Jag spelar Deus Ex 3 just nu. Jag har haft det sen innan sommaren, men det går långsamt. Jag har inte tråkigt med det, då hade jag inte spelat det, men jag längtar heller aldrig tillbaka till det när jag gör annat. Det är ett ganska mediokert spel, faktiskt.
Jag skulle kunna nämna att dialogerna i ärlighetens namn är ganska dåliga och i många fall är framförda ännu sämre. Jag skulle kunna nämna att världen är tom, livlös och klaustrofobisk och att jag inte för många sekunder sjunker in i den. Men det här är ingen recension av Deus Ex. Det här är en kritik av ett fenomen som jag stött på i Deus Ex, men även i andra spel.
Flash, AAAAAAH!
Vi börjar med Gud. Oväntat, va? Ja, sån är jag. Man vet aldrig var man har mig. Men, i alla fall: Gud. Gud skapade himlen och jorden och djuren och haven och männen och kvinnorna. Poff! Bara sådär. Imponerande, jag vet. Men vad Gud själv vill framhålla som än mer imponerande är att han gav människor fri vilja. Vilket väl gör honom till Hyvens Kille #1™.
Gud gav oss alltså förmågan att välja själv. Vi får göra precis vad vi känner för. Problemet med det är att Gud samtidigt passade på att prångla ut ett gäng regler om allt från klädstil till matvanor och vem man får ligga med. Och så sa han ”Ni får göra vad ni vill, men gör ni de här sakerna, då satan blir det en evighet i en brinnande sjö med smådjävlar i håret”. Så samtidigt som han tog på sig äran för den fria viljan ser han till att alltid stå beredd att piska skiten ur oss ifall vi gjorde något annat än det han ville.
Jag gömmer mig lite här, då, elleh.
Men vad har då detta med Deus Ex att göra? Allt. För likt Gud skapade Eidos himlen och haven och människorna och det där irriterande gula filtret som ligger över allting. Och så sa de: nu har du fri vilja. Fri vilja att ta dig av världens alla hinder på precis vilket sätt du vill. Men… så är det ju inte.
Jag vet inte hur mycket av det som handlar om spelet och hur mycket som handlar om mig, men jag känner mig hela tiden knuffad åt en viss riktning. Det finns hela tiden val, men jag känner mig aldrig riktigt fri att välja. I Deus Ex, precis som i många andra spel som försöker sig på valmöjligheter, finns det allt som oftast ett alternativ som är rätt. Och ett som är fel.
Visst kan man välja flera olika spelstilar. Det är ju faktiskt fullt möjligt. Men det finns alltid en mer eller mindre tydlig indikation på om det du gör är rätt eller fel. Man kan både smyga och gå in guns blazing, men utvecklarna har lagt in halvsubtila indikationer som säger: såhär ska det spelas. Blir jag upptäckt, till exempel, känns det som att jag misslyckats, oavsett om jag löser situationen eller ej.
Spelet ”uppmuntrar” till ett sätt att spela som i många fall… inte är roligt. Jag vet att jag kan spela annorlunda, men det är jävligt tydligt att annorlunda hade varit sämre. Rotar jag inte i alla lådor och hackar alla datorer känner jag att jag gör fel. Jag känner mig dålig. Och jag vill inte ha ett spel som erbjuder valmöjligheter och sen dömer mig om jag gör fel val.
Inte så att jag inte vill ha konsekvenser av handlade. Utan konsekvenser vore valen ointressanta. Men jag vill inte ha så tydligt värderade konsekvenser. Jag vill ha moraliska val som inte handlar om ”god moral vs ond moral”. Moraliska frågor som är tveksamma – som är mina val. Jag vill välja det jag tycker är rätt utan att det nödvändigtvis är vad alla tycker är rätt. Val som jag måste fundera och våndas över.
Som sagt: kanske känner ingen av er såhär. Kanske är jag känslig för det. Det är mycket möjligt. Kanske är det inte alls ett stort problem. Men jag känner sällan i spelsammanhang att valen är intressanta. Man har en för spelig syn på valen. Man vill ha mätare och poängräknare och man vill visa vad som är bra och vad som är dåligt. Som man alltid har gjort.
Jag ser mycket hellre att man inte ens låtsas ge mig ett val, än att jag står där och känner mig tvingad att välja en viss sak. Om valen ändå inte är mina fullt ut så springer jag hellre genom korridorer och rälsbombar ihjäl rymdfulingar.
Fast ”Gud” gav oss ju ingen fri vilja. Han stängde in oss på en plats och skulle kontrollera och styra oss.
Det krävdes en annan ”Gud” för att lura kvinnan att äta av kunskapens äpple och sedan lura Adam att även han äta av äpplet för att vi skulle få ”egen vilja” alt ”kunskap”.
”Gud” skapade inte människan, människan skapade ”Gud” som ett sätt att få sina egna regler, moral och etik för att styra människor.
Utöver detta så håller jag med dig. Det sägs vara ”fritt” att göra vad man vill i diverse spel bara man tar konsekvenserna. Men allting som ett spel består av är rutter som är förutbestämda. Beroende på dina val kategoriseras du som en av flera normer som är bestämda.
