Fler spelar nu än någonsin förut, och spel är inte längre något som uppskattas nästan exklusivt av unga pojkar. Nu är spel något som spelas av båda könen i alla åldrar. Men samtidigt som jag alltid varit övertygad om att spel skulle nå fler och fler med tiden, så trodde jag länge att det skulle ske via mediets djupare del av bassängen. Jag trodde att vuxna människor av båda könen skulle dras in av spel som L.A. Noire och Heavy Rain, men i stället drogs de in av Angry Birds och Farmville. Såhär i efterhand känns det såklart logiskt att de börjar i den grunda delen av bassängen när de ännu inte behärskar simmandet. Det är bara att hoppas på att de förr eller upptäcker den djupa delen, även om det just nu känns som att det kommer ta ytterligare ett par decennier. Det här illustreras ganska tydligt när medelålders män och kvinnor yttrar sina tankar kring spel och människor som spelar, eller hur media fortfarande kommer undan med att demonisera underhållningsformen.
Tv-spel ses fortfarande av många – även de som själva spelar – som en ytlig lek utan potential att vara underhållning med substans. Det är fortfarande lek från pojkrummet för många, och de tre programledarna sade aldrig något om vare sig det är OK för kvinnor över 30 att spela eftersom det aldrig korsade deras tankar att kvinnor spelar. Det här är något jag märker av även i min egen vardag. Som när min kära mor fortfarande verkar tro att tv-spel bara handlar om att vinna och samla poäng, som om inget hänt med upplägget sedan Space Invaders. Eller när jag lunchar med min lärarinna, och hon berättar om hur hon tycker Thomas Arnroth är skojig när han gästar Gomorron Sverige och ”pratar om såna där spel för tonåringar” trots att han är en vuxen man. Och visst, många tv-spel är bara lek eller ytlig underhållning. Det har jag inga problem med. Jag älskar den barnsliga spelglädjen som Nintendo förmedlar. Tråkigt nog spiller den bilden orättvist över till de spel som är mer än bara det.
Jag inser att Thomas Arnroth aldrig kommer ses på samma sätt som Yukiko Duke ens om han recenserar L.A. Noire och hon recenserar en bilderbok för barn. Sättet han tvingas presentera spel på är via ett fördummande och simplifierande filter för den okunniga mainstreammassan, medan film- och bokrecensenter kan tala som vuxna människor. Men det som känns allra mest nedslående är hur det ibland känns som att vi ofta inte ens vill ta oss själva på allvar. Hur alla stora spelsajter fortfarande listar de hetaste booth babes efter E3. Hur Spike TV Video Game Awards fortfarande är ett enormt PR-jippo med vilsna kändisar på scenen. Och hur till och med spel vars världar och berättelser vi vill ta på allvar – som Bioshock Infinite – har anlitade modeller i cosplaykläder utanför utgivarens bås. Kanske borde spelindustrin börja ta spel på allvar innan vi ska förvänta oss att medelålders män och kvinnor ska göra detsamma.
(Sedan jag skrev den här texten har Coop i Norge valt att plocka ner våldsamma spel från deras hyllor på grund av vad Anders Breivik skrivit om Modern Warfare 2, trots att religion och högerextremism var hans motivation. Till och med World of Warcraft plockades ner, trots att han bara använde det som täckmantel för sin frånvaro. Det här tycker jag är ännu ett exempel på hur spel får stå ut med mer än sina syskonmedier.)
Jag säger samma sak som jag bloggat om tidigare och jag påpekat för Samson:
Reklamen är inte riktad mot dig. Vi som håller ett öga på spelvärlden, vi som vet vilka titlar som är värda att lägga energi på och vilka som är shovelware, vi är inte en del av demografin när det gäller booth babes eller TV-reklam; oss har de redan. De är medvetna om att vi inte bryr oss om deras reklam i syftet att bestämma hur vida vi skall köpa eller ej, även om vi kanske vill se vad de försöker med. Reklamen, booth babes och övrigt är riktad åt de som inte är inne i vår sfär. Det är inte utvecklarna, det är inte producenterna, det är inte art directors, som sitter och tar beslut över vem som skall stå på E3 tillsammans med vilken uppsättning dubbel-D, det är marknadsfolk; marknadsfolk som vet att sex säljer och de jagar swing votes och non-voters. Spelmässorna försöker göra vad de kan för att efterlikna de mässor som redan etablerat en pedigree; bilmässor, båtmässor. En värld där det _förväntas_ att det finns fagra damer att beskåda. Och vid det här laget är det för sent, om man valde att plocka bort all silikon från mässgolven så skulle man få sådan bad-will från DudeBro, en demografi som man ganska nyligen lyckats fånga in till lojala kunder, att den negativa PR som skulle storma runt ”var alla booth babes var i år?” skulle vara märkbar.
