Det finns många olika sorters ilska när det kommer till tv-spel. Det finns ilskan över det orättvisa i Mario Kart. Sen har vi ilskan man känner när ens lagkamrater inte vet vad de håller på med i Left 4 Dead. Eller när en glitchar och buggar förstör för dig. Men den värsta sortens ilska är ändå den som jag känner när jag ser någon spela ett spel som jag redan spelat, och när jag ser den personen spela fel. Min sambo har aldrig spelat Mass Effect. Så när hennes semester kickade igång hade vi bestämt oss för att hon skulle påbörja det äventyret. Hon har noll erfarenhet av tredjepersonsskjutare, men en hel del erfarenhet av rollspelselement. Så vi sätter svårighetnivån på lägsta, and off she goes.
Det värsta är att under tiden som jag gör det, förstår jag även att det försämrar hennes spelupplevelse och tar henne ännu längre ifrån den upplevelse jag vill att hon ska få med spelet. Ändå kan jag inte sluta påpeka att hon måste röra sig framåt, när jag ser att hon stått och väntat i över en minut på att en fiende ska titta fram bakom sin vägg. Jag förvandlas ofrivilligt till en soffversion av Navi, med en underliggande irritation och frustration i rösten. Till slut kommer den där ilskan, och mina välvilliga hjälpanden låter mer som att jag skäller på henne. Jag vet att jag blir så, och försöker alltid låta bli redan från början. Men så länge jag verkligen bryr mig om att personen ska ha en så (enligt mig) perfekt spelupplevelse som möjligt, kommer jag fortsätta riskera att göra den sämre. Det är verkligen ”the road to hell is paved with good intentions”. Och jag hatar mig själv för det efter varje gång.
Nästa gång hon spelar Mass Effect ska jag inte ens se på.
Jag ska sätta på mig ett par hörlurar, och spela Theatrhythm Final Fantasy på högsta volym.
Åh, jag vet precis vad du menar! Håller på att skola min flickvän som, innan hon träffade mig, aldrig spelat ett spel i sitt liv. Det är minst sagt frustrerande, men när jag gnäller blir hon ju bara argare. Så jag får sitta på händerna och bita mig i tungan för att inte skrika eller slita kontrollen ur händerna på henne.
Tips: Låt den mindre erfarna spela ifred utan att du är närvarande. När hen tycker det vore kul att spela ihop igen parkerar du dig bredvid henom och märker att hen utvecklat sin egna spelstil och teknik att ta sig fram i spelet på bästa möjliga sätt för henom.
Hen kommer hitta tekniker du själv missat och du kommer inte ha något behov av att vara Navi.
Jag gjorde samma resa med min sambo. Hon sa till att hon inte ville att jag var med (bl a pga mitt ”navi-erande”). Jag hökll mig borta. En natt väcker hon mig och statuerar att hon klarat Mass effect på Hardcoresvårighetsgraden…
Nu spelar vi tillsammans och backseatar varann utan några större problem.
Crazy! ”Problemet” med min flickvän är att vi varit tvungna att börja helt från början, då hon inte har en aning om var knapparna på kontrollen sitter. Så något så enkelt som att vända karaktären 180 grader kan bli en stor utmaning, så hon vill ha min hjälp.
Det blev väldigt intressant när vi lirade LEGO Batman 2 tillsammans, men hon lärde sig väldigt snabbt och det var sällan jag var tvungen att hjälpa henne, även om jag var tvingades vänta på henne ganska ofta.
Varför tror du att jag spelar mina rollspel själv i ett mörkt rum? Jo för att slippa kommentarer som du nämner ovan :p
ME var även för mig en första gång för FPS och då jag är mer RPG-spelare än FPS-spelare så ställde det till en hel del problem. Det gör det fortfarande.
Om någon spelar ett spel som jag spelat tidigare så låter jag dem spela i sin takt. Vill dem ha hjälp så kan jag förklara, men jag tvingar dem aldrig för att de ska få samma spelupplevelse som jag. Det viktigaste med spel är att man låter varje spel hitta sin publik istället för att påtvinga någon ens egna åsikter. Jag är likadan vad det gäller anime och manga.
Samson:
Jo, det är ju det jag insett att jag måste försöka göra. Och egentligen det jag försökte göra redan från början. Men det är så, så, så svårt att inte slänga blickar mot teven när man bor i en liten etta. =/
Försöker trösta mig med att hon skulle vara likadan om hon såg mig spela Ilomilo eller något annat spel där hon är den som kan idag.
