Ibland händer det att man behöver kategorisera sig själv, ni vet – på de där fancy middagarna med folk man inte känner, eller när man träffar den gamla klasskompisen från förr som undrar vad man har blivit för kuf med åren. Förr i tiden var det enkelt: jag är sekreterare/rörmokare/lönnmördare – och man kom undan. Man var sitt yrke – det räckte gott så.
Numer vill man helst prata om sin livsstil. Vad man gillar att göra. Till exempel spela tv-spel.
Man kanske kallar sig en gamer och känner sig rätt nöjd med det. Alla vet ju vad en gamer är. Right?! Njae. För tio år sen hade jag skrålat: ”jamenförfan – det är klart man vet vad en gamer är. Det är en sån som spelar skiiiiiitmycket tvspel och bara dricker joltcola och käkar pizza”.
När en liten subkultur blir till populärkultur så förvrängs bilden. Bilden av sig själv som gamer blir suddig – vad är jag egentligen, är jag min morsa, är jag inte så unik som jag tänkte att jag var? Egot törnas till och man blir lite vilsen. Å ena sidan är man glad över att ens subkultur plötsligt blir accepterad – att det inte anses så märkligt att hellre sitta hemma och fila på bästatiderna i Wipeout än dricka öl på krogen – å andra sidan är man plötsligt likställd sin morsa.
Är detta en typisk 'Gamer'?
Ju fler som ryms i facket, desto mer hänsyn måste man ta, ju större cirkeln av spelare blir – desto mer lik resten av samhället blir den. Och ju närmre det riktiga samhället vi kommer, desto mer måste vi börja applicera de regler som människan under många år slipat fram för att få ett så stort antal individer som möjligt att trivas samtidigt.
Vi spelare har under många år härjat om att bli accepterade. Om att spel minsann också är kultur. Om att det VISST borde finnas en alldeles egen Oscarsgala för oss. Nu är vi (nästan) där. Spelen är inte jämställda operan rent kulturellt kanske – men i populärkulturen har de en given roll. Vårt missionerande om spelens storhet har gjort alla till gamers och subkulturstämpeln är bortvaskad. Priset vi fått betala, eller snarare fått på köpet, är krav på mer tolerans och större respekt för alla gamers. Oavsett om de är din morsa eller någon helt annan.
Text av Susanne Möller
 |
Susanne Möller skriver. Mycket. På olika ställen. Om spel skriver hon på DN. Men hon kan gärna prata om spel också. Det gör hon i radions P3 Spel. Susanne är också vuxen. Lite som din morsa. Hon är svag för Basset Hounds, ångrar att hon inte döpte sin grabbhalva till Beyond The Grave i mellannamn och har svårt att inte baka grejer. |
Insiktsfull analys. Nu har vi dessutom skaffat oss samma problem som resten av kultursfärerna: vad är ett ”riktigt” spel egentligen och är Battlefield mer status än World of Warcraft… Det är skoj, på nåt sätt 🙂
Bra skrivet. Håller med helt och hållet.
Har själv försökt påpeka att vi måste sluta tänka på gamers som en homogen grupp som på något sätt ska vara likadana och gilla samma saker.
Att säga att man gillar spel är som att säga att man gillar musik idag.
Vad jag minns så kallade sig inte folk för gamers för tio år sedan, är väl en ganska ny term som vi börjat använda oss av här de senast tre åren eller så.
Åh, tänk när det finns en Oscarsgala för spel, hoppas jag får uppleva det.
Lite så… Nu blir det mer ”jag spelar japanska rollspel från 1996 och strategispel med världsfokus” än ”jag spelar tv-spel”, något som ibland kunde följas av ”NINTENDO!” eller ”SEGA!”.
Frågan är ju om spelen idag mer ses som en del av ens övriga kulturkonsumerande, eller om det är en sak i sig? Oskar Skog bloggade ju om vad spelare stereotypt lyssnar på, för ett tag sen…
Har svårt att se facebook spelade morsor som gamers. Jag föddes samma år som PONG kom ut på marknaden och har varit en gamer sedan dess. Jag andas spel och är bildad i ämnet. Jag har mina idoler i Tim Schafer, Martin Galway, Warren Spector och liknande. Det har jag svårt att likställa med ovanstående morsor. Kanske är jag trångsynt men detta är vad jag anser att en gamer är. Någon som har ett genuint intresse. Jag spelar även en massa brädspel och har varit inbiten rollspelare när jag var yngre. Kan sakna tiden när vi var en begränsad grupp som älskade våra spel och fick ha vårt intresse IFRED, och känner inte igen mig alls i längtan efter att få tillhöra någon norm eller att bli accepterad. Men det är kanske bara jag?
@Gurps: Rekommenderad lyssning: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4090&artikel=4900495
@Samson Tack för tipset! Ska lyssna så fort tillfälle erbjuds och återkomma med en kommentar! 🙂 (Johan Örtman här btw)
Samson, du är för fin för att vara sann. Känner dej ju inte alls så väl, men, ja.. Du har givetvis helt rätt i vad du påpekar där. Jag reflekterade mest över begreppet gamer dock. Inte att stänga ute andra eller ens förringa dem. Hoppas kunna få vara med på någon gameröl inom snar framtid (Om ni fortfarande träffas), så kan vi kanske fördjupa oss mer i ämnet. Stor kram!
Om vi nu förutsätter att begreppet ”gamer” är ett giltigt sådant:
Alla som spelar spel är gamers.
Alla som tittar på film är cineaster.
Alla som lyssnar på musik är audiofiler.
Vilket av ovanstående påståenden är korrekt?
Spoiler: Inget.
Om begreppet ”gamer” finns (eller skall användas) borde väl det innebära ett likvärdigt särintresse för mediet som cineast eller audiofil gör för film respektive musik.
Jag ser inte att wordfeud eller pet village-spelare står och köar utanför Webhallen när nästa storspel kommer. Ej heller att de ger sig in i hätska debatter med meningsmotståndare om vilken ljudkabel som ger det bästa surroundljudet.
Eller så kanske vi ska låta bli att försöka sätta etiketter på människor utifrån vad de gillar att göra, eftersom etiketterna inte fungerar. Att försöka gruppera en såpass ickehomogen grupp som ”de som spelar spel” per default är till en intressegrupp är en logisk och logistisk omöjlighet som bara leder till felaktiga slutsatser.
I min värld är en gamer, precis som du beskriver, någon som är intresserad av ämnet spel på liten bredare front. Men som sagt, det är väl en definitionsfråga som är högst personlig.