Idag fylls centrala Stockholm av regnbågsfärgade seminarier, politiska partier, schlagermusik, tappöl och klackskor i storlek 44. Det är dags för årets upplaga av Pride, som för första gången är gratis. Som alltid handlar det mer om gemenskap, synliggörande, konst och politik än det handlar om flambojans (vilket  konsekvent ignoreras av de flesta medier). Jag planerar inte bara att fira Pride här i Stockholm, utan också på Svampriket med en artikel/krönikeserie om diverse queertemnas inom nördkulturen.

Queervecka del 1;
BBC’s Sherlock – Kontextuell homosexualitet

BBCs moderna tolkning av Sherlock Holmes i serien med samma förnamn är briljant på fler sätt än vad Martin Freeman har har scener där han ser lätt bortkommen ut. Man har lyckats ta mästerdetektiven med de spektakulära fallen och föra in dem i en post CSI-verklighet utan att tappa den där känslan av klassisk, smått surrealistisk mystik som alltid präglade Sir Arthur Connan Doyles historier.

Man har också lyckats skapa en berättelse med en homosexuell huvudperson utan att för den sakens skull ha en homosexuell huvudperson. Och man har gjort det med flit, mening och uppsåt och utan någon form av provokativ baktanke.

“– Men hallå och håll opp där syster!” kanske någon tvivlare utbrister “– Sherlock har alltid varit en assexuell karaktär och han säger inte själv något om att han skulle vara intresserad av män. Vad är det du försöker säga här egentligen?”

Elementärt, min käre tvivlare. Jag säger inte att karaktären Sherlock Holmes nödvändigtvis är gay, men serien BBC’s Sherlock är det definitivt. Även om Sherlock själv aldrig utalar sig om sina preferenser annat än att han säger att kvinnor inte är hans grej, samt inte förnekar när Watson förutsätter att han i så fall skulle vara intresserad av män, påstår seriens kontext att Sherlock inte är särskillt hetero.

Det är alltså hur resten av serien agerar kring huvudpersonen som gör denne till en homosexuell karaktär, inte karaktären själv. Det mest uppenbara exemplet är hur John bemöts i Sherlocks sällskap. Restaurangägaren från A Study in Pink förutsätter att de två är på dejt och Sherlocks gamla skolkamrat i ”The Blind Banker” svarar med ett slugt “åhå” när John blir presenterad som Sherlocks “partner”. Det ät två väldigt tydliga exempel, men långt ifrån de enda i serien. Kontexten talar om det som Sherlock inte själv säger.

Det finns förmodligen inget behov av att tydliggöra exakt vilket enormt trendbrott det är att skapa en serie där man förutsätter att huvudpersonen är homosexuell tills motsatsen är bevisad? Normalt är den heterosexuella normen så stenhårt rådande inom alla medier att vi aldrig tänker på att den används som en utgångspunkt som aldrig ens behöver ifrågasättas, och att de karaktärer som faller från den alltid är undantag som måste poängteras (mer om detta i del 2). Också i serier som på ett bra sätt tacklar frågar om identitet och sexualitet måste det ändå skrikas ut “– Se där, till vänster, där går en lesbian!” även om personen i fråga är en välskriven karaktär i en bra produktion.

I Sherlock skriks inget ut, inga politiska poäng plockas och inga stora lärdomar dras. Att se serien är en så stor frisk fläkt att den skulle få Carolas Invincible-maskineri att blekna.

”Det är svårt att hitta liknande berättartekniker i spel”
Den uppmärksamma läsaren har säkert vid det här laget upptäckt att denna text om kontextuell homosexualitet inte direkt har något att göra med spel, Anledningen är enkel; det är svårt att hitta exempel på liknande berättartekniker i spel. Jag säger inte att de inte finns, japanska utvecklare brukar vara bra på att lägga in tolkningsmöjligheter i sina produktioner, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett ett spel där det uttryckligen förutsätts av hela berättelsen att huvudpersonen inte är hetero, utan att det för den sakens skull sägs rakt ut. Kontextuell homosexualitet är en motsats till den kontextuella heterosexualitet som, vilket jag påpekade tidigare, envåldshärskar inom näst intill all populärkultur.

Däremot ville jag ändå ta upp vilken enormt stor sak det ändå är att en serie, som jag anser vara tillräckligt uppskattad bland nördar för att få platsa här på Svampriket, vänder på hela ”hetero tills motsatsen är bevisad”-resonemanget, och hur tråkigt det egentligen är att det är en sån stor grej.

Vi har lärt oss att förutsätta att allt som inte är uttalat queert är neutralt. Det vill säga att utgångsläget för en produktion, dess nollpunkt, alltid är i heterosexualiteten, inte assexualiteten, som borde vara skalans egentliga nollpunkt.

Det gäller även i spel. Vad är det egentligen som talar emot att Baird och Cole Train inte myser i skyttegravarna? Det ska vi tala om i del 2.