I mitt förra inlägg skrev jag om varför jag inte alltid känner att varken utomstående, konsumenter eller industrin tar spel på det allvar jag tycker mediet förtjänar. Jag tänkte fortsätta på det spåret med en liten miniserie här på Svampriket, och den här gången kommer det handla om något så grundläggande som enkel semantik. Det må verka som en ganska irrelevant detalj, men semantik och ordval har ofta spelat stor roll i propaganda, politiska kampanjer, marknadsföring och strävan efter att vidga allmänhetens medvetande. Ta till exempel hur feministrörelsen brukade sky den satta mansnormen i vardagligt språk, som engelskans ”man” med innebörden av ”människa”. Även Richard Dawkins talar om samma strategi inom ateiströrelsen i sin bok The God Delusion. Det handlar inte om att en ändring av språkbruket skulle ha något egentligt resultat, eller ens att man önskar att ändra på det, utan mer om att uppmärksamma rörelsens agenda.
Serietier gick länge endast under den allmänna benämningen ”comics”. Visst fanns det undantag, men comics var länge den dominerande benämningen för en tidning med bilder. Comics, komedi, det vill säga flams och trams långt från allvar. Bara skoj. Visst fanns det mer mogna sidor av mediet, precis som det finns inom spel idag. Men det var inte förrän under 70-talet då man verkligen pushade för termen ”graphic novel” som den allmänna uppfattningen började skifta. Mediet började visa en vilja att tas på större allvar. Vad som förut hade handlat nästan uteslutande om våld, mord, agenter, superhjältar, science fiction och fantasy blev plötsligt mer och mer inriktat på seriösa ämnen med en mörkare touch allt eftersom konstformen blev mer respekterad. Jag är ingen expert på grafiska romaner och serietidningens evolution, men det verkar ofta som att det finns ett före och efter 70-talet. Kanske har jag fel.
Mindre än tio år efter att man börjat pusha för graphic novel som en term för mainstreammassan hände något. En milstolpe för mediets utveckling, samt dess status som en respekterad konstform. 1986 släpptes Art Spiegelmans grafiska roman Maus: A Survivor’s Tale. Maus blev den första grafiska roman någonsin att vinna en Pulitzer, och fick därmed ett erkännande inte bara som en serie, utan som ett litterärt verk. Det hade tagit serierna många decennier att komma dit, och än idag finns det säkert många (utanför Japan) som rynkar på näsan åt vuxna män som läser serier. Men jag kan inte låta bli att känna att termen graphic novel hjälpte lite åt rätt håll. Jag kan inte låta bli att känna att serier kommit mycket längre än tv-spel när det kommer till att respekteras tillräckligt för att man ska tillåta mörka skildringar av väldigt seriösa ämnen. Det känns som att spel är ganska långt ifrån att kunna skildra en seriös berättelse om våldtäkt när det fortfarande blir tumult över otroligt tama sexscener i Mass Effect.
Maus: A Survivor’s Tale behandlar andra världskriget, och då specifikt förintelsen. Hur många kommersiella spel finns det som avhandlar andra världskriget från andra sidan gevärsmynningen? Vi har otaliga WW2-skildringar där vi spelar som soldater i Hollywood-action, men hur många spel finns det där vi precis som i Maus får följa förintelsens fasor? Vi höll på att få det spelet. Det skulle heta Imagination is the Only Escape, och skulle handla om en liten pojke som är tvungen att fly in i sin fantasi för att kunna hantera att befinna sig mitt i folkmordet på judar. Tyvärr ska kontroverser ha satt krokben för produktionen, och inget har såvitt jag vet hörts från spelet sedan 2008. Det är varken det första eller sista spelet som stängts ner på grund av att det försöker skildra något som inte tillåts i spel. Ni minns kanske spelet som skulle skildra striden i Fallujah, till exempel. Vi kommer inte få se mycket sånt i kommersiella spel, eftersom spel är synonymt med lek. Och lek är inte allvar.
Jag har faktiskt anmärkt åtskilliga gånger på att de flesta WW2-spel inte ens innehåller en tysk kampanj. Det vore ju oändligt mer intressant att få se ett perspektiv som inte redan skildrats i femtusen identiska landstigningsscener i femtusen identiska spel.
Förresten, är det bara jag som stör mig på att det svenska uttrycket ”grafisk novell” är en felöversättning (”novel” betyder ”roman”)? Ja, det är det nog…
För någon månad sedan läste jag en lång artikel om att en tysk historiker hade funnit massvis med inspelade konversationer mellan tyska soldater i de allierades fångläger. Soldaterna hade spelats in i hemlighet i hopp om att militära hemligheter skulle läckas ut i konversationerna. Man fick inte ut mycket av det just då, men såhär i efterhand var det otroligt intressant att läsa hur vissa saker som sades i konversationerna humaniserade de här skoningslösa nazisterna. Samtidigt som vissa saker avslöjade många av dem som just inhumana. Men frågan är hur ett spel som levererade en nyanserad skildring av nazister skulle mottas.
