Det är coolt att vara krypskytt. Jättecoolt. Man får vara hemlig och farlig, vilket tveklöst är två av de coolaste sakerna i världen. Hade man dessutom haft snabba glajjor och blinkande skor hade man antagligen blivit utnämnd till president i ett mindre land, bara sådär. Men man kan ju inte få allt. Och hemlig och farlig räcker ju långt.

Tyvärr känner man sig varken hemlig eller farlig
I Sniper Elite V2 spelar man krypskytt. Precis som namnet skvallrar om. Och det låter ju coolt. Av ovanstående anledningar. Ett renodlat sniperspel är i själva verket en briljant idé. Och Sniper Elite är fullt med bra idéer. Dra bort fienders uppmärksamhet genom att kasta sten på andra sidan om dem, lönmörda dig fram till en utkickspunkt, placera ut gömda minor för att inte få fiender i ryggen och ta ut ditt mål. Låter helt underbart, tycker jag.

IN YOUR FACE!

Tyvärr känner man sig varken hemlig eller farlig under några längre partier i Sniper Elite. Det glänser till, då och då. Effekten när man får till en snygg träff är till exempel fruktansvärt belönande. Men ganska snabbt sjunker spelet tillbaka i ett träsk av medelmåttighet. Smygandet är skoj, men att smyga sig förbi fienderna kräver nästa alltid ett visst mått av trial and error, eftersom det ofta bara finns en, väldigt strikt, väg att ta. Vägen är kanske inte svår att lista ut genom att prova sig fram, men att klara den på första försöket kräver enorm tur. Ofta är det mer effektivt att bara gå in guns blazing.

Fienderna är närapå obegripligt korkade och tömmer utan problem både ett och två magasin rakt in i en betongvall ifall spelaren råkar befinna sig på andra sidan. De har dessutom världens sämsta kommunikation sinsemellan. Jag kan mycket väl meja ner ett tjugotal vrålande ryssar med granater och k-pist utan att deras kompisar i rummet bredvid gör ett avbrott i kaffedrickandet. Det kanske är jag som har en konstig syn på krig, men när halva förbandet blir mulade känns det som en vettig reaktion att komma till undsättning.

Ja, just det. Allt är gråbrunt.

Illusionen av att vara en livsfarlig smygmördare spricker. Med jämna mellanrum. Ofta, till och med. Jag blir fullt medveten om att jag sitter med en handkontroll i näven och spelar ett spel. Jag kan inte sjunka in i spelet, alls. Och det är viktigt, speciellt i den här typen av spel. Ska jag sitta och vänta i två minuter på att en fiende ska komma nära nog för mig att ta ut, då måste jag kunna leva mig in i situationen.

Sniper Elite V2 är mediokert. Kort sagt. Det är inte direkt dåligt, men inte heller särskilt bra. Eftersom det siktar in sig på en så smal subgenre så kanske det finns en viss behållning för den svältfödde sniperfantasten, men är man mindre kräsen med skjutdonet så finns helt klart bättre alternativ.