Årets Summer Of Arcade avslutades förra veckan. Ett Summer Of Arcade som enligt många är det sämsta någonsin. Men det handlar nog mer om den oerhört höga standarden från tidigare år, för titlarna detta år har faktiskt inte varit helt usla. Deadlight är ett av de bästa spelen jag har spelat i år och Wreckateer är ett av de roligaste spelen som finns tillgängliga till Kinect. Sen har vi då Dust: An Elysian Tail.

Med facit i hand känner jag att det både var kul och tråkigt att det blev jag som spelade Dust: An Elysian Tail
I ärlighetens namn hade jag väldigt dålig koll på detta spel innan det utannonserades som ett av årets sommarspel. I mitt huvud lät det som ett solklart ”Tommy Håkansson-spel”, men ödet ville annorlunda. Nu med facit i hand är känner jag att det både var kul och tråkigt att det blev jag som spelade Dust: An Elysian Tail. Det är kul för att jag har fått uppleva ett otroligt vackert och charmigt äventyr, men tråkigt då jag inte direkt är en sån person som kan uppskatta det djup som spelet erbjuder spelaren.

Enkelt förklarat är det ett spel i ”Metroidvania-skolan” med en hel del rollspelsinslag. Eftersom jag varken är förtjust i att backtrack:a eller har någon som helst koll på rollspel, förstår ni att jag har haft lite kluvna känslor inför spelet.

Men tack vare den underbara inramningen och en historia som kändes spännande har jag ändå haft riktigt skoj. Även striderna har varit riktigt häftiga. Känslan av att få in en 500+ combo och se finderna flyga åt alla möjliga håll är något man bara måste älska.

Dust och hans äventyr är helt klart en värdig avslutning på årets Summer Of Arcade, som vi alla nu kan enas om, inte har varit så dålig som folk vill påstå?