Förlåt mig, fader Miyamoto, för jag har syndat. Inte bara mot dig, men också dina kollegor och konkurrenter. I många år har jag idogt laddat ner, bränt av och på andra sätt tagit del av kopior av era spel utan att betala för dem. Det började redan i unga år. Spel som Settlers och Civilization delades friskt bland kidsen i det idylliska villaområdet i den lilla staden vid havet. Fast egentligen började det ännu tidigare än så. Jag minns hur farsan hade fixat de senaste Commander Keen-liren i julklapp åt mig på floppy disks way back in the day.

”Inte ens de heligaste spelen var heliga”
Konsolerna klarade sig dock undan de illegala kopiorna i min bekantskapskrets, åtminstone fram tills dess att man gick över från kassetter till cd-skivor. Då var inte ens de heligaste spelen heliga längre, och folk i min bekantskapskrets köpte brända spel från Asien. Själv ägde jag innan den nuvarande generationen av konsoler bara ett Super Nintendo, och till den var det ju inte snack om att kopiera spel. Så samtidigt som jag i princip aldrig köpte ett spel till PC sparade jag varenda slant av den lilla veckopeng jag fick för att köpa spel till världens bästa konsol. Jag till och med sparade ihop till halva kostnaden av konsolen själv med hjälp av hushållssysslor och liknande.

När då dagens generation konsoler kom var jag, som den Nintendo-fanboy jag alltid varit, riktigt snabb med att köpa mig ett Wii. Efter 17 titlar inköpta till fullpris fick det ändå bli en moddning och piratandet fortsatte på nästan samma nivå som det alltid gjort för mig på PC. I min bekantskapskrets har det alltid varit självklart att ladda hem spel, förutom enstaka undantag. Vissa spel skulle ju liksom bara köpas, som Zelda, alla Blizzard-titlar och så vidare. Även spel som körs uteslutande på nätet som World of Warcraft och Warhammer Online gick det en hel del pengar på.

Sedan jag började blogga om spel och sedermera också börjat skriva på etablerade sajter har de illegala kopiorna av spel i min hylla i princip försvunnit. Det var liksom inte okej att säga att man tankat ner ett spel för att man inte hade lust att lägga en halv tusenlapp av sitt CSN-lån för ett spel man inte ens visste om man ville ha eller ej. Sedan jag slutat plugga och börjat jobba har jag känt att jag haft råd med de spel jag vill ha, och dessutom har en del recensionsex landat hos mig, men mina gamla synder ligger ändå där någonstans och gnager.

”Det är olagligt så in i helvete”
Men är det så jäkla fel då? Ja, moraliskt sett är det fel, det är klart att spelutvecklare ska ha pröjs för sitt hårda arbete. Det är dessutom olagligt så in i helvete, och jag får bara hoppas att ingen nitisk jäkel skickar mig till Guantanamo för svunna tiders synder. Men som hängiven gamer då? Vad är mest rätt? Att strunta i att spela en massa spel för att man är fattig student och inte har råd med dem, eller att tumma på reglerna då och då för något man verkligen älskar?

På detta har jag inget svar, men det kanske ni har? Jag kan ju bara tala för mig själv när jag menar att jag är helt säker på att piratkopierade spel har fått mig att både spela mer och köpa mycket mer än vad jag har gjort om jag hade behövt köpa varenda ett. Vad tror ni? Har piratande (för jag har svårt att ingen av er aldrig någonsin spelat ett piratkopierat spel) fått er att bli än mer hängivna gamers?

Text av Niklas Sintorn

Niklas är lika delar spelnörd, arbetsnarkoman och träningsfreak. När han inte skriver för Gameplayer.se och Kraid.se lär han folk att hjula på capoeiraträningen. Niklas älskar storslagna äventyr och har svårt att bestämma sig för om Zelda: A Link to the Past, Super Metroid eller Deus Ex är världens bästa spel.