I mitt förra inlägg skrev jag om varför jag inte alltid känner att varken utomstående, konsumenter eller industrin tar spel på det allvar jag tycker mediet förtjänar. Jag tänkte fortsätta på det spåret med en liten miniserie här på Svampriket, och den här gången kommer det handla om något så grundläggande som enkel semantik. Det må verka som en ganska irrelevant detalj, men semantik och ordval har ofta spelat stor roll i propaganda, politiska kampanjer, marknadsföring och strävan efter att vidga allmänhetens medvetande. Ta till exempel hur feministrörelsen brukade sky den satta mansnormen i vardagligt språk, som engelskans ”man” med innebörden av ”människa”. Även Richard Dawkins talar om samma strategi inom ateiströrelsen i sin bok The God Delusion. Det handlar inte om att en ändring av språkbruket skulle ha något egentligt resultat, eller ens att man önskar att ändra på det, utan mer om att uppmärksamma rörelsens agenda.

”Jag å andra sidan vill faktiskt eliminera ordet spel, och tror det skulle ha en viss betydelse för hur folk såg på mediet”
Jag å andra sidan vill faktiskt eliminera ordet spel, och tror  det skulle ha en viss betydelse för hur folk såg på mediet. Jag tycker ordet spel är lite för nära associerat med lek, och tror detsamma gäller engelskans game. Nu finns det ju flera saker som spelas men som tas på större allvar än tv-spel. Spela schack. A game of chess. Spela fotboll. A game of soccer. Men ser ni skillnaden där? Schack och fotboll i sig kallas inte spel/game. De har ett alldeles eget ord, bara för dem. Något som definierar dem bortom lekstämpeln som orden spel och game ofta är knutna till. Jag vet inte vad vi skulle ersätta ordet spel med. Jag vet inte hur vi skulle lyckas. Jag vet inte ens om det skulle ha någon effekt alls. Men det finns ett medium nära besläktat med tv-spel som indikerar att det kanske skulle ha en viss effekt. Ett medium som även det från början hade en barnstämpel, som funnit större acceptans i Japan, som anklagats för att vara skadligt för ungdomar och som funnit en äldre publik tillsammans med ett nytt namn. Mediet jag talar om är förstås serietidningar.

Serietier gick länge endast under den allmänna benämningen ”comics”. Visst fanns det undantag, men comics var länge den dominerande benämningen för en tidning med bilder. Comics, komedi, det vill säga flams och trams långt från allvar. Bara skoj. Visst fanns det mer mogna sidor av mediet, precis som det finns inom spel idag. Men det var inte förrän under 70-talet då man verkligen pushade för termen ”graphic novel” som den allmänna uppfattningen började skifta. Mediet började visa en vilja att tas på större allvar. Vad som förut hade handlat nästan uteslutande om våld, mord, agenter, superhjältar, science fiction och fantasy blev plötsligt mer och mer inriktat på seriösa ämnen med en mörkare touch allt eftersom konstformen blev mer respekterad. Jag är ingen expert på grafiska romaner och serietidningens evolution, men det verkar ofta som att det finns ett före och efter 70-talet. Kanske har jag fel.

Mindre än tio år efter att man börjat pusha för graphic novel som en term för mainstreammassan hände något. En milstolpe för mediets utveckling, samt dess status som en respekterad konstform.  1986 släpptes Art Spiegelmans grafiska roman Maus: A Survivor’s Tale. Maus blev den första grafiska roman någonsin att vinna en Pulitzer, och fick därmed ett erkännande inte bara som en serie, utan som ett litterärt verk. Det hade tagit serierna många decennier att komma dit, och än idag finns det säkert många (utanför Japan) som rynkar på näsan åt vuxna män som läser serier. Men jag kan inte låta bli att känna att termen graphic novel hjälpte lite åt rätt håll. Jag kan inte låta bli att känna att serier kommit mycket längre än tv-spel när det kommer till att respekteras tillräckligt för att man ska tillåta mörka skildringar av väldigt seriösa ämnen. Det känns som att spel är ganska långt ifrån att kunna skildra en seriös berättelse om våldtäkt när det fortfarande blir tumult över otroligt tama sexscener i Mass Effect.

Maus: A Survivor’s Tale behandlar andra världskriget, och då specifikt förintelsen. Hur många kommersiella spel finns det som avhandlar andra världskriget från andra sidan gevärsmynningen? Vi har otaliga WW2-skildringar där vi spelar som soldater i Hollywood-action, men hur många spel finns det där vi precis som i Maus får följa förintelsens  fasor? Vi höll på att få det spelet. Det skulle heta Imagination is the Only Escape, och skulle handla om en liten pojke som är tvungen att fly in i sin fantasi för att kunna hantera att befinna sig mitt i folkmordet på judar. Tyvärr ska kontroverser ha satt krokben för produktionen, och inget har såvitt jag vet hörts från spelet sedan 2008. Det är varken det första eller sista spelet som stängts ner på grund av att det försöker skildra något som inte tillåts i spel. Ni minns kanske spelet som skulle skildra striden i Fallujah, till exempel. Vi kommer inte få se mycket sånt i kommersiella spel, eftersom spel är synonymt med lek. Och lek är inte allvar.