När jag drog ut sladden och ställde undan mitt Playstation 2 kände jag mig färdig med konsolen och dess utbud. Det var dags för nya, högdefinierade upplevelser och jag lämnade den sjätte generationen bakom mig. Det var dags för 1080p, häftiga Sixaxis-upplevelser och spel på bluray-skivor som skulle få konkurrenterna att skämmas.
Det gick inte som planerat för Sony. Plötsligt svajade den monstruösa giganten från generationen innan, och Sony-skeppet var redo att sjunka vilken sekund som helst innan man fick ordning på skutan. Fortfarande idag har man problem med att hitta sin publik, sin identitet och Sony beskrivs bäst som spelföretaget som vill vara både och, men nästan alltid landar i att vara näst bäst. Vägen upp på toppen igen känns idag som ganska omöjlig.
Jag har spelat ganska många av årets HD-utgåvor och de flesta av dessa har dessutom varit nya bekantskaper. Visst vet jag vilka Ratchet & Clank, Jak & Daxter och Sly Cooper är, men jag hade inte upplevt deras första och tidiga äventyr innan HD-utgåvorna. När originalspelen släpptes på Playstation 2 satt jag troligtvis med min fjärde säsong med Boston Bruins i NHL 2003.
Den bästa upplevelsen jag fick från en HD-utgåva under 2012 kom dock från ett spel som jag redan spelat ett dussintal gånger innan. Metal Gear Solid HD Collection innehåller tre spel, men egentligen är det onödigt att gå in på något annat än Snake Eater. För mig blev det väldigt tydligt hur mycket jag älskar detta spel när jag återigen satt och sträckspelade från början till slut, trots att jag redan utforskat varenda vrå av djungeln och som alltid hade massvis med andra saker att göra.
Men det som framförallt blev tydligt var hur väl ett Kojima-spel står emot tidens tand. För även om del tre är min solklara favorit så håller också Sons of Liberty anmärkningsvärt bra, 11 år till trots. Visst bråkar kontroll och kamera med spelaren – men det gjorde den även när spelen var nya, så vi som redan spelat har hittat vägar att komma runt problemen. Både då, och nu, kan vi därmed fokusera på allt annat. Allt annat, som Kojima gör så bra.
Om samarbetet med Platinum Games skvallrar lite om hur framtiden ser ut för Kojima Productions ska jag låta vara osagt, men den lille genialiske japanen har inte samma förmåga som resten av världen att strömlinjeforma sina spel. Ibland känns det som han slår knut på sig själv. Och när jag återigen spelar Metal Gear Solid 3: Snake Eater minns jag hur mycket jag älskar Kojimas knutar.
Årets HD-remake, så sant!
Min hjärna håller med dig på alla punkter, men mitt hