The Darkness II, föga förvånande uppföljare till Svenkutvecklade The Darkness från 2007, har fått mycket beröm från flertalet stora spelmagasin för sin mörka och intressanta story. Därför bestämde jag mig för att sätta mig ner och ta ett litet snack med spelets karaktärer.

Så. Ljus. Inget stort fan?
The Darkness: Staiyuh awaaaiyuh from THÖÖ LIGHTUH!!

O…kej. Jackie! Hur är det att ha fyra armar och kunga över maffian?
Jackie: I must find Jenny!

Mhm. Men du, varför låter du och alla andra maffiamedlemmar i spelet som att ni onanerat vilt till DeNiro-filmer?
Jackie: Jenny? JENNY!?

I be the comic relief, I am!

Vi går vidare. Darkling. Vad exakt tillför du spelet?
Darkling: I be the comic relief, I am!

Du menar att du fiser och kissar? Är det roligt?
Darkling: I thought it up me noggin’, yes I did!

I förra spelet kunde man frammana en rad olika darklings, i det här spelet finns det bara du. Du tycker inte det är lite av en besvikelse för spelarna?
Darkling: Crikey, I never thought the thought, no I didn’t!

Varför pratar du som en autotunad pyssling?
Darkling: I don’t kow what you’re talking about, no I don’t!

Jag hatar dig. Alla hatar dig. Du är värdelös.
Darkling: ’Ello Guv’nor!

—

Nej. The Darkness II är i mina ögon inte den episka storyupplevelse som amerikanerna tycks få ståfräs av. Visst är det den italienska maffian i kombination med demoner och visst har man slängt in ett mentalsjukhus och visst är allt i serietidningsstil och visst är allt det där skithäftigt. Men jag menar hur gör man maffia, demoner och mentalsjukhus i serietidningsstil utan att det blir häftigt? Man kan inte misslyckas. Och ändå är storyn i The Darkness II underväldigande. Dessutom går man fullständigt vilse i sin egen lore och i slutet tror jag varken jag eller de vet hur saker och ting hänger ihop. De verkar mest hitta på allteftersom för att det ska passa berättelsen.

Det är tur då att berättelsen inte är det viktigaste i spelet. Mellan Jackies arga italiensk-amerikanska grymtanden, The Darkness rökhostevrål och Darklings vidriga stämma kan jag skjuta undan storyn helt och bara njuta av att ha fyra armar och röja runt. Jag kan alltid låta tankarna sväva tillbaka till storyn under mentalsjukhussekvenserna, som är riktigt roliga.

Fyra armar ja. Satan. Evolutionen har missat något stort där. Min oro för att armarna enbart skulle vara en gimmick gick snabbt över och även om spelsystemet inte precis är någon Marianergrav när det kommer till djup, så känner man hur mycket enklare allt går om man ser till att kombinera Tommys olika mordiska egenskaper. I sina finaste stunder är det tamejfan dödspoesi.

Och värre blir det inte av att grafiken är sådär härligt serietidningsaktig så att man bara måste kapitulera. Varför någon vill ha fotorealism i spel när det här finns, kommer jag aldrig förstå. Men märkligt nog är effekten omvänd i mellansekvenserna. Det som är skitsnyggt i rörelse ser i dialoger ut att vara gjort av makaroner och lim. Men, som det sägs, man får ta det goda med det onda.

Det är lite upp, lite ner. Men överlag är det roligt att mörda med fyra armar. Dubbelt så kul som med två? Kanske inte. Men kul, i alla fall. Riktigt jävla kul.

Jackie: Jenny? Have you seen her!? JENNY!?

Nej. Tyst. Försvinn.