Vissa band är mer speciella än andra. Anders var en gång i tiden helt förlorad i bandet Coheed and Cambria, men de har haft några mörka år bakom sig. Det verkar dock gå mot bättre tider igen, så Anders plockar in sin gamla festivalkompis Joar Lenz och går igenom allt som har med Coheed and Cambria att göra; allt från de första demo-plattorna, till interna bråk, Amory Wars-serien och den nya plattan med en gammal bekant trummis.
Nästa vecka ska vi äntligen kolla på film igen. Information om detta kommer i slutet av avsnittet.
Länkar
Inte riktigt min typ av musik, men ändå ett intressant avsnitt. Dock ser jag mer fram emot nästa, kommer se om Karate Kid innan dess! 🙂
Tycker tyvärr inte att skitsnack-konceptet håller för att snöa in sig såhär hårt på ett enstaka band. Krävs nästan att man redan från början har rätt så stor kunskap om bandet i fråga för att riktigt kunna njuta av avsnittet.
Blev däremot tipsad om lite grym ny musik, vilket självfallet är ett plus! Joar var också en bra gäst som gärna får återkomma vid musiksnack. Föreslår dock att ni vid nästa tillfälle det ska snackas musik bjuder in fler personer och väljer ett större ämne.
Grymt avsnitt!
Jag fastnade för Coheed and Cambria när jag såg musikvideon Welcome Home från albumet Good Apollo… Gillade den skivan som fan och den gick varm i min bil väldigt väldigt ofta.
Nu på senare dagar har jag glömt bort bandet tills nu då man fick en bra uppdatering på vad som hänt sedan dess 🙂
Rös till när just Welcome Home introt kom i avsnittet. Grymt!
Skit bra avsnitt för ett gammalt Coheed and Cambria fan.
Sannerligen ett njutbart avsnitt!
Personligen så funkar denna nisch mycket bra och Anders och Joar hade ett skönt flow mellan sig.
Innan RSM 2012 (och dess episka efterfest) så var min enda kontakt med Coheed & Cambria genom Rock Band, där Welcome Home (Tror jag det va..?) fanns med som spelbar låt. Kommer nog inte bli något större fan av dem efter avsnittet, men blivit tipsad om en hel del bra låtar iaf, speciellt In Keeping Secrets of Silent Earth: 3 (som jag febrilt försöker nynna till men får aldrig till refrängen)
Gillar konceptet som fan, att följa en story på det viset genom flera skivor, dock känns det som det blir allt svårare att koppla ihop musiken med storyn? Berättelserna tar väl slut nån gång och att då få Coheed & Cambria att stå på egna ben, är nog ytterst svårt speciellt med tanke på fanbasen.
Och sen en liten dum fråga som jag kanske missade i avsnittet, men serietidningarna, de kom först eller? Släpps det fortfarande nya eller är berättelsen slut? Och hur har samarbetet mellan bandet och seriskaparen sett ut?
Anyho, mycket intressant avsnitt.
Skitsnack, din vän i etern.
Bobby: Tackar för den värmande kritiken!
Det var mycket riktigt ”Welcome Home” som fanns med i Rock Band. Andra låtar släpptes dessutom som DLC, men Welcome Home var med från början. Det är förövrigt ofta en eller två låtar som hookar in en, sen börjar man skala, utforska och upptäcka allt mer. Just sayin’ 😉
Coheed and Cambria som band och koncept är inte beroende av serien kontra musiken eller tvärtom. Det finns många som bara gillar serien, många andra som endast gillar musiken. Sen har jag svårt att se att man får ”slut på story” då det konstant skrivs till nya kapitel i och med varje ny skiva. Huvudhandlingen är ju redan över, i och med ”No World for Tomorrow”, som dock inte har hunnit komma som grafisk novell än.
Din fråga ang. serietidningarna är inte dum alls. Men nej, serietidningarna som fenomen kom till efter första skivan, och släpps efter skivorna. Faktum är att ”Amory Wars” (serietidningsvärlden) endast hunnit beta av två skivor, medan bandet precis släppte sin sjätte nu under hösten. Dock så hoppar man lite i storyn, fram och tillbaka. ”Black Rainbow” är en prequel-story till första skivan och ”The Afterman”, senaste plattan, handlar om en individ som utforskar världen efter allt som händer i ”No World for Tomorrow”.
Claudio är ju den som skriver det mesta av låtarna som bandet spelar, samt all text till bandet och det mesta av handlingen i ”The Amory Wars” (Fun Fact: Gatan Claudio bodde på som ung hette ”Amory Street”). Illustratörer för serien har bytts ut ett par gånger men det är i regel Claudio Sanschez som bossar över projektet.
En hyffsat pedagogisk översikt finns på wikipedia;
http://en.wikipedia.org/wiki/Amory_Wars#The_Amory_Wars_Sketchbook
Jag är fullt medveten om att det kan te sig väldigt rörigt, så även mitt svar, men hör gärna av dig om du har fler funderingar.
Och förbannat kul att du gillade avsnittet.
Aha, då hade jag fått en del om bakfoten.
Trodde att serietidningsvärlden Coheed & Cambria var en etablerad värld och story, och att bandet anammade den värld och började göra låtar om storyn! Men istället är det någon slags synergy imellan dom då..:
Jäkligt coolt koncept alltså, även om det känns som ett stort projekt att ta sig an, om man nu vill ha hela kakan. Speciellt när man jämför med andra artisters konceptalbum som är fristående.
