Jag gillar inte att tävla. Inte alls. Jag är inte särskilt bra på det och jag tycker inte om det. För någon som spelar så mycket spel som jag gör är det kanske en konstig kvalité. Men så är det. Jag älskar spel, men hatar att tävla i dem.
Jag älskar välgjorda enspelarkampanjer, men skyr oftast online-upplevelser som pesten. Jag erkänner att jag har spelat Team Fortress 2 i timmar och haft väldigt roligt med det. Ett tag kände jag till och med att jag var på gränsen till inte värdelös. Nästan. Men det är ett undantag. Jag spelar gärna inte varken fighting-, sport- eller bilspel. Blotta tanken på RTS får mig att skaka, skrika och kräkas. Nästan. Det är genrer som nästan kräver mänskligt motstånd och jag ryggar därför tillbaks direkt. Jag vet inte vad det är. Kanske är det min konflikträdda sida som vill att alla bara ska komma överens. Kanske spökar barndomsminnen av hur min bror vänder monopolplanen upp och ner och stormar ut ur rummet. Eller så känner jag motvilja eftersom jag vet att en stundande förlust mycket väl kan få mig att armbåga motspelaren över näsbenet, om chansen presenterar sig.
Låt oss vara vänner, likt de här jättarna av blandad etnicitet
I till exempel Tintin: The Movie: The Game™ är det inte ett val. Spelar man två räknas spelarnas poäng och jämförs mot varandra. För en liten unge som spelar med en duktigare förälder kan det fullständigt ta knäcken på självkänslan. I ett förhållande där pojkvännen spelar mer spel än flickvännen kan det resultera i en kavalkad av mördande blickar.
Kalla mig gärna gnällröv (lille Mbobwo sitter i Kongo och käkar landmina till frukost. Han skickar sina varmaste hälsningar) men jag vill inte hela tiden bedöma hur mycket jag ska hjälpa min motspelare för att vi ska komma vidare och hur mycket jag ska sabotera för att få bäst stats. Och finns statistiken där på skärmen kommer jag inte kunna ignorera det.
Jag har inget emot att det finns en möjlighet att tävla. Men jag vill inte göra det. Jag vill bara komma överens. Mörda rymdkräk hand i hand, sjungandes Kumbaya. Typ. Så ta inte ifrån mig det. Snälla.
Co-op med poängräkning känns ändå som den ultimata kompromissen. Om jag vill se och mäta mina framgångar av en siffra så kan jag det, men i slutändan är det enda som spelar roll hur jag spelar med min coop-partner.
Jag håller med dig helt och hållet, inte om att tävlingsspel är hemska utan snarare din poäng om att tävlingsinslag i co-op kan förstöra vänskapskänslan. Om tanken är att man ska samarbeta blir jag bara stressad av tävlingsinslag. Jag tycker det är bäst när alla spelarna tjänar pengar/xp från andras framgångar och det gemensamma målet är det enda man behöver fokusera på.
Tycker Borderlands fungerar perfekt, alla tjänar xp och pengar, det enda man ”tävlar” om är vapen och ammo. Däremot är ju de olika spelarna inriktade på olika vapentyper så det blir sällan ett problem vem som ska få bössan.
När man har en jämn skicklighetsnivå i ett FPS-spel eller fightingspel tycker jag att det är hur roligt som helst att utmana sina vänner. När man ger och tar, får revansch eller vinner flera i rad mot någon som är lika bra som en själv så gör det inte så mycket. Däremot blir det ganska snabbt tråkigt att få stryk 40 matcher i rad av någon kompis som är avsevärt bättre. Det kan leda till en del bitterhet. Nu har jag visserligen vrålat och stormat ut ur rummet på grund av Street Fighter, men då för att jag själv spelat dåligt eller att man känner att spelet är orättvist i vissa lägen. Men någon animositet har aldrig riktigt uppstått i mina multiplayerdagar mot kompisar.
Däremot håller jag med om att co-op leder till en mycket mysigare känsla, och passar sig mycket bättre för ett söndagshäng i soffan ganska ofta. Man vill ge sina vänner stryk i Modern Warfare eller Street Fighter när det är fredagkväll och ölen är öppnad.
Allt har sin plats. Om man hittar rätt kompis och rätt spel och rätt tillfälle är versus-mode ett av hela spelvärldens absolut största nöjen.
Jag tycker absolut inte det är något fel på tävlingsinriktat spelande. Det är bara inte för mig. Poäng i co-op tycker jag däremot känns… fel. Malplacerat. Inte riktigt co-op och inte riktigt tävling. Mest bara ett mjäkigt mellanting.
Har inte spelat Tintin-spelet du nämner så det kan vara därför jag inte förstår men hur tycker du att separata poängmätare för spelarna är annorlunda och sämre än mord-statistiken i Halos co-op? Även där blir det ju uppenbart vem av två samarbetande spelare som är bäst, eller?
Ojsan, det har jag helt missat! Finns det i verkligen i ettan? I så fall är det helt mitt fel och min kritik gäller såklart för det också. Det var bara så längesedan jag spelade det så mitt minne har väl suddat ut den detaljen.
Då förstår jag din poäng bättre. Även om jag älskar statistik så kan jag hålla med om att den inte bör vara så ”i ditt ansikte” när tanken är att man ska samarbeta. Och du har faktiskt rätt, det finns ingen statistik i co-op läget i det första Halo. (Letade fram min gamla Xbox bara för att få det bekräftat)