Att spela Mass Effect (nej, jag har inte spelat det förän nu. Försök komma över chocken lite snabbt) efter att ha blivit totalt Doctor Who-tokig har visat sig vara en aning problematiskt. Min konstanta warrior-klass till trots är jag egentligen en väldigt diplomatisk spelare och vill hellre lösa konflikter genom att prata med folk  än att dra upp mitt feta vapen och slå dem med kolven i ansiktet. Att se Doctor Who, där Doktorn är väldigt noga med att försöka lösa saker utan att bruka våld, har bara förstärkt min vilja att menande hmm:a och nicka när någon förrädisk utomjordisk ras vill förklara sina legitima motiv för mig.

Därför blir det problematiskt när mina värderingar krockar med spelets.

Exempelvis när man träffar på en 50,000 år gammal alien som förmodligen är galet utrotningshotad och som förslavat en människokoloni som lite olämpligt slagit läger precis över den.

”Okej” vill min Shepard säga ”- Jag förstår att du ser oss som en invaderande ras och jag ber så mycket om ursäkt för det. Ett skitont företag har upprättat en koloni här, men de kommer så hårt bli dragna inför den intergalaktiska marknadsdomstolen så driften här kommer med all säkerhet inte att fortsätta. Det är bara en handfull människor kvar i kolonin och jag kan ta dem härifrån i mitt skepp och lämna dig ifred, men då måste du låta dem gå. Ingen behöver komma till skada här”.

Det som kommer ur hennes mun är en artig version av ”DÖÖÖÖÖ!”

Det är ofta min Shepard tänker att hon ska säga saker som låter så bra i huvudet, men sedan blir så fel. Det är också ett av de öppna rollspelens största problem. Illusionen av valfrihet och att skapa sin egen upplevelse raseras som ett korthus när de valmöjligheter man presenteras alla ger samma utgång, bara mer eller mindre hövligt formulerad.

Att använda det första Mass Effect i det här resonemanget skulle kunna vara ett wikipedia exempel på ordet ”utdaterat” men jag ser egentligen ingen skillnad i dagens större ”fria” rollspel. Naturligtvis är jag medveten om att de tekniska begränsningarna enbart kan ge oss en illusion av frihet, formulerat som tre svarsalternativ. Men varför måste alternativen leda till samma resultat? Varför måste den 50, 000 år gamla varelsen dö?

”Varelsen får inte leva för det är meningen att vi ska ha roligt när vi dödar den”
Min teori är för att det är ett spel. Och spel ska vara underhållning. Och inget är mer underhållande att med en futuristisk hagelbrakare bekämpa en stor boss. Varelsen får inte leva för det är meningen att vi ska ha roligt när vi dödar den. Här krockar min pacifistiske, laglydiga Shepards moraliska kompass med utvecklarnas ambitioner att skapa en kul spelsekvens. Följaktligen bryts min illusion, då min Shepard springer mellan tentaklerna och ber om ursäkt för vad hon nu är tvingad att göra.

Utvecklare börjar våga ta i frågor om sexuella realtioner, etnisk tillhörighet och glorifierandet av krig. Men när ska vi våga ta ett steg bort från underhållningsvåldet? När ska min Sheprad få säga det hon tänker? Om det finns tre möjliga val, borde inte åtminstone ett vara ”Reason with it”?