Spelmediet är inte vårt längre, de tillhör en större massa som kräver större uppmärksamhet och en annan approach till hur man får tag i nya kunder. Men vi sitter fortfarande här med tandställning, plastficka för våra pennor i skjortan och får för oss att det är någon helige gral vi funnit i vår ungdom. En bägare som vi skriker ut att andra skall dela med oss, men sedan blir ledsna i ögat över att det är andras läppavtryck på den.
Vi lever i en värld där vi förtär i ny media men världen rapporteras fortfarande av gammal media. Och gammal media har inte en aning om vad de snackar om när det kommer till pop-kultur i dessa dagar såvida det inte visades på American Idol. Det finns en väldigt definitiv anledning till att det inte är Hans, 56, som sitter i TV-soffan och recenserar spel. Gammal media och marknadsfolk, som försöker sälja alla titlar de kan, vet antingen inte vad som säljer till entusiaster, eller så är de medvetna om att de inte är källan vi är ute efter. Samtidigt så ser de att marknaden är viktig så snart de faktiskt tittar på ekonomin bakom. Det är då vi ser desperata försök att inkludera spelvärlden i sin allmänna sändning.
Den bästa spelrecension vi sett på TV är fortfarande Lewis Black, som både subtilt och supertilt påpekar skillnaden mellan ny media och gammal media.
Jag håller i stort med om det du tar upp är ett problem, men jag tycker också det är tråkigt att spelare känner att de måste försvara sin hobby genom att hävda att spel hyser någon form av idédjup. Hur tänkvärd är en fotbollsmatch? Vilka djupa tankar förmedlas i backhoppning?
När jag skäms för spel så handlar det snarare om att de estetiskt fortfarande riktar sig till hormonstinna tonårskillar (boob dynamics, suck). Å andra sidan, om man betänker problem som supporterklubbar eller doping vet jag inte om spel har så mycket att skämmas för alls.
Bra skrivet Tommy, men framför allt BRA kommenterat av Nidde!
Spel har blivit såpass stort nu att vi som Tommy skriver måste skilja på spel och spel. På samma sätt som det är omöjligt att jämföra Läckberg med Dostojevskij eller Bay med Kubrick är det omöjligt att jämföra Lego: Harry Potter med Heavy Rain. Men det är trist att de ändå klumpas ihop tillsammans.
”Gammelmedias” skildring av tv-spel är fortfarande i sin linda, och jag tror och hoppas att det med tiden kommer att bli mer nyanserat. Tills dess får vi nog dras med en ensidig och stereotypiserande täckning av allas vårt favoritmedia.
Jag tror personligen att dels måste branschen ”växa upp” som du säger. Det behövs att man tar tag i det hela med att faktiskt båda könen spelar och skippar ”booth babes” och annat skräp. Sedan tror jag vi som spelar idag och är vuxna män/kvinnor har en stor roll i det hela. Vi får vara de som faktiskt visar för andra att spelande kan vara så mycket mer än att bara skjuta ner folk för högre poäng.
@Nidde: Är det mycket Boothbabes på bokmässor?
Ibland undrar jag om det inte är bristen på kändisar som gör att spelmediet inte får vad det förtjänar. Ett ansikte att följa, någon att idolisera, någon att skriva skandalrubriker om när de åker in på rehab. Men som ändå är magisk på scen/vita duken.
Det närmsta vi kommer en kändis är Cliffy B, och vem vet vem det är utanför kotaku?
@SpelMalmer: Eller att det inte är tillräckligt stora pengar inblandat. För visst blir det lite allvarligare i en hobby där en spelare kostar drygt 100 miljoner?
@Nidde: Bra kommentar! Du har säkert rätt i mycket, och det beror nog till stor del på att industrin begår missförstånd i den här övergången. Film och musik har också den viktiga dudebro-målgruppen att tilltala, men lyckas ändå vara mer accepterad än spelindustrin. Hade man suttit och skrattat åt en man på 30+ som ser på film eller lyssnar på musik? Nej, självklart inte. Skrattat åt en man som besöker bilmässor? Nej, inte det heller. Så jag vet inte hur mycket det har att göra med booth babes. Jag valde medvetet att inte fokusera mycket alls på dem. Och nog allt tycker jag vi kan hålla utgivarna ansvariga för hur spel marknadsförs. Att marknadsföringen och spelmässor inte riktar sig till kärnpubliken har jag svårt att svälja.
