Som jag påpekat i tidigare texter har jag, personligen, ingen biologisk penis. Inte ens som prydnad. Därmed är min upplevelse av världen färgad av några andra upplevelser än för de som till vardags kånkar runt på en biologisk dase. Precis som i spelens värld där det ibland kan dyka upp dialogalternativ som ”A FEMALE WARDEN, WELL AH NEVVAH!” för en kvinnlig karaktär medan de som valt att spela karl upplever något i stil med ”A MALE GREY WARDEN. Well. Carry on” finns det i vårt dagliga liv små upplevelser som skiljer sig beroende på vilket kön man definierar sig med.

Med detta sagt vill jag påpeka att jag inte är helt säker på att följande fenomen enbart drabbar tjejer, eller om det bara är så att vi märker av det och pratar om det eftersom vi är vana att behöva försvara oss i tekniksammanhang.

Men det här med hur man blir bemött i spelbutiker alltså, What’s up with that?

Ungefär följande hände mig härom dagen;


Det som inte riktigt ryms i min visuella skildring är att jag tydligt visade att jag var väl bekant med spel, visste vad jag var ute efter och väl införstådd med den vettiga delen av 3DS spelregister. Trots detta fick jag konstant tekniska specificationer, i form av ”Den har 3D! Som man kan stänga av!” slängda mot mig, samt två uppmaningar att köpa Nintendogs.

Nintendogs, kära butiksanställd, är inte Layton.

Jag är inte den som är den. Jag har också jobbat med försäljning. Jag vet att butiksbiträden, allt som oftast, har kunder som inte riktigt vet vad de är ute efter och att deras jobb är att sälja på så mycket av butikens utbud som möjligt. Men om jag klart och tydligt frågar efter viss information och etablerar att jag kan spel, varför pratas jag med som en unge utan koll? Är det för att jag klär mig som någons mormor?

Hade det här bara hänt mig hade jag inte brytt mig, men under några veckor har jag hört ett antal historier som liknar denna. Alla berättade av folk som inte besitter en biologisk penis. Här har ni ett urval, skrivet på samma sätt som jag i mina tonårsglada dagar skrev sketcher;

Akt 1, Scen 1

Interiör; Spelbutik Galleria

En tjej går fram till kassan med en Wii Classic Controler, eftersom hon förlorar (mot mig! Ha!) när hon kör med wiimote i Super Smash Bros. Brawl.

Butiksbiträde (snäsigt): Du vet vad det där är va?

Tjej: Eh, ja, det är en Classic.

Butiksbiträde (snäsigt): Du ser att det står till Wii här?

Tjej: Eh, ja? Jag ska ha den till mitt Wii.

Butiksbritäde (lägger upp en wiimote på disken): Asså jag tror det är en sån här du ska ha.

*Ridå*

Akt 1, Scen 2

Interiör: Spelbutik Södra Stockholm.

En tjugoårig tjej står och väger mellan Fable 2 och BioShock på begagnathyllan . Ett butiksbiträde kommer fram.

Butiksbiträdet (snällt och hjälpsamt): Hejsan. Letar du efter Sims?

*Ridå*

Akt 1, Scen 3

Interiör: Spelbutik, ort i norr.

Tjej, ihop med sin helt konsolointresserade pojkvän, går fram till kassan och langar upp Battlefield 3 till xbox 360. Butiksbitrdet tar spelet och scannar in det.

Butiksbiträdet (till pojkvännen): Det här är riktigt grymt, du kommer tycka det är skitkul!”

*Ridå*

Den här krönikan/djupt grävande journalistiska repotaget tog mig omkring två dagar att skriva. Under den tiden hann en okänd butiksanställd, som inte ens jobbade i en spelbutik, lägga sig i ett samtal jag hade med en vän angående ett eventuellt köp av ett Playstation 3.

Återigen; jag vet inte om det här händer kvinnor, flickor, tantkvinnor och tjejtanter oftare än de som äger en biologisk penis. Jag vet inte om det är så att spelbutiksbiträden helt enkelt har inställningen ”easy” gentemot alla kunder och överförklarar hellre än råkar ut för missförstånd/missad försäljningskvot. Kanske kan vi skylla det på att inga medvetna spelkonsumenter nu för tiden köper spel i butik utan direktimporterar från Storbrittanien (eller driver spelbloggar så man får allt gratis).

Men faktum kvarstår: Jag har aldrig hört av en kille att han blivit bemött på det här viset.

Har ni det, grabbar?

[poll id=”3″]