Utan fiender vore de flesta spel ganska meningslösa. Vad vore liksom Mario utan sina Gombas och Master Chief utan sina Covenants? Lyckligare, mest troligt. Men förbannat tråkiga. Fienderna är helt enkelt ett tvunget inslag. Vi vill inte vara utan dem. Vi hade inte klarat det.

Men, med det sagt: vissa fiender borde förintas. Roundhousesparkas i mjälten, dränkas i vaniljvisp, få cancer och tvingas flyga flygplan med ett litet barn som gråter på platsen snett bakom dem till vänster. Samtidigt.

Här… är några av dem.

Hej, ditt jävla rövhål!

Lakitu
Super Mario Bros.
Visst, han har försökt göra bot och bättring på senare år. Agerat kameraman. Hjälpt till på gokartbanan. Men vi kommer inte förlåta honom så enkelt, det lilla aset. Vi minns nog hur han svävade runt på sitt förbannade moln och regnade taggiga mördarsvin över hela vår jävla parad. Han kan spela omvänd hur mycket han vill, men den dag jag får tag i honom blir det fanimej militärkänga rakt upp i pastejen.

Självmordssvin

Tickers
Gears of War II & III
Vems var den här idén egentligen? Efter att i hela ettan ha svurit över att man stoppat in hoppande jävla wretches i ett coverbaserat spel skulle vi nu i tvåan och trean tvingas utstå blixtsnabba markkrypare som smyger sig hela vägen upp i tolvfingertarmen på oss och självmordsbombar bort vartenda uns av glädje från världen. En jävla kilometer från supermysigt, om ni frågar mig.

Käka känga, din slasktratt!

Rustningsklädda skurkar
Batman: Arkham City
Det är härligt att slåss i Batman. Man känner sig cool. När man lyckas spöa på en hel grupp fiender i en enda kombo känner man sig lika fräsig som en katt i lila kostym. Superfräsig, alltså. Men när man precis fått upp flowet, klår upp skurk på skurk på skurk, och helt plötsligt slår näven rakt in i en provisorisk rustning och trillar ner på kombo noll igen… då vill man resa sig upp, vråla och krama ihop första bästa tant till en liten, liten, skrynklig boll. Tantboll. Så arg blir man. Typ, ungefär.

Svart bajs.

Slithering Ruin
Alice: Madness Returns
Slithering Ruin är inte så mycket skitjobbig som den är skitvärdelös. Helt utan syfte och poäng kryper den runt, knappt synlig och utan att göra ett ljud. Att den är ungefär lika svår att ha ihjäl som en dövstum soppslev(?) gör att kroppen fylls av ett brinnande urtidsraseri varje gång de biter en i röven för att man inte såg att de var där. Skitvärdelöst.