Det här är en lärandeprocess från båda parter. Du nämner att du hatar ditt eget beteende och frågan är om det hjälper att helt ignorera din ilska genom att bara göra nåt annat. Din flickvän tränar ju på spelen hon spelar, men hur ska du träna bort ditt beteende? Förhoppningsvis gör det ju det, men om lusten att betygsätta och bedöma kommer fram så betänk att den andra personens upplevelse är det som gäller i första hand, inte hur du vill att det ska se ut.
Det ligger nåt djupt oetiskt i just ”baksätesspelande” som du berättar om, vilket ju påverkar alla parter negativt. Det är iallafall ett steg på vägen att erkänna att man inte vill göra det, så alla framsteg är välkomna!
Jag har fortfarande inte spelat A Link to the Past på grund av just den typen av baksätesspelande som påverkade min upplevelse så till den grad att jag inte ville fortsätta.
Haha, jag känner igen mig det där från andra sidan. Jag har altså vart flickvännen med en ”Navi-pojkvän” bakom ryggen, precis de citaten du nämnde har han också nämnt men även ”Varför skjuter du i taket?”
Linnea:
Jo, det är precis det jag säger i inlägget också. Jag säger ju att det jag gör är fel, och att jag inte vill göra det för det gör hennes spelupplevelse sämre. Men att kalla det för ”djupt oetiskt” tycker jag är att överdriva. Det är vad jag brukar kalla saker som folkmord och övergrepp mot barn. Hoppas verkligen du tar itu med A Link to the Past i lugn och ro, utan en jobbig typ som jag bakom dig! Spelet förtjänar det.
Det man i förlängningen säger med ett sådant beteende är att någon annans åsikter inte är värda någonting, eftersom det inte duger att spela som denne vill. Att kränka en persons integritet och egna vilja på det sättet anser jag vara djupt oetiskt. Med det sagt så är jag inte ute efter dig som person med att ha dessa åsikter. Det finns mängder av oetiska grejer jag gjort och många med mig, detta är bara en av dem.
Jag tror det blivit ett missförstånd här. Det låter som att du tolkat det som att jag blir frustrerad endast för att hon inte spelar som jag vill att hon ska spela, när det egentligen handlar om att jag blir frustrerad när hon t.ex. inte förstår vart hon ska eller inte kan träffa fienderna. Att inte träffa fienderna och inte kunna läsa radarn så man vet vart man ska har inget med integritet och fria val att göra. Hon gör inte ett aktivt val att inte kunna det. Precis som att Ludde inte kör åt fel håll i Mario Kart för att han VILL det, och den som påpekar att han gör det inte kränker hans fria vilja eller integritet. Det är inte som att jag kritiserar henne för att hon väljer andra alternativ på dialogträdet än jag valde, eller spelar med en annan klass än jag spelade med. Vilket det låter som att du tolkat det som.
Men oavsett vad tycker jag ”djupt oetiskt” är en för stark beskrivelse. Bara oetiskt räcker.
”Jag börjar försöka styra upplevelsen så som jag vill ha den, till den mån att jag gör allt utom att slita handkontrollen ur hennes händer. Allt för att jag vill att hon ska få en lika bra spelupplevelse som jag hade.”
Då överskuggar ju din åsikt om vad som är en bra spelupplevelse hennes.
Jag vet hur det känns…
Men det ändå kul att co-opa med farsan.
Jag tror det handlar om att man måste lägga sitt ego åt sidan. För mig är det samma sak som när man försöker övertyga någon annan att något band eller någon film är bra. Man försöker hela tiden förklara utifrån sitt eget perspektiv i hopp om att den andre ska förstå, och det hade ju fungerat bra om vi alla hade varit kloner av varandra.
Jag hade en liknande upplevelse igår och det är verkligen frustrerande.
Lite som att se blinda slåss när man har svart Bälte (3:e Dan).
Hur mycket jag än försökte med andningstekniker var jag till slut tvungen att lämna rummet och sätta mig med en speltidning.
Jag hade nästan glömt hur den frustrationen kändes.
Senaste gången detta hände spelade jag Suikoden med två kompisar.
Vi spelade 15-20 minuter var/roterande schema och alla tre var inbitna spelare som visste vad vi höll på med.
Fast när X för 3:e gången dött med vår grupp beslöt vi demokratiskt att han skulle få stå över en omgång.
Just då kändes det som en lämplig åtgärd vänner emellan, men idag känner jag ånger då han är den enda av oss som inte längre spelar tv-spel… =(
”Just då kändes det som en lämplig åtgärd vänner emellan, men idag känner jag ånger då han är den enda av oss som inte längre spelar tv-spel…”
THE SADDEST THING EVER!!! D: