Jag såg verkligen fram emot From Dust. Jag är inte ett fan av genren, men spelets visuella kvaliteter hjälpte att förföra mig. Jag var dessutom nyfiken på spelets typ av problemlösning, och hur olika material samt element skulle spela en roll i det. Och visst lever From Dust upp till förväntningarna jag hade på spelets yta. Tyvärr brister spelmekaniken ganska rejält på djupet. Spelets berättelseläge går ut på att guida dina primitiva undersåtar genom karga och ogästvänliga öar, där du ska hjälpa dem att etablera små byar kring utplacerade totempålar. Varje etablerad by ger dig som gudalikt väsen nya egenskaper, med vilka du ska forma och påverka miljön runt omkring för att guida ditt folk till nästa totempåle. Och så vidare. Det finns även utplacerade stenar som lär ut sånger med vilka du skyddar byar från lava och vatten. Ofta gäller det att hinna skicka ut någon löpare till de här stenarna innan nästan tsunami eller vulkanutbrott drabbar byn. Om du hinner kommer lavan och vattnet stoppas av ett osynligt kraftfält, och gå runt byområdet på säkert avstånd. Det är sannerligen en spektakulär vy och jag är imponerad över hur mäktig och skräckinjagande man faktiskt lyckats skildra en tsunami när den närmar sig.

Fyra idioter på led.

Det är alltså upp till dig att med hjälp av dina förmågor som deras gud att anpassa omgivningarna så att människorna kan leva länge och frodas. Till en början känns det väldigt spännande att kunna påverka allt omkring dem, men till slut inser du att det nästan alltid handlar om att bygga väggar. Ibland presterar du något som att till exempel förvandla vatten till gelé och delar det á la Exodus, men oftast handlar det om att bygga väggar av sand eller stelnande lava. Här finns inte mycket till problemlösning att tala om, och väldigt snart börjar spelandet kännas som en syssla när du gång på gång öser en massa sand för att bygga en vall mot vattnet. Det är heller inte ovanligt med eskortuppdrag, vilka dessutom ofta sker under tidspress då du måste ta dina pionjärer förbi farliga vattendrag innan nästa vulkanutbrott utlöses om två minuter. Vilka här gillar eskortuppdrag och tidsbegräsningar i sina spel? Upp med en hand. En, två… Två stycken? Då kommer ni nog bli nöjda. Resten av er, inte så mycket.

”De ställer sig vid en flodkant och ropar på hjälp medan vissa av dem bestämmer sig för att hoppa i plurret och dras med i strömmarna”
Men jag hade inte haft så mycket emot allt det där om det inte vore för att stammedlemmarnas AI var helt uppåt väggarna. Deras hopplöshet är nämligen vad som förstör spelet för mig när jag desperat försöker få dem att gå dit jag vill. Jag klickar på en totempåle, men de ställer sig vid en flodkant och ropar på hjälp medan vissa av dem bestämmer sig för att hoppa i plurret och dras med i strömmarna. Så jag bygger en bro, men de vägrar gå över. Till slut resulterar det i att jag sitter och försöker jämna ut brons alla kullar så att mina små män ska förmå sig att använda den. Som sagt, det blir som en syssla till slut. Det här problemet gjorde till slut att jag inte kunde komma förbi spelets tredje sista ö, eftersom undersåtarna jag skulle guida över en lavaflod vägrade ta rampen jag byggt åt dem. Du kan inte plocka upp dem eller påverka dem på något sätt, annat än att skicka ut dem till specifika förutbestämda punkter som totempålar och sångstenar. När undersåtarna som skickades ut gång på gång ställde sig och gapade på hjälp nedanför den 90 grader branta väggen gav jag till slut upp hoppet om att någon av dem någonsin skulle hitta mina ramper.  Mitt tålamod brast.

De lever på öar, men kan inte simma.

Men så hittade jag spelets miniuppdrag, vid sidan om storyläget. Efter att ha spelat de två första uppdragen insåg jag att det här var precis allt jag hade önskat mig. Kluriga fysikpussel med smart design och variation, där det handlar mycket mer om hur du manipulerar omgivningarna och mindre om de små krabaternas AI. Genast satte jag ett pluspoäng på spelbetyget i mitt huvud, och under ett dussin av dessa uppdrag kändes det som att From Dust lyckades leva upp till mina förväntningar. Det gäller att betrakta omgivningarna och händelseförloppen, för att sedan förstå hur du ska förhindra eller avfärda dem. Det bjöds till och med på ”wow”-ögonblick när jag till slut insåg att jag ibland måste göra saker jag inte förväntat mig för att klara uppdragen. Men så hände något som fick mig att dra bort den där extrapoängen i huvudet igen. En bit in upptäckte jag nämligen att de sista uppdragen var låsta. För att låsa upp dem måste jag spela igenom storyläget. Jag måste alltså genomlida något dåligt för att få uppleva något bra. Det är som när jag måste spela miniuppdragen själv, utan vänner, i Brink för att låsa upp alla coola vapen och egenskaper som gör att jag ens vill spela spelet från första början. Så eftersom jag varken vill eller kan komma vidare i spelläget jag ogillar, så får jag heller inte fortsätta i spelläget som jag faktiskt gillar. Var finns logiken i ett sånt beslut?

From Dust gjorde mig arg och besviken. Mest för att jag hade så höga förhoppningar, och det är så uppenbart var det brister. Det hade varit så lätt att fixa. Fans av genren som kan bortse från inkompetent AI och evigt väggbyggande kan säkert uppskatta upplevelsen, men resten av oss borde inte spendera våra poäng på den här titeln såvida den inte rabatteras ner till 800msp. Om spelet hade låtit mig spela det som jag vill, i stället för att låsa mig ute från miniuppdragen, hade omdömet garanterat varit ett snäpp högre. Men som det är nu blir det knappt godkänt, och det är på grund av presentationen och det faktum att de underbara miniuppdragen faktiskt finns där.