Vi pÄ Svampriket hoppas att ni hade en riktig mysig jul dÀr ute i stugorna. Idag Àr det mÄndag, fast samtidigt ocksÄ söndag sÄ vi tÀnkte dÀrmed bjuda pÄ en nÄgot sen söndagslista, dÀr vi minns tillbaka pÄ spelrelaterade julklappar frÄn vÄr barndom. HÄll till godo!

En man med en piska

Året Ă€r 1988. En pojke vid namn Fredrik (han blir senare i livet mer kĂ€nd som Ludde Lundblad) ska till att fira sin elfte julafton. Vid det hĂ€r laget har han varit en stolt Ă€gare av ett NES i lite över ett och ett halvt Ă„r. Han har haft mĂ„nga roliga stunder tillsammans med sin grĂ„a lĂ„da, men han kunde aldrig ana vad som snart skulle hĂ€nda. Snart skulle allt han trott sig veta om TVspel vĂ€ndas upp och ner.

Klockan börjar nÀrma sig 18:00 och som alltid vid denna tid pÄ julaftonskvÀllen mÄste Fredriks pappa skynda sig ivÀg, sÄ han hinner inhandla Aftonbladet innan affÀren stÀnger. Fredrik vet vid det hÀr laget att detta innebÀr att det om en liten stund kommer vara nÄgon som knackar pÄ ytterdörren. En man med skÀgg.

10 minuter efter att Fredriks pappa lÀmnat huset hörs det en dunkande pÄ dörren. Fredrik, med sin lillasyster, springer allt vad de har för att öppna. DÀr stÄr han Àntligen. Farbror Tomten i egen hög person. Julklapps utdelningen börjar, direkt efter att tomten fÄtt sig ett glas whiskey, för att vÀrma sin frusna kropp. Det delas ut skidor He-man gubbar och en och annan kalsong. Till sist fÄr Fredrik ett paket med en vÀldigt vÀlbekant form. Det Àr sÄ dÀr NES-rektangulÀrt. Fredrik sliter av omslagspappret och möts att nÄgot helt annat Àn vad han Àr van vid!

IstĂ€llet för pixlar som försöker förestĂ€lla nĂ„got möttes hans blick av det tuffaste spelfodralet han nĂ„gonsin sett. Än idag anser han att fodralet till Castlevania Ă€r ett av de snyggaste!

Han rusade upp pÄ sitt rum, kastade i kassetten och började spela. DÀr och dÄ förÀndrades han syn pÄ TVspel för alltid. DÀr och dÄ förstod han att TVspel Àr mer en bara ett tidsfördriv. TVspel handlar om att uppleva saker. TVspel Àr kÀrlek!

Ludde Lundblad

Vad har jag köpt för jÀvla skitspel?!

Det hÀr hÀnde nÀr en liten 10-Ärig pojke vid namn Tommy för första gÄngen skulle köpa ett eget tv-spel för egna pengar. Julaftonen hade varit god mot honom, och skÀnkt Ätskilliga sedlar av diverse valörer. Tommy visste redan var han ville spendera 100-lapparna pÄ, dÄ han nu spelat sig trött pÄ Super Mario All-Stars. Han behövde ett nytt tv-spel! Pappa och mamma hade lovat att ett köp skulle bli av under mellandagarna. Och mycket riktigt, nÀr pappan lÀste den lokala tidningen Ljusnan sÄg han att butiken HÄkans Radio annonserade begagnade tv-spel för en billig slant. Tommy hade ingen aning om vad han ville ha för spel, eller vilka spel som var aktuella just dÄ. Han lÀste inga speltidningar, och internet var inte att tala om. Men det innebar bara mer spÀnning.

NÀsta dag bar det av mot HÄkans Radio. Tommy knöt nÀven kring pengarna i jackfickan. De gick fram till disken, och mannen bakom den sa att vi kom i sista sekunden för det fanns bara tre spel kvar. Vilka spel det var framgÄr inte riktigt i den hÀr berÀttelsen, dÄ minnet Àr för suddigt. Men Tommy tyckte det ena spelet sÄg mer ointressant ut Àn det andra, och kÀnde sig besviken. Tommy pappa, dÀremot, pekade pÄ ett av spelen och sa att det dÀr borde vi ta. Han kÀnde nÀmligen igen det spelet eftersom man spelade det pÄ hans jobb. Omslaget sÄg urtrÄkigt ut. Det var nÀstan bara text. Inga pistoler. Inga explosioner. Inga monster. Inga coola snubbar. Men Tommy litade pÄ sin pappa, och lade med osÀkerhet fram de lite knöliga sedlarna pÄ disken.

PÄ vÀg till farmor satt Tommy i bilen och stirrade i spelets instruktionsbok. Det var hÀr det började likna nÄgot. Magiska föremÄl, monster, svÀrd och en historia om ondska som vill ta över vÀrlden. Ju mer Tommy blÀddrade, desto mer försÀkrad kÀnde han sig i att valet av spel var ett bra sÄdant. Nu började det i stÀllet bli oerhört frustrerande att behöva vara fast hos farmor i gud vet hur mÄnga timmar, innan han fick komma hem och spela. Under vistelsen hos farmor blÀddrade han igenom instruktionsboken flera gÄnger. Alla dessa bilder, alla dessa föremÄl. Det hÀr Àr inte likt nÄgot han tidigare spelat. SÄ var det Àntligen dags att dra sig hemÄt, och det pirrade i Tommys mage.

VĂ€l hemma sprang han upp för trapporna och körde ner spelet i sitt Super Nintendo. Ascool titelskĂ€rm. Ascoolt att fĂ„ vĂ€lja namn. Han möttes sedan av text. Text och bruna bilder. Sedan började spelet. Trodde han. Mer text. En man gick ut. Mer text. Hittade ut. Mer text. Kunde inte hoppa. Kunde inte slĂ„ss. Det var mörkt. Det regnade. Mer text. Stoppades av vakter och… mer text. Kunde inte döda vakterna. Mer text, som hela tiden kom frĂ„n ingenstans. Vakter som blockade alla utvĂ€gar. Mer text igen. Vid det hĂ€r laget kĂ€nde Tommy en knut i magen. Ögonen blev fuktiga. Hans pengar var borta för alltid, för det hĂ€r? Gick omkring. Letade. Hittade en vĂ€g. Hittade ett hĂ„l. Hoppade ner. Hittade mannen frĂ„n förr. Fick hans svĂ€rd. Äventyret började, och ingenting var sig nĂ„gonsin likt igen.

Tommy HĂ„kansson

Det Àr tanken som rÀknas..?

Mamma Birgitta hade aldrig satt sig in i sin sons intresse för spel. Faktum var att enda anledningen till att Anders fick en egen TV var sĂ„ han skulle kunna spela sina ”blipp-blopp-spel” pĂ„ sitt rum utan att störa henne. Och det vann ju alla pĂ„. Mamma Birgitta och pappa Hans fick lugn och ro, medan Anders glatt kunde spela vidare.

Men bortskÀmd, det skulle minsann inte deras förstfödda son bli. Skridskor för tusentals kronor, fotbollsskor, bandyklubbor och otaligt med skjuts till trÀningar av alla dess former erbjöds Äret runt, men spel, det fick han vid högst tvÄ tillfÀllen per Är. Julafton var dÀrmed en mycket spÀnd högtid för Anders, som pÄ sitt rum hade ett Super Nintendo som skrek efter nya spel att visa upp. Just denna jul hade mamma Birgitta lyssnat lite extra pÄ sin son, och köpt ett spel som hon var helt sÀker pÄ att han skulle gilla. PÄ omslaget kunde man nÀmligen se en stor hÀftig japansk robot, som spelaren skulle skjuta sönder. Och sÄnt gillade ju Anders, det var hon helt sÀker pÄ.

Och det hade hon helt rÀtt i. NÀr julklappspapperet slitits av kunde inte Anders bÀrga sig innan de kom hem frÄn Farmor. Battle Clash sÄg alldeles för hÀftigt ut för att vÀnta pÄ medan hans förÀldrar tillsammans med resten av slÀkten tog en kopp kaffe till. Men tillslut kom han hem, sprang upp till sitt rum och körde igÄng spelet innan resten av familjen ens fÄtt av sig sina skor.