Det spel som jag egentligen tycker lyckas bäst med att se resultat där de val man ställs inför inte är självklara är i dating-sim elementen av Persona 3 och 4. Vad som verkar som ett självklart val för mig i hur jag skulle agera i en given situation kan få ett helt annat resultat än det jag förväntar mig. Vilket är uppfriskande och otroligt trevligt.
Men nu ska jag gå någon annan stans och fumla vidare med mina tankar och ord.
(Warning! Wall of text ahead) Jag håller med dig om mycket i vad du skriver. Deus Ex är för mig personligen den största besvikelsen vad gäller spel hittills. Den höll inget av vad den i mina ögon lovade. Ett spel med (låtsas)ambitionen att tillföra något men som visar sig vara tomt? Ja, jag tycker det. Jag hade lika gärna kunnat fortsätta spela Splintercell Conviction istället. Här har man ju i alla fall ett schysst co-op att glädjas åt.
Du fick mig att tänka lite när du skriver att du inte vill ha så tydligt värderade konsekvenser av ditt handlande i spelens värld (dvs bara svart-vitt/gott-ont). Jag håller med också här. De flesta människor befinner sig ju i själva verket i en gråzon där vi med våra val försöker falla offer för så få omständigheter som möjligt. Spelen liknar inte verkligheten särskilt mycket.
Men spelen kan sätta saker och ting i fokus där du som spelare tvingas till handling mot alla odds.
För mig är Mass Effect det bästa exemplet på ett spel som får en att ”fundera och våndas” över de beslut man tar. Har du iklätt dig rollen som Commander Shepard någon gång? Här om någonsin tvingas du inse att ändamålen helgar medlen. Som Shepard ska du ju komma undan med många, svårköpta handlingar för mänsklighetens eller civilisationens bästa.
Även om min egen (Paragon) Shepard lider av tuffa beslut som kanske dödar hundratusentals oskyldiga, så handlar hon utifrån en princip om den goda viljan som i slutändan säger att hon handlade rätt. Hon agerar utifrån starka, grundläggande principer om rätt och fel, hon gör vad som måste göras, hon är en hjältinna, hon är god, och det dryper av blod i hennes spår. Och jag var där för att hjälpa henne att nå målen. I Mass Effect måste jag redan från början acceptera Shepards moraliska universum, det finns knappast tid till reflektion. Inte förrän nu efteråt när både Shepard och Reapers är borta. Var Mass Effect verkligen ett spel som handlar om spelarens val?
Henrik: Du har absolut rätt där! Enligt skapelseberättelsen var Satan rätt schysst medan Gud en jäkla douche. Men man brukar ändå tillskriva honom äran för att ha gett oss fri vilja, eftersom vi faktiskt kunde välja det därade äpplet (efter lite övertalning).
Michel: Jag har faktiskt aldrig spelat Mass Effect, men är såklart sugen att ta upp serien någon gång. Om det är som du säger, att valen inte är så utstakade, låter det mumma!
Bra skrivet!
Själv började jag framförallt fundera över de spelmekaniska valmöjligheterna, och hur många spel uppmuntrar att man verkligen fullföljer sitt val och går hela vägen i ena eller andra riktningen. Ofta blir det som enklast och/eller roligast om man koncentrerar sig på vissa områden, endast skaffar sig basala färdigheter i resten och sen löper amok på det sätt man bemästrat. Gör man inte så blir det mellanmjölk av alltihop. T. ex så fick jag innan jag började spela Skyrim höra från flera olika håll att ”du kan inte försöka bli bra på allt, det blir bara kasst, satsa på one-handed vettja”.
Problemet i sådana spel är ju att varje gång man väljer något, så väljer man bort något annat, och den som försöker prova olika spelstilar riskerar att slösa bort all exp utan att bli tillräckligt bra på något. Är det vettigt egentligen att sånt beteende ska bestraffas? Och hur kommer man i så fall runt det?
Åh vad skönt. Du har i den här texten uttryckt EXAKT vad jag känner. Verkligen till 100%! Hatar, HATAR spel som är sådär. Det är inte bara Deus Ex utan det går att hitta nästan överallt i spelvärlden! Säg för i helvete inte att jag är fri om jag ändå får ett ”sämre” resultat om jag gör precis det jag vill göra. Då finns det inte flera lösningar på problemet man stöter på i spelet, då finns det EN lösning. Uppmana mig inte till att spela på känsla om det ger mig mindre ”poäng”/färre trophies eller mindre storyrelaterat, t. ex en annan, kortare cutscene eller whatever.
Ilska! Puss till dig Linus för en välskriven text!
Tycker att ME3 lider av samma problem, de ger dig val men om du gör valen som gör så många som möjligt glada får du fler arméer som hjälper dig bekämpa reapers. Jag har aldrig sett det stora i ME-serien förutom i ettan som var ett spelunder för mig. Jag tycker fortfarande att tvåan och trean är bra spel, men ettan kändes mer emotionellt.
Du har rätt om poängsystemet i DE: HR, dock tycker jag de poängen som ger dig lite mer är såpass lite att man inte bör hänga upp sig på det. En kill kan ge dig 20 p men det mer humana valet ger dig som mest 50 p, men ett avklarat uppdrag ger dig 500 och uppåt, så i den stora bilden är poängen för små för att göra en större skillnad anser jag. Det är ens eget val som avgör. Fortfarande ett problem, men inte tillräckligt stort för att förstöra spelupplevelsen i åtminstone Deus Ex.