Jag kan nĂ€stan garantera att du sitter dĂ€r du nu sitter och tror att det i dagslĂ€get Ă€r omöjligt att resa i tiden, eller hur? Jag trodde ocksĂ„ det, till den dagen dĂ„ Syndicate frĂ„n 2012 damp ner hos mig samtidigt som jag satt och spelade Syndicate frĂ„n 1993. Visst hade detta varit betydligt mer anmĂ€rkningsvĂ€rt och hĂ€ftigt om det hĂ€nde mig redan under 1993, men nu ska vi inte fokusera pĂ„ detaljer. Under loppet av nĂ„gra ynka minuter (okej en halvtimme – satans hĂ„rddiskinstallationer!) sĂ„ fĂ€rdades jag 19 Ă„r in i framtiden, sedan tillbaka igen och sedan.. Ja, ni fattar grejen.

Starbreeze lyckas med bedriften att stÄ ut i det trÄnga FPS-facket
Du tror sÀkert ocksÄ att Syndicate frÄn 2012 Àr en cash-in av EA som inte ens har anstÀndigheten att bibehÄlla den klassiska isometriska vyn utan istÀllet försÀtter hela konceptet i en förstapersons-vy likt sÄ mÄnga andra spel idag? Du har delvis rÀtt, min cyniska vÀn. Det finns ju rÀtt mÄnga FPS-spel idag. Men EA och framförallt Starbreeze lyckas med bedriften att stÄ ut i det trÄnga FPS-facket, frÀmst tack vare det faktum att det inte Àr nÄgon militÀrshooter med soldater, ogenomtrÀnglig taggtrÄd och skÀgg. Universumet jag kliver in i Àr en futuristisk scifi-dystopi dÀr företag styr vÀrlden med pengar och genetiskt modifierade agenter. Agenter som bÀr pÄ lika mycket eldkraft som en mindre arme och dessutom kan modifiera och manipulera sina fiender efter sina egna intressen. Du spelar som en av dessa agenter som visserligen saknar talförmÄga, men vÀger upp med att speedhacka turrets, sakta ner tiden och vara allmÀnt jÀttehÀftig.

Men du kanske inte tycker att det Àr sÄ ballt att skjuta saker? Det fÄr ju stÄ för var och en. Jag tycker inte heller att det finns nÄgon som helst romans i att Àga ett eget vapen. Men nÀr ett shooter-spel görs pÄ rÀtt sÀtt Àr det förbannat kul att fÄ ta del av. En liknelse som jag anvÀnder lite för ofta Àr kÀnslan av att panga glasrutor som barn. Det var fel, förbjudet och dumt, men samtidigt en kittlande skön kÀnsla som jag ofta drömmer tillbaka till i mina tappra försök att nÀrma mig 30-strecket. Faktum Àr att Syndicate har den bÀsta vapenkÀnslan pÄ vÀldigt lÀnge. Inte sedan jag spelade Unreal Tournement har jag varit sÄ förtjust i hur vapen lÄter och kÀnns och allt ackompanjeras med enormt snygga ljuseffekter och explosioner som vibrerar Ànda in i benmÀrgen.

Du kanske vill ha mer Àn sÄ? Det vill du sÀkert, men för mig prickar Starbreeze in de viktigaste bestÄndsdelarna för ett minnesvÀrt spel. Jag krÀver inte mycket mer Àn att ett spel kÀnns bra och hÄller mig som spelare engagerad och detta Àr nÄgot som Syndicate lyckas med. Kampanjen Àr sex timmar kort och nÄr sin allra högsta frekvens först vid spelets slutskede, men direkt nÀr eftertexterna börjar rulla till den vassa, mekaniska och förvÄnansvÀrt passande dubstep-musiken vill jag spela mer. Jag startar genast en ny kampanj och spelar om alltsammans igen, ett kvitto pÄ att kvantitet aldrig gÄr före kvalitet.

Nu sitter du sĂ€kert dĂ€r pĂ„ din satans pinnstol och tycker annorlunda. Och det Ă€r ocksĂ„ okej, det Ă€r lite det som Internet gĂ„r ut pĂ„. Men lova mig en sak först; testa spelet innan du lĂ„nar in en bestĂ€md Ă„sikt (det Ă€r en ganska unik grej att göra bland Internets proffstyckare). Sen mĂ„ste du ocksĂ„ komma ihĂ„g att Ă„sikter om tv-spel – ja egentligen all typ av underhĂ„llning – befinner sig pĂ„ högsta möjliga individ-nivĂ„. Man tycker olika.

SÄ vem ska man tro pÄ?