(Jag skrev faktiskt roman ett par gånger i texten först, men ändrade det så sent som i morse då jag inte kan låta bli att se romaner som längre verk. Men en direkt översättning är såklart som du säger.)
@Mats Nylund: jag trodde jag hade fångat upp alla ”tryckfelsnoveller” men hade missat två. Åtgärdat nu.
Graphic Novel kan även innebära erotiska verk, så ibland kan det gälla att se upp med hur man använder termen. 😛
Huruvida serier tas på allvar bland vuxna i Sverige är jag skeptisk till. Jag får ofta intrycket att de flesta ser ner på det som något för barn. Jag är skeptisk till om folk i allmänhet känner till GNs som t.ex. V for Vendetta och Watchmen, eller åtminstone innan filmerna kom. Många kommer nog bara i kontakt med det som säljs i matbutikernas tidningshyllor och det är oftast riktat mot barn.
Finns dessutom gott om folk här som anser att all animerad film är för barn, punkt slut. Till och med SF hade den inställningen ett bra tag.
@Arvid:
”Jag är skeptisk till om folk i allmänhet känner till GNs som t.ex. V for Vendetta och Watchmen, eller åtminstone innan filmerna kom.”
Där har du en bra poäng, för det är en gren där serierna ligger före spel. Man respekterar källan mycket mer när det kommer till att filmatisera serier. Eller så är det bara det att man förstår den bättre, och inte bara riktar den mot barn och tonåringar. Se på Nolans Batman-filmer. Seriernas universum har utan tvekan klarat övergången till vuxenpubliken mycket bättre än spelens universum någonsin gjort.
Visst finns det fortfarande vuxna som har en skev bild på grafiska noveller. Men det är precis sånt här som gör att spel har ännu längre kvar.
”Men frågan är hur ett spel som levererade en nyanserad skildring av nazister skulle mottas.”
Om vi för sakens skull kan vara överens om att tyskar = nazister, för det är de ju i populärmedia kring WW2, så vill jag peka på FPS:en Medal of Honor: Allied Assault.
Gång efter annan när man som jänkare springer runt i Carrentan och andra franska städer och kastar handgranater på tyska bunkrar så skär ett enda skrik genom hörlurarna:
”Maaamii!”
Jag vet. Det är kitsch och jävligt enkelt. Men fan så effektivt. Jag har t om smugit mig förbi tyskar, bara för att slippa döda någon som ropar på sin mamma.
De som skriker något propagandistiskt eller ”auf wiedersehen Lili Marlene!” är köttfärs … fast det hjälper inte. ”Maamii!” ekar ändåp i mina öron. För. Varje. Tysk.
En enda replik. Och plötsligt är de människor.
Så länge spel inte på allvar gör sig förtjänta (i fler, eller åtminstone ”rätt” människors ögon) av en mer ”seriös” term så kommer ingen sådan att uppfinnas. Även om jag finner konstnärligt värde i ett spel som till exempel Limbo och Silent Hill 2, så är det ändå svårt att se vad de skulle kallas för om inte spel.
Ett spel som The Path är mer i gränslandet. Kanske kan det kallas för interaktiv konst, eller interaktiv novell eller något sådant, men samtidigt skulle förmodligen ett sådant begrepp användas mest i akademiska kretsar (vilket väl är gott nog, antar jag).
Men som sagt – vi måste få fler spel som kan leva upp till ett eventuellt nytt ord innan vi börjar grunna på vad det ordet ska vara.
@Tommy: Jo, kan nog vara mer förståelse för serierna hos filmmakare, iom att vanan att arbeta med bildmanus (som är väldigt likt en serietidning på många sätt).
Tror även tid är en viktig del. Serier har funnits sen iaf 30-talet. TV-spel är förhållandesvis nytt.
Förresten, du råkar inte ha kvar adressen till den artikeln om de tyska ljudinspelningarna? Skulle vara intressant att läsa. WW2-intresserad. 🙂
http://www.svd.se/kultur/understrecket/krossad-myt-om-den-tyske-soldatens-oskuld_6306006.svd
Ja, det där med tyskarnas dokumenterade konversationer var riktigt, riktigt intressant! Man undrar samtidigt vad mer som ligger i arkiven och väntar på att nån ska ”snubbla” över det..
Det är lite knepigt, det där. På sätt och vis håller jag med Joakim K. om att vi måste ha spel som (faktiskt) inte är ”spel” innan vi börjar kalla dem något annat. Samtidigt tror jag att det kanske skulle vara bra om man omdefinierade mediet, för att bryta loss utvecklare som kanske är fast i gamla tankegångar. Det är lite av en hönan eller ägget-problematik.
Knepigt, som sagt.