Jag minns min första inblick i Zelda-universumet så väl. Hela familjen var på lördagsutflykt till Örebro. Ett Happy-meal väntade någon timma senare och hade man lite tur så kunde även en mjukglass efter hamburgaren. Alla tråkiga klädaffärer låg på nedervåningen av gallerian och min syster ville gå i varenda en tycktes det. Men det gjorde mig inte så mycket, jag höll min pappa i handen och vi gick emot rulltrappan. Vi skulle till Claes Ohlsson, visserligen bara marginellt mycket bättre. Men där kunde man åtminstone titta på grejer, inte bara tröjor och byxor.

Tiden gick så sakta, men snart skulle vi gå till Tv-spelsbörsen, längst upp i hörnet på gallerian. En liten mörk affär utan fönster. Ett spel skulle inhandlas, det hade pappa lovat. Jag var nog egentligen för liten för att ha satt in mig i spelvärlden i någon större utsträckning, merpartiet av mitt spelande bestod vid denna tid av att åka åt fel håll i Super Mario Kart, något som i längden blev ganska tråkigt. Men att tävla var ju nästan ännu tråkigare, det var ju helt omöjligt att slå de andra spelarna. Granngrabben hade kommit till den sista kuppen, det kändes overkligt att någon människa kunde vara så duktig.

Pappa höll i ett spel med gyllene kartong
Väl inne i affären hörde jag en pappa säga till sin son att leta efter spel med gröna märken på. Jag minns att jag inte förstod vad han menade, Super-Nintendot kunde minsann spela de spelen med röda märken också. Hur prismärkningen fungerade i affären låg över min förståndsförmåga. Pappa höll i ett spel med gyllene kartong och stora röda bokstäver på framsidan. Han berättade att Zelda var hans favoritspel på Nintendo 8-bitars. Han gillade inte Zelda 2, det var för konstigt och annorlunda. Men bilderna på baksidan visade på en tillbakagång till det första spelets vy.

Hemma igen. Många påsar stod redan i hallen och pappa hämtade fler ur bilens baklucka. Ikea, B&W, Jysk och en liten, liten svart plastpåse med röd text. Jag kunde inte läsa, men jag visste att det stod Tv-spelsbörsen på den. Jag plockade upp spelet och såg förväntansfullt upp på pappa. Han gav mig en blick, den var inte arg, men den sa att det fanns hundra saker att göra innan vi skulle spela. Plocka upp matvaror, bygga Ikea-stolar, laga mat och sen äta. Så mycket kanske hans blick inte alls sa. Men det är så jag minns den. Eftermiddagen sniglade sig framåt.

Ingenting är som väntans tider brukar min mamma säga. Jag hatar det uttrycket. Egentligen hatar jag nog mest hur hon säger det, en glimt i ögat som säger att man ska njuta av väntan, att allt blir bättre bara man väntar på det.

Jag tror jag var ett sorts alibi för pappa, spelen var ju till mig och min syster. Och visst spelade vi. Men i ärlighetens namn så var det ju för det mesta pappa som spelade, jag satt oftast bredvid och såg på. Kom med, i mitt tycke, intelligenta tips. Hjälpte till att komma ihåg vilken väg man skulle ta. Hoppade i soffan när spelet blev för spännande.

På kvällen stoppade pappa den gråa kassetten i konsolen, han sa något om att han trodde den skulle varit i guld. Förtexterna börjar rulla. Snart vaknar Link upp ur sin säng – mitt spelintresse likaså.

Text av Glenn Ahlström

Glenn är en 23:årig undersköterska från Lindesberg. Till vardags jobbar han med funktionshindrade barn och unga. Han sjunger dessutom i kör för att bejaka sin kreativa sida. Nybliven Metroidfrälst, har sen juni spelat ut alla sidscrollande Metroidspel och började nyligen spela Prime-trilogin.