Förra årets bästa spel var utan tvekan Batman: Arkham City. Det gjorde allt rätt precis som sin föregångare hade gjort några år tidigare. Jag älskade varje sekund som jag befann mig där och stannade kvar långt efter att eftertexterna hade rullat färdigt, så ni kan förstå att jag har varit otroligt pepp på det nya dlc-kapitlet som släpps idag.

”När spelet drar igång kastas jag rakt in i en fight och känner på en gång att jag är tillbaka”
Det går under namnet Harley’s Revenge och utspelar sig strax efter det lite omtumlande slutet av Arkham City. Till en början iklär du dig rollen som Robin, då den gode Läderlappen har gått och blivit tillfångatagen av Harley Quinn. Robin känns bra att kontrollera och är en lite smidigare karaktär än Batman, men inte alls lika fladdrig som Catwomen var i hennes egna episoder i Arkham City. När spelet drar igång kastas jag rakt in i en fight och känner på en gång att jag är tillbaka.

Robin tar en snubbe bakifrån

Tyvärr är det det som är lite problemet för mig. Jag har längtat efter att få återkomma till Arkham City, men nu när jag har varit där igen så känner jag mig inte alls lika tillfredsställd. Det beror absolut inte på att det är ett dåligt hantverk som har skrapats ihop för att tjäna lite mer pengar, från Rocksteadys sida. Problemet ligger helt hos mig och att jag ej har varit i Arkham City regelbundet den sista tiden. Jag är lite ringrostig,

Harley’s Revenge är nämligen en aningens svårare när det kommer till fightingmomenten. Då det i flesta fall handlar om att du ställs mot tio fiender, med alla olika vapen och fightingstilar, vilket innebär att du som spelare måste ha blåkoll på dina combos, både när det kommer till att attackera och att kontra. För en sådan som mig, som inte har nött challange-maps var och varann dag, tenderar det ibland att bli riktigt svårt. Sen att Rocksteady verkar tycka att det var en bra idé att dela ut skjutvapen till höger och vänster till alla badguys underlättar inte det hela.

När jag är Batman vill jag känna mig badass. Jag vill inte åka på stryk gång på gång. När jag spelade igenom Harley’s Revenge var det väldigt få tillfällen som jag kände mig som en mörk riddare som anfaller från skuggorna, men när jag väl gjorde det, kändes det återigen fantastiskt!