Jag kan nästan garantera att du sitter där du nu sitter och tror att det i dagsläget är omöjligt att resa i tiden, eller hur? Jag trodde också det, till den dagen då Syndicate från 2012 damp ner hos mig samtidigt som jag satt och spelade Syndicate från 1993. Visst hade detta varit betydligt mer anmärkningsvärt och häftigt om det hände mig redan under 1993, men nu ska vi inte fokusera på detaljer. Under loppet av några ynka minuter (okej en halvtimme – satans hårddiskinstallationer!) så färdades jag 19 år in i framtiden, sedan tillbaka igen och sedan.. Ja, ni fattar grejen.

Starbreeze lyckas med bedriften att stå ut i det trånga FPS-facket
Du tror säkert också att Syndicate från 2012 är en cash-in av EA som inte ens har anständigheten att bibehålla den klassiska isometriska vyn utan istället försätter hela konceptet i en förstapersons-vy likt så många andra spel idag? Du har delvis rätt, min cyniska vän. Det finns ju rätt många FPS-spel idag. Men EA och framförallt Starbreeze lyckas med bedriften att stå ut i det trånga FPS-facket, främst tack vare det faktum att det inte är någon militärshooter med soldater, ogenomtränglig taggtråd och skägg. Universumet jag kliver in i är en futuristisk scifi-dystopi där företag styr världen med pengar och genetiskt modifierade agenter. Agenter som bär på lika mycket eldkraft som en mindre arme och dessutom kan modifiera och manipulera sina fiender efter sina egna intressen. Du spelar som en av dessa agenter som visserligen saknar talförmåga, men väger upp med att speedhacka turrets, sakta ner tiden och vara allmänt jättehäftig.

Men du kanske inte tycker att det är så ballt att skjuta saker? Det får ju stå för var och en. Jag tycker inte heller att det finns någon som helst romans i att äga ett eget vapen. Men när ett shooter-spel görs på rätt sätt är det förbannat kul att få ta del av. En liknelse som jag använder lite för ofta är känslan av att panga glasrutor som barn. Det var fel, förbjudet och dumt, men samtidigt en kittlande skön känsla som jag ofta drömmer tillbaka till i mina tappra försök att närma mig 30-strecket. Faktum är att Syndicate har den bästa vapenkänslan på väldigt länge. Inte sedan jag spelade Unreal Tournement har jag varit så förtjust i hur vapen låter och känns och allt ackompanjeras med enormt snygga ljuseffekter och explosioner som vibrerar ända in i benmärgen.

Du kanske vill ha mer än så? Det vill du säkert, men för mig prickar Starbreeze in de viktigaste beståndsdelarna för ett minnesvärt spel. Jag kräver inte mycket mer än att ett spel känns bra och håller mig som spelare engagerad och detta är något som Syndicate lyckas med. Kampanjen är sex timmar kort och når sin allra högsta frekvens först vid spelets slutskede, men direkt när eftertexterna börjar rulla till den vassa, mekaniska och förvånansvärt passande dubstep-musiken vill jag spela mer. Jag startar genast en ny kampanj och spelar om alltsammans igen, ett kvitto på att kvantitet aldrig går före kvalitet.

Nu sitter du säkert där på din satans pinnstol och tycker annorlunda. Och det är också okej, det är lite det som Internet går ut på. Men lova mig en sak först; testa spelet innan du lånar in en bestämd åsikt (det är en ganska unik grej att göra bland Internets proffstyckare). Sen måste du också komma ihåg att åsikter om tv-spel – ja egentligen all typ av underhållning – befinner sig på högsta möjliga individ-nivå. Man tycker olika.

Så vem ska man tro på?