Det var en omöjlig kärlekshistoria som behövde hållas gömd i subtexten såväl för karaktärernas egen skull som för censurriktlinjerna kallade The Comic Code. Sedan 1980-talet levde de båda i en brokig relation som alltid måste spelas ut i tvetydiga dialoger och mellan panelerna i serietidningen. Inte för än 2010 avslöjades vad som för många Marvel-läsare varit känt sedan länge, nämligen att Mystique inte är Nightcrawlers mamma.

Hon är hans pappa. Eller skulle ha varit det.

The Comic Code upprättades 1954 av The Comics Magazine Association of America (CMAA) efter att serier spelat ut sin roll som patriotisk propaganda riktad till rikets unga under krigstiden. Det amerikanska seriemediet anpassade sig snabbt till den nya vardagen och istället för att få barnen att unisont hylla landsfanan började man slå sig in på sådant som säljer, det vill säga våld. Serietidningen Crime Does Not Pay var en orgie i våldsamma skildringar av brutala mord, och “forskare” (här inom citationstecken eftersom att huvudaktören och tillilka psykologen Fredric Wertham  som skrev boken Seduction of the Innocent manipulerade sina resultat mer än Cher sitt ansikte) lyckades raljera upp föräldrar och konsumenter så till den milda grad att man ville att serier helt och hållet skulle förbjudas. Så blev inte fallet, utan en cencurnämnd trädde in som såg till att allt som publicerades var så sockersött att Hello Kitty i jämförelse skulle uppfattas som provokativt. Den naturliga följden av det här blev att marknaden för serier kapsejsade.

Så de stora utgivarna, med bland annat Marvel och DC Comics i spetsen, lovade att se till att deras publikationer följde en slags kod, den så kallade Comic Code, för att kunna publiceras. Det betydde att man inte fick sätta griller i huvudet på unga genom att glorifiera våld i serier. Man fick inte heller porträttera sex, eller “onaturlig sexualitet”, till vilket homo- bi- och transsexulitet naturligtvis räknades.

 

“Illicit sex relations are neither to be hinted at nor portrayed. Rape scenes as well as sexual abnormalities are unacceptable.”
– The Comic Code 1954


Många mindre seriehus gav blanka fan i detta och publicerade hejvild lesbiskt sexande våldsorgier på en slagts underground-marknad. Men de större utgivarna höll sig på mattan och cencurerade bort opassande material från sina serier.

Ju längre tiden gick desto mer våld kunde man komma undan med utan att the Comics Code Authority (CCA) lade sig i. Det blev också tillåtet att visa kriminell korrumption, låta “de goda” stryka med (så länge som “de onda” straffades i slutet), att portättera vampyrer och varulvar (dock inte zombies, och bara om det hade någon anknytning till klassiska litterära verk) samt drogberoende.

Sex och sexualitet däremot gick det inte att öppet porträttera. Detta störde naturligtvis serieskapare, som oberoende av koden gav liv till sina fiktiva karaktärer. Många nu kända icke-heterosexuella serieprofiler, så som X-mens Northstar och Neil Gaimans Sandman som gavs ut av DC, skapades under den här eran men deras sexualitet var tvungen att hållas under radarn.

Det var under den hårda cencurtiden som Raven, mer känd som Mystique, träffade Irene Adler, eller Destiny som hennes mutantnamn skulle bli. Förenade i en svår kamp där de båda desperat försökte förhindra de mörka framtidsvisioner som orsakat Destinys blindhet förälskade de sig i varandra under 1981. Det var inget de kunde talas öppet om, eftersom storyn i så fall inte skulle få publiceras, med de två startade tillsammans ett nytt Brotherhood of Evil mutants och hade en mycket nära relation under alla år. Trots att de båda ibland svävade ut i andra kärleksaffärer, som kunde visas i panelerna, återkom de alltid till varandra. Tillslut adopterade de Rouge och levde tillsammans som en familj tills Destinys död i december 1989, tre månader innan CCA ändrade koden och tillät omnämnandet av homosexuella karaktärer (så länge som de inte betedde sig “sterotypiskt homosexuellt”).   Mystique spred Irenes aska havet utanför Muir Island, men det var först tolv år senare som hon öppet kunde berätta om att de två varit mer än vänner, då Marvel helt lämnade CCA under 2001. Mystique och Destiny hade då levt tillsammans i 14 år. Hade inte The Comic Code varit i vägen skulle de även ha varit biologiska föräldrar till Nightcrawler.

Northstar hade, trots en flambojant sexualitet i flera X-men-universum och trots att han är den första öppet homosexuella karaktären som medverkat som en återkommande huvudperson i en stor mainstreamserie, fortfarande aldrig blivit kysst när han återintroducerades i Ultimate X-men 2008. En namninsamling startades där fans av serien ville att Marvel skulle låta Northstar hångla inom en snar framtid. Trots sitt förhållande med den i Ultimate-universumet homosexuella Colossus fick han aldrig mer än en kram av den pojkvän som var redo att offra sitt liv för honom, innan serien avslutades.  I maj 2011 fick Jean-Paul äntligen sin första kyss i första numret av Alpha Flight Limited Edition, nitton år efter att han för första gången kom ut som gay.

Att seriehus under 1950-talet gick med på en kod som inte skulle tillåta att visa homosexuella karaktärer är i sig själv inte särskillt ögonbrynshöjande. Det var trots allt andra tider och den amerikanska ungdomen tycks enligt landets flertaliga cencurnämnder vara världens mest påverkningsbara barn som behöver skyddas. Det är som är underligt är hur lång tid det tog för Marvel att bland annat outa Mystique och få Northstar kysst i en serie som lika mycket baserar sig på utanförskap som superkrafter. X-men har alltid haft en stor publik inom både HBTQ och etniska minoriteter, helt enkelt för att serien baserar sig i konflikter som människor utanför de rådande normerna kan relatera till. Ändå har den homosexuella läsarskaran konsekvent ignorerats, förmodligen rätt omedvetet. Medan okonventionella  heterosexuella relationer ofta dyker upp i panelerna (öum, HUR gammal är egetligen Kitty Pryde när hon börjar dejta Colossus? Och Wolverine har ihop det med en 17-årig Jean Grey och en 18-årig Storm när han själv är närmare 100 år. Just sayn’) har homo- och bisexuella karaktärer oftas fått ha sina sexualiteter som en form av karaktärsbeskrivning som inte ageras ut, åtminstone inte där publiken får se det.

Marvels karaktärer stoppas in och ut ur sina respektive garderober medan författare kommer och går. Mycket beror på att serier fortfarande anses vara något för barn och att amerikanska föräldrar är fruktansvärt känsliga för yttre påverkan. När Marvel drog igång sin remake av sina största serier i Ultimate-universumen började de försiktigt att inkludera icke-heterosexuella karaktärer som faktiskt får lite spelrum för sin sexualitet.

Detta har fortsatt i New Mutants, Young Avengers och Marvel har också gett ut några specialnummer av sin populära westernserie Rawhide Kid, där den ikoniska huvudpersonen framställs som gay. Det sägs aldrig rakt ut, utan insinueras i historieupplägget och repliker, vilket gör att det kan klassas som den form av kontextuella homosexualitet som jag skrev om tidigare i texten om BBC’s Sherlock. Rawhide Kids specialnumer togs dock inte väl emot av föräldrar och lobbyorganisationer, som krävde att serien fick åldersmärkningen Adults Only, vilket också gick igenom. En homosexuell cowboy liksom, vem har någonsin hört om något så befängt?

För de av er som inte är bekanta med Northstar är han i Alpha Flights universum mer eller mindre osårbar, kan flyga och är supersnabb. En gång tar han med sig en skurk upp i atmosfären, bara för att släppa honom och se honom största mot jorden igen som ett mänskligt eldklot.

Detta inträffade 1972 och var då helt okej. Däremot får han inte hångla med sin pojkvän. Inte förän 2011 i alla fall.

Så även om The Comic Code inte längre existerar finns fortfarande en hord av föräldrar och allmänt oroliga medborgare som anser att seriemediet är så kraftfullt att sexuella avvikelser, ens om de bara insinueras, måste hållas borta från den potentiellt unga publikens ögon. Detta medan Marvel, och då främst X-men, år efter år har fler HBTQ-fans än något annat stort publikationshus.