Men nÄgot stÀmde inte. Hur mycket Anders Àn tryckte pÄ sin SNES-kontroller sÄ ville inte spelet starta. PÄ skÀrmen stod det bara att man skulle skjuta mot skÀrmen för att starta, men hur mycket han Àn försökte sÄ gick det inte. Det var först dagen efter som Anders tog en nÀrmare titt pÄ omslaget, som dÄ förtÀljde att det krÀvdes ett Super Scoope för att spela spelet. Anders hade inget Super Scoope. Och ett ett sÄdant tillbehör kostade pÄ den tiden en mindre förmögenhet. Det enda Anders kunde göra, det var att titta pÄ titelskÀrmen och en rullande demo av spelet (som sÄg minst lika lockande ut som spelets kartong). Sen fick han helt enkelt vÀnta pÄ nÀsta november och hans nÀstkommande födelsedag. DÄ skulle han minsann önska sig ett Super Scoope. DÄ skulle han minsann spela.

Anders Brunlöf

SĂ„ uppfostrar man gamers

Det har hunnit bli vinter 1990 innan Pappa Kjell Àntligen fick slÀnga fram det dÀr enorma paketet till sina tvÄ smÄttingars stora förtjusning. Det var sÄ enormt att den lilla flickan med rosa glasögonbÄgar fÀstade med snören i nacken nÀstan var tvungen att klÀttra över det för att fÄ tag i en flik att riva bort. Lillebror satt och gnagde tandlöst men hjÀlpsamt pÄ ett annat utav paketens hörn. NÀr vÀl det rosa pappret slits av riktigt strÄlar Pappa Kjell av förÀldranöjdhet, medan barnen dock stÄr en aning handfallna.

”Äre för nĂ„ dĂ„ pappa?” frĂ„gade flickan pĂ„ hĂ€lsingemĂ„l.

”MĂ€, seru int dĂ€ du?” svarade Pappa Kjell och strök den röda mustaschen. NĂ€r inga av hans barn tycktes koppla vad det var för fenomenalt de öppnat upp suckade han och förklarade ”Är ju ett Nintendo, de dĂ€r!”

Lycka. GlĂ€dje. Pappa Kjell hade nĂ€mligen glömt att ingen av hans ungar kunde lĂ€sa och kartongen saknade bild. In kopplades spelet i den hjulburna tv:n med trĂ€lĂ„da och in i maskinen sattes Mario, sedan Duck Hunt, The Haunted House, Lolo’s Quest 2 och Castlevania: Simons Quest.  Hela familjen satt tillsammans och spelade, med hĂ€lften av de andra julklapparna kvarglömda under granen.

SĂ„ uppfostrar man en gamer.

Malin Söderberg

Jul, jul strÄlande jul

I det idylliska lilla samhÀllet JÀrlÄsa utanför Uppsala lÄg snön tjock över marken. Lyckönskare gingo omkringo och sjöng likt Ànglakörer i utbyte mot ett gott glas saftglögg. Mormors nybakade kakor och saffransbullar fyllde huset av förvÀntan och redigt myspys. Lyktorna var tÀnda utanför husen för att vÀlkomna glada grannar in pÄ nÄgot gott och stÀmningen var pÄ topp.

FramÄt skymning drogs slÀden fram och den stÄtliga arbetshÀsten spÀndes framtill. Under tunga plÀder av fÄrskinn med yvig ull vÀrmde sig familjen medan man med sövande rytm skred fram över den mÄnbelysta snön. BjÀllror ringde, vinden ylade och alla var glada och fick precis allt de önskat sig i julklapp. maten var den godaste och ingen brÄkade.

…skulle jag kunna skriva, men eftersom jag ogĂ€rnar ljuger i onödan skiter jag i det.

Jag har fÄtt ett enda spel i julklapp som barn. Det var Final Fantasy VII. Minneskortet som försÀljaren duktigt prackat pÄ morsan visade sig vara korrupt (upptÀcktes pÄ annadagen efter 19 timmar streckspelande). God jÀvla jul, motherfuckers.

Samson Wiklund