Micke: Ingen hade hånskrattat åt män över 30 som ser på sport. Så jag tror inte det är idédjup som saknas.
Niklas: ”På samma sätt som det är omöjligt att jämföra Läckberg med Dostojevskij eller Bay med Kubrick är det omöjligt att jämföra Lego: Harry Potter med Heavy Rain.”
Underbart. <3
Kanske kan vi skylla allt på gammelmedia, och det vore ju bekvämt att göra det. Men frågan är om det inte delvis är spelindustrins egenskapade image som till viss mån leder till missförstånden.
Familjenspel: Ja, jag tror också både vi och utvecklare/utgivare har ett ansvar. Tyvärr är vi ganska bra på att vara fientliga gentemot självkritik såväl som åtgärder att bredda mediet. Men det är lite det den här bloggminiserien ska vara till för, och jag ska försöka komma med förslag på vad vi kan göra. 🙂
Spel-Malmer: Du kan mycket väl ha en poäng där. Fast jag undrar om det är lite hönan och ägget över det.
@Samson: Du menar book-babes? ^_^
@Tommy: Där har du nog en poäng. Spel har nog i större utsträckning än andra medier börjat sin utveckling i andra änden av spektrat, alltså som ren och skär underhållning utan seriösa undertoner. Böcker och film däremot har ju funnit i mycket seriösare varianter redan från början. Spel är väl ett såpass ungt media att det fortfarande behöver gro och mogna lite granna. Förhoppningsvis går det ganska snabbt så jag slipper bli utskrattad när jag spelar och är över 30. Tre år för att vara exakt ^_^
@Samson
Nej, för bokmässor vet _precis_ vilken publik de har.
Och ja, men jag tror inte du inkluderar bokavdelningen av AdultCon i ”bokmässa”.
@Tommy
Visst finns det utvecklare som har egen PR-avdelning, men i det stora hela så är det väl ändå utgivarna som bestämmer över marknadsföringen. Det är inte så dumma så att de inte har någon ifrån utvecklingsteamet på plats, men du kommer inte se Carmack jobba som inslängare.
Ta Blur t.ex., de franska reklamerna tror jag inte för en sekund att Bizzare Creations hade något att göra med, det var Activision hela vägen.
Andra sidan av spektret har du Valve, som har en egen avdelning som står bakom Meet The [Class] filmerna eller Portal-reklamerna. De känner sin publik och caterar därefter, de är inte i behov av att tilltalla BroDude för de vet vad de sysslar med.
Och det är inte som så att spelmässorna inte riktar in sig på kärnpubliken också, de har ju spelen där för att testas. Skillnaden mellan dig och DudeBro är att du skulle testa spelet ändå. Booth babes är där för att de som inte skulle givit det hela tid annars skall engagera sig. Får man inte uppmärksamhet från ofrälsta genom att vara ett bra utvecklingsteam eller ha Madden/Halo/Gears i sin titel så kanske Sasha Grey fungerar.
@Tommy Så varför ses just att spel har utvecklats till något annat än ”poängjakt” som ett rättfärdigande argument för att vuxna ska få spela? Jag tycker spel ska få vara just underhållning, vuxna har rätt till sådant också. 🙂
@Niklas: ”Spel är väl ett såpass ungt media att det fortfarande behöver gro och mogna lite granna.”
Det är något jag funderat över ofta. Först tänkte jag att spelmediet ändå är så pass gammalt att vi redan borde ha vårt Citizen Kane. Å andra sidan borde man kanske tänka på att spelens gryning var mycket mer begränsad än filmens gryning. Det är väl egentligen inte förrän någon gång under 90-talet som tekniken ens tillät engagerat berättande. Så spel ligger kanske där film låg 1920, men influeras fortfarande av tiden då bara lek var möjligt.
@Nidde: Ja, jag sa också att det oftast är utgivarna som hanterar PR. 😀
Jag har inget emot att vissa titlar marknadsförs på vissa sätt till vissa målgrupper, och tror som sagt inte att booth babes i dudebrobåsen har så mycket med allmänhetens hånskratt att göra. Av mina kommande förslag i den här serien kommer inte ett enda inlägg avhandla booth babes. Jag förstår deras funktion, och ser samtidigt att vissa produkter från både film och musik kan marknadsföras med sex utan att män över 30 blir skrattade åt.
