Det finns ett tomt hål i mig nu. Det ekar. Som när man går med klackar på stengolv i ett tyst bibliotek. Så känns det i hela mig.

Det står i min profil här på Svampriket att jag är den ultimata fangirlen och det är sant. Jag är tjejen som blir oerhört överentusiastisk över allt hon tycker om. Det var inte alltid så.

Väldigt länge var jag ensam. Inte ensam som i “Åh, jag hade inga vänner och flydde in i fiktionen”, nej nej. Jag är och har som oftast varit en person omgiven av människor som älskar mig för den jag är. Jag är på så vis oerhört lyckligt lottad. Men jag var ensam i min fandom. Jag växte upp i ett litet samhälle där man antingen sysslade med hästar, fotboll eller musik. De var de tre saker för vilka man kunde ha en glödande passion utan att klassas som verklighetsfrånvänd.

Så när bokbussen kom till vår skola höll jag mina fynd för mig själv. David Eddings, Margereth Wise, Geraldine Harris och Robert Jordan var mina små hemligheter. För när jag försökte förklara vad som var förträffligt med “Sagan om Belgarion” för mina klasskamrater fäste de sig vid ett enda ord;

“Saga”

Och sagor, fnös de, var för barn. Till skillnad mot sport och ponnys och rockstjärnedrömmar.

Så jag lärde mig att vara tyst. Att prata om hästar när det krävdes av mig, men kanske främst att aldrig någonsin prata om de världar som låg mig närmast hjärtat. Aldrig någonsin påpeka för någon Margit Sandemo-läsande vän att de kanske skulle kunna uppskatta Imperiets Dotter.

Mina böcker var min hemlighet och det var naturligt. Liksom Vulcans aldrig talar öppet om Pon Farr talade jag aldrig om genren fantasy. Det var inte så att jag skämdes. Det var bara så ordningen såg ut.

Sedan blev det 1999.

Harry Potter och hemligheternas kammare släpptes i Sverige, men trots att boken rönt stora framgångar (nåja) i England var de få här som kände till J.K Rowling. Jag hittade boken under en hylla i mitt obemannade skolbibliotek.

Det förändrade mitt liv.

Inte så mycket historien om pojken som låstes in under trappan för att sedan svepas bort till en magisk version av den dötrista vardagen. Nej, det som förändrade mig var hur böckerna växte i popularitet. Jag såg, med mina egna ögon, hur serien på tre böcker gick från att vara okänd till ett världsfenomen.

Jag kom, för första gången i mitt säkerligen inskränkta liv, i kontakt med fandoms. Jag var inte längre ensam, jag var en del av ett enormt fenomen som sträckte sig över världen. Jag minns hur jag satt långt in på natten och hade konversationer om Professor Lovegoods taskiga namnöversättning på muggle.net. Jag kom i kontakt med fanfiction, fanart och andra fangirls för första gången i mitt liv. Vi var med från början och såg Harry Potters värld välla fram omkring oss när åren gick.

För första gången var jag en del av något enormt. Den känslan, känslan av att de fanns fler som jag, gjorde att jag satte igång med både fanart, fanfiction och så småningom vågade mig på att skriva recensioner. Det var ingen brinnande passion för spel, det var en brinnande passion för andra människor som fick mig att våga skapa. Människor som jag.

Jag var tretton år när jag hittade den silverglittrande boken  i en dammig, obesökt lokal på min högstadieskola. På min tjugofemte födelsedag hade den sista filmen premiär. Jag såg fenomenet byggas upp till det klimax som kommit i både bok- och filmform. När jag tittar tillbaka ser jag också den kultur som format mig som person.

”Det var första gången som jag fick uppleva hur fantastiska andra passionerade människor kunde vara”
Harry Potter var den första del av mitt nördiga jag som jag delade med omvärlden, och som omvärlden delade med mig. Det var första gången som jag fick uppleva hur fantastiska andra passionerade människor kunde vara, oavsett om de höll med mig om de logiska luckorna i “Fången från Azkaban” eller inte. Det var nördstimulans som lärde mig att ta konflikter, att se genusperspektiven och att resonera utefter fiktiva världars egna logiska ramar.

Harry Potter var det första steget jag tog mot den människa jag är idag. Det tomma hålet i mig ekar eftersom det inte längre finns några av hans äventyr att invänta i horisonten, för första gången i mitt vuxna liv. Men jag lärde mig en massa på den tolvåriga vägen mot slutet.

Jag är en fangirl. Jag är inte ensam, eller ens unik. Och det är fantastiskt.

Tack för det, J.K