Som förälder inbjuder man till kritik bara man går utanför ytterdörren med sina barn. Barn som springer runt i matbutikernas gångar gör att föräldrarna får onda ögat från andra shoppare. Och om man ryter till i ett försök att få barnen att gå lugnt i butiken så anses man vara en barnmisshandlare. Vad man än gör kan man räkna med kritik från välmenande förståsigpåare och inte ens främlingar har några skrupler mot att säga ett par väl valda ord angående ens misslyckade barnuppfostran.
Och jag frågar mig varför. Är man mer mogen om man spenderar hela söndagen ute på golfbanan för att bättra på sitt handikapp eller om man sträckläser inredningstidningar för att sedan ge sig ut för att hitta det perfekta vitrinskåpet? Jag är en spelande förälder. Jag spenderar mycket tid i fantastiska världar och har fått mycket kritik för mitt intresse av sådana som aldrig har spelat, men även av andra gamers på grund av den intensitet jag ibland spelar i. Men! Till skillnad från många ickespelande föräldrar så VET jag vad spelen innehåller. Jag vet exempelvis att GTA inte är lämpligt för barn för att jag har själv spelat det. Dessutom är jag alltid hemma. Om barnen vill något, blir ledsna eller bråkar kan jag pausa spelet och finnas där för dem. Det är nog inte lika lätt att pausa en golfrunda eller en shoppingtur. Att ickespelare har fördomar om oss gamers är synd. Men det är rent ut sagt psykiskt nedbrytande att ses som en sämre förälder för att man råkar dela ”fel” intresse med sitt/sina barn. För inte döms man på samma sätt om man delar sportintresse med sina barn?
Spelbranschen har kommit långt med att göra spelandet rumsrent i och med Wii och Kinect, men trots detta finns det fortfarande många som tycker att man inte är någon vidare förälder som spelar varje dag. Förhoppningsvis kommer detta förändras men det är fortfarande långt kvar innan spel och gamers är helt accepterade.
Känner mycket väl igen mig i det du skriver.
I flera år har väl min (relativt) låga ålder ursäktat mitt spelintresse, men nu när manär 28år och trebarnsförälder så blir de sneda blickarna allt mer frekventa.
Visst kommer det bli en förändring, men den tar tid. Vi är ju den första generationen spelare som aldrig slutat spela, och troligtvis aldrig kommer sluta heller.
Så det är nog bara att vänta och bida våran tid; till slut så är det ingen som kommer ifrågasätta ett brinnande spelintresse.
@Bob Jag hoppas verkligen att vi får uppleva förändringen, men det troliga är nog att det blir våra barn som kommer slippa skämmas när de är 30+ och hellre sitter hemma och spelar än super skallen av sig.
Som vanligt ett mycket intressant inlägg i ämnet. Tror det är många andra pappor där ute som inte kommer ut med att de är ’gamers’ pga andra människors fördomar och nedsättande kommentarer. Däremot är det som i exemplet snarare en merit att spela golf. Så snedvridet …
Grejen med spel som intresse är nog samma som gäller alla intressen. Vissa är finare än andra. Skulle man vara filmintresserad på samma sätt så bedöms nog det rätt negativt också. Andra intressen anses bättre för att de kan påverka hälsan, som sport, eller något som anses intellektuellt som litteratur. Spel hamnar långt ner på listan över ok intressen och frankly så tror jag inte att det någonsin kommer anses lika ok som idrott och liknande.
Spel är ett intresse som alla andra och fördommarna kommer att bli färre. Men spel kommer aldrig hamna högt på skalan över ”rätt typ av hobby”.
BTW, jag blev bedömd som spelmissbrukare av någon obskyr bloggare som läste en intervju med mig om min roll som spelande morsa i DN. Blev faktiskt smått chockad av den synpunkten (diagnosen). Det bekräftade liksom allt jag upplevde att folk trodde om mig så fort de fick höra vad jag brann för. *facepalm*
@Magnus Det är så tråkigt att något som är så kul (att spela) ska ses som något fult eller barnsligt. Att behöva gömma sitt intresse för omvärlden för att slippa få kritik är fruktansvärt. Vi är precis lika bra föräldrar som någon som spelar till exempel golf. Vi har ju som jag skrev fördelen att veta vad barnen bör/inte bör spela till skillnad från många ickespelande föräldrar som litar blint på barnen och köper hem GTA till 7-åringen för att det är ett ”bilspel”. ^^
@Frances Jag hoppas ändå att spelandet blir mer accepterat med tiden precis som läsning som förut sågs på exakt samma sätt. Läste också den där bloggen där hen kallad dig missbrukare och dobblare för att du hellre stannade hemma och lirade istället för att dansa. Skrattade med gråten i halsen pga löjligt av hen, men samtidigt sorgsen över att det finns så fruktansvärt många som dömer en för vad de anser vara ”löjliga sysselsättningar”. Vi får kämpa på och ta skiten så kanske våra barn slipper det stigmat när de hamnar i samma sits. 🙂
Det enda jag har fått sluta med är ju MMORPG grejen då jag fann den oförenlig med föräldrarskapet. Annars så spelar jag fortfarande och gärna tillsammans med min dotter, även om hon just nu tycker bättre om att titta på än att hålla i handkontrollen.
Det roliga är att våran hobby kommer göra oss till världens coolaste gubbar och gummor i våra barns och barnbarns ögon när de blir stora. Sug på den ni! 😉
@Truckers Så sant som det är sagt. 😀 Fast vi är ju såklart redan coola. 😉
Jag blir glad över att läsa sådana här texter. Framför allt för att de påpekar det mest uppenbara med spelmediet – att det kräver ett erkännande som underhållningsmedie, precis som sina släktingar inom litteratur och film. Och det asap.
Sedan måste jag tillägga att jag kan tycka att det optimala är att umgås med sina barn när man är hemma. Jag själv spelar oftast när barnen har gått och lagt sig, eller i vissa fall när min partner gått och lagt sig. Skulle jag utöver den tiden också börja spela när alla är hemma, så tycker jag att det är lite för mycket.
Men jag förmodar att den föräldern som spelar när barnen är vakna förmodligen inte gör det efter att de somnat också. Då känns det en aning beroende-stämpel över det.
Det hade sett lika fel ut om en förälder vardagligen ligger och sträckläser en bok from att man kommit hem och ända tills alla har somnat.
Jag förmodar att ni förstår mitt exempel i sammanhanget.
@Aaron Trevligt att du gillar texten. Jag håller inte med dig om att man är beroende för att man spelar när barnen är hemma/vakna. Varför skulle det i sig vara ett tecken på beroende? Är man beroende när man sticker och gymmar 3ggr i veckan trots att barnen är hemma? Eller spelar fotboll? Jag tycker det är tråkigt att få höra av någon som själv spelar att jag är beroende för att jag inte ägnar all vaken tid åt mina barn.
Jag förmodar att du inte hunnit läsa hela mitt inlägg, eller så gillar du bara diskussion. Det kan jag respektera. 🙂
Om jag däremot var otydlig så hoppas jag att du förstår mig om jag försöker igen.
Nej, så enkelt är det inte. Man är inte ”beroende bara för att man spelar när barnen är vakna”. Det är vi överens om.
Vad jag är inne på är den föräldern som kommer hem, sätter sig och spelar och inte gör något annat tills hela familjen har somnat.
Har du en vardag som ser ut så, så anser jag att du bör omprioritera lite. Det är min åsikt.
Med andra ord känns det utifrån din formulering som om du missförstod mig.
Eller?