Jag har alltid debatterat för att föräldrar som har spelande barn bör intressera sig i den mån att de förstår vad deras barn håller på med, vilka risker det finns, och hur man kan uppmuntra alternativt dra ned på spelandet. Med detta menar jag inte att alla föräldrar bör skaffa sig en magisterexamen i ämnet, bara att de bör ha koll på vad det är deras barn spelar och inte bara skylla ifrån sig när de sedan märker att spelet inte alls är så barnvänligt som deras barn sagt. Idag kanske det är viktigare än någonsin i och med den tillgänglighet som finns på spel. Ett barn kan idag till exempel bara plocka upp sin förälders mobiltelefon och bara börja spela, vart man än befinner sig.  Just detta är något som man har uppmärksammat och som kan skapa problem.

Borde föräldrarna få betala för sin ”inkompetens”?
Alla har vi kanske hört om sönerna som köpte virtuella jordgubbar för sammanlagt 50.000 kr i mobilspelet Smurfville. Jag menar 50 lök! Skulle jag som förälder få hem den räkningen så skulle jag börja räkna dagarna jag hade kvar i livet innan kronofogden kommer och tar mina organ som pant för att jag inte kan betala. Problemet i detta fallet är att kreditkortet som föräldrarna hade antagligen var hårt knutet till deras konto på mobiltelefonen, men samtidigt så finns det lagar och regler som säger att barn inte får handla utan sina föräldrars samförstånd. Frågan är hur man i domstolar ska kunna ta ställning till vem i tvisten man ska tro på. Vems är ansvaret? Borde föräldrarna få betala för sin ”inkompetens”?

Den 12/9 så redovisades en utredning vid namn ”App to date” på regeringskansliets hemsida (länk längst ned på sidan) som belyser bland annat ett av problemen med just mobilspelen. Här skriver man bland annat ”InApp-köp i appar som riktar sig till barn är otillbörlig marknadsföring och kan förbjudas.”, vilket är just den biten som har fått störst uppmärksamhet. Frågan kring ifall man ska kunna förbjuda just den här typen av försäljning som är riktade till barn blev snabbt både hyllad och föraktad. Bland annat Per Strömbäck från Dataspelsbranschen talade den 12/9 i rapport kring de dåliga konsekvenser som en sådan lagstiftning skulle kunna ha på branschen i helhet. En sådan lag skulle kunna bromsa marknaden i Sverige, och därför förstöra konkurrensen med andra länder. Frågan är dock: Vem skyddar barnen och familjerna?

Det finns en del familjer som hamnar i den gråzon som gör att de är tvungna att hosta upp en slant
Till att börja med så kan jag säga att i de flesta fallen, och även i exemplet med Smurfville ovan, så har domstolen dömt till fördel för familjerna. Däremot så finns det en del familjer som hamnar i den gråzon som gör att de är tvungna att hosta upp en slant. För vissa familjer kan detta vara rent destruktivt, och det kan gå alldeles för fort för att en förälder ska kunna hinna reagera på att ens barn handlar något från ens mobil. Samtidigt så finns det många säkerhetsspärrar idag där man kan låsa sitt kort, och även ångerrätt finns i vissa virtuella butiker (även om det bara är ynka 15 min i Google Play). Det jag däremot inte kan undgå att jämföra med är Sveriges lagar kring direktreklam riktade till barn och ungdomar. Idag är det förbjudet för företag i Sverige att rikta reklam till våra barn, just för att de är så lättpåverkade. Hur många gånger har vi inte hört om hur barn skickat iväg svarskuponger till företag för att det står ett stort GRATIS på lappen? Visst blir det inte alltid så dyrt, och ofta kan man skicka tillbaka varan och få pengar för portot i efterhand. Problemet är för de som inte ens har en krona på kontot. De kan inte betala i förhand.

Däremot så ligger det ett ansvar. Precis som med allting annat borde vi som föräldrar kanske engagera oss mer, inte bara i spelintresset utan även för barnen. Men frågan kvarstår: Vem skyddar barnfamiljerna ifall de ramlar mellan stolarna? Skulle en sådan här lag vara positiv, eller negativ?