred om startnyckeln och körde därifrån.

Gran Theft Auto IV är en av de mest känsloladdade spelupplevelser jag haft, Det låter säkert helt vansinnigt i mångas öron, men det är sant. För även om Rockstar uppmärksammas för sin satir, sitt våld, sina levande städer, så handlade GTA IV för mig först och främst om människor. När man ägnat 60 timmar av sitt liv åt iaktta karaktärer fastnar vissa detaljer – en gångstil, ett handslag, en fånig mössa över toviga rastaflätor. Och när något välbekant försvinner så saknar vi det.

Jag sitter förstummad. Orden som används knyter perfekt an till de känslor jag har inom mig. Den känslan Thomas förmedlar är exakt den känslan jag var ute efter, den känslan som jag hoppades skulle komma av bara farten när spelen bokades att spelas i Retroresan. Den känslan som inte går att ta på, än mindre beskriva i egentliga ord.

Så även fast jag misslyckades med mitt mål så finner jag glädje i att det finns andra som känner precis som jag och dessutom har kvalitéer nog att kunna förmedla dessa känslor på ett sådant bra sätt. Vi pratar förvisso om olika spel och därmed också olika känslor, men utvecklaren är densamma och liten hade till 2008 blivit stor. Och bäst i världen.

Jag sitter på min toalett och känner; ”- Det är du och jag Thomas. Det är du och jag, och Rockstar Games!”.

Ikväll spelar jag L.A. Noire och förhoppningsvis ligger Rockstars unika dimma lika tät även denna gång.