Får ta och tipsa om Nine Inch Nails album Year Zero, som i mina ögon och med min tolkning är något av ett konceptalbum, dock utan uttalad mening och flera bottnar att analysera.
Men lyssna från början till slut å se om du får samma känslor som jag.
Måste bara länka denna: http://www.youtube.com/watch?v=smR8DhYgS74
Låter som det kunde varit en låt från Castlevania till NES i början.
Nu är ju jag ett fan vilket framgår i avsnittet. Men innan jag träffade Anders och sålänge han tjatat så jag bland annat nyligen såg dokumentären som nämns i avsnittet så visste jag ingenting om allt runtomkringet vad gäller Coheed.
Jag är ändå killen som lyssnar mycket på låttexter men att de skulle finnas en röd tråd hade gått mig helt förbi, och så även serien, som låter intressant och jag när tid finnes definitivt kommer ta och kolla in.
Skall även ta och lyssna in mig en extra gång på de sk. ’dåliga’ albumen, så jag säkert kan stå för vad som sägs i avsnittet 🙂
Jag har nämligen på känn att herrarna inte analyserar den senaste skivan med rättvisa, då jag tycker att den är främst mesig, med ett par bra låtar, men här spars inte på några lovord och jag tror det beror på vetskapen om en person snarare än kvalitén på musiken 😉
Joar verkar vara en bra kille, och de var bra dynamik mellan er. Främst kul att han kaxade en del och Anders sa inte ens emot, han bara tog det som den lilla bitch han är 🙂
Dock blir jag ju lite orolig här att Joars eventuella partner och Emelie snart kan se sig själva allena i livet, OM det skulle komma fram att Josh är singel, för då ser vi nog snart två killar på första bästa plan iväg 😉
Otroligt snyggt klippt avsnitt! Keep on rolli’n Brunlöf, You know what timing is!
Skitsnack är det nya svarta.
PS. Debackel är ett ord som används för lite! Och Victor, awsome länk! I smell lite mattor till nästa PB4UD här bland annat!
Tycker det var ett mycket intressant och njutbart avsnitt!
Jag lyssnade jättemycket på coheed & cambria för några år sedan men inte mycket längre. Måste lyssna lite mer på dom första albumen igen eftersom dom är BÄST!
Ang spelningen som blev inställd på hultan.
Jag och min dåvarande flickvän var skitpepp och berättade för alla att dom var tvungna att se dom. Det vi missade var att det blev inställt och stod och lyssnade på soundcheck. Då tänkte vi att det inte lät alls likt coheed. Mycket riktigt! Istället spelade ett stenhårt band som heter purified in blood. Det var en jäkla skillnad på dom banden kan jag säga!!
Råkade ramla över den här bloggen när jag googlade på nya ”The Afterman: Descension” och kände att jag var tvungen att lyssna på podden som den Coheed-räv jag är.
Jag hörde ”The Running Free” på tro det eller ej..Sveriges Radio P4 & programmet Dist i September 2007 och älskade den. Jag lyssnade in No World For Tomorrow då och då och älskade den till slut efter ett halvår eller mer och idag är den faktiskt en utav mina absoluta favoritskivor igenom tiderna. De skulle göra Neverender-konserterna under hösten 2008 så då försökte jag lyssna igenom de tre första skivorna som tog väldigt väldigt lång tid att uppskatta.
Det var lite med hjälp av Neverender-boxen som jag började uppskatta de tre första skivorna mycket mer. Hela Coheed har varit som en evighetslång karamell att suga på sen jag hörde ”The Running Free” -07.
De är helt enkelt en utav de ultimata rockbanden som finns i rockvärlden idag och det är skitkul när man stöter på flera svenska fans men förihelvete! (Ursäkta svenskan) Såga inte NWFT & YOTBR. De är också helt fantastiska skivor, det är bara en smaksak om vad som är Coheed och inte, jag gillar riktningen på de senaste skivorna också och är övertygad av att fler gör. Jag förstår även vad ni menar. Coheeds ”element” ligger ju i dom.
Synd bara att Coheed inte har headlinat här sedan 2008. Jag såg dom två gånger 2010 och nu tycker jag att det är dags att få hit dom med Josh och allt!
Skulle kunna skriva och diskutera hur mycket som helst, men detta inlägg blev redan ganska långt så jag slutar här.
Bra avsnitt och kul att höra svenska Coheed-fans diskutera som sagt. Lyssna igenom NWFT & YOTBR igen och känn hur bra plattorna är istället för att jämföra de med de tre första plattorna, de är ju ändå fantastiska låtar. Man kan inte jämföra Dr Pepper med Coca Cola till exempel för att någon säger att Dr Pepper är ”körsbärscola”.
Avslutningsvis! The Afterman är svingrym!
Ha sorry! Coheeds ”element” ligger i de tre första menar jag, såklart.
Det här var det första avsnittet som jag faktiskt hoppade över efter att börjat lyssna. Då har jag sen i höstas lyssnat konstant från start på retroresan och sen vidare till skitsnack.
Jag gav visserligen inte avsnittet en riktig chans utan ibland är man bara väldigt anti till något som man inte alls kan relatera till.
Så felet ligger kanske mer hos mig. 🙂