@Micke: Jag har inget emot poängjakt som en del av mediet. Sport är också en poängjakt, och det får vuxna män tydligen syssla med.
Jag tror nog man inte ska underskatta estetikens del i det hela heller. Många spel ser ut som leksaker, betraktas därför som sådant. Jag minns när jag visa LIMBO för familjen och intresset var förvånansvärt stort. Just att det ”inte såg ut som ett dataspel” var ett av argumenten som kom fram flera gånger.
Bra skriven text och bra kommenterat av Nidde och Niclas 🙂
Är inte det här bara en tidsfråga egentligen? Att den ”äldre” generationen (som oftast fortfarande är dominant i normsättandet) tycker att män över 30 inte ska spela spel är kanske helt enkelt för att när dom var 35 så gjorde de inte det. Då var det barn som spelade spel.
Vi vet ju inte vad ”samhället” eller normen kanske man ska säga tyckte om fotboll när dom första började spela det.
Jag tror bara det här är en helt naturlig skepsis som alltid finns mot det nya. Ju större del av befolkningsmängden som täcks av personer som växt upp med spel, desto större del kommer spel ta upp av kulturkakan.
Micke: Det har du helt rätt i. Min mamma är till exempel extremt fientlig mot spel. Jag menar, hon vill inte ha med dem att göra alls. Men LIMBO fastnade hon faktiskt för, och tyckte till och med det var underhållander.
Holmberg: Jag vill tro att det bara är en tidsfråga, men när jag ser hur facebook- och iPhone-spelen sätter tonläget och formar allmänhetens uppfattning mer och snabbare än något annat blir jag orolig att tiden tar oss i fel riktning. Att det aldrig kommer bli accepterat att ta spel på allvar eftersom det är lekspelen som syns. Vi läser med glädje om hur så och så många procent ”spelar spel”, men tänker sällan på att det handlar om Angry Birds och inte Bioshock. Men det känns ju troligt att alla som är 15-25 idag kommer ändra uppfattningen om 30 år. Om de är tillräckligt många, och fortfarande spelar.
—
Jag är förresten sjukt inkonsekvent med mina @. :p
Tommy: Fast det är ju samma med all populärkultur. Det är skitmusiken som spelas på radio, det är skitfilmerna som går om och om igen på TV, det är skitböckerna som säljs i pockethyllan på ICA och det är oundvikligen även skitspelen som flest kommer konsumera.
Så precis som med alla andra kulturformer så kommer den stora mängden stanna på ytan och några söka sig djupare ner i spelhavet.
Men det tror jag inte spelar någon roll för kulturmediets framtida legitimitet. Film ses med någorlunda respekt även om de filmer som konsumeras mest är Transformers och Sex in the City (typ). Musiker ses med någorlunda respekt dom med trots att det är Lady Gaga och Justin Bieber som är dom mest exponerade namnen. Samma med literaturen.
Som Nidde antyder i sin kommentar så är spel redan så populariserat att vi som ser oss själva som kärnpubliken måste inse att det finns nya aktörer på plan. Dvs den stora massan som inte är mer engagerade än att det blir angry birds i telefonen och fifa xx hemma i konsollen. O nåt LEGO-lir för ungarna.
Vi får helt enkelt bara släppa tanken på att ”att gilla spel” ska betyda något specifikt om vad det är för typ av spel på samma sätt som ”att gilla musik” inte säger ett smack om vad man gillar.
Holmberg: ”Som Nidde antyder i sin kommentar så är spel redan så populariserat att vi som ser oss själva som kärnpubliken måste inse att det finns nya aktörer på plan.”
Och det är något underbart. Det är något jag tycker vi ska sträva efter så mycket som möjligt. Oavsett vad det är som spelas. Jag är en stor förespråkare för casual, och älskar själv casual. Jag hade väl bara hoppats att breddandet samtidigt skulle komma med en viss form av acceptans. 🙁
Holmberg: Ditt sista stycke är guld. Det är så ofta vi gamers skall förväntas gilla alla typer av spelupplevelser bara för att de är spel, men det är ju så enormt brett. Skillnaden mellan tetris, jazz jackrabbit, half-life och heavy rain är ju enorm (för att bara ta tre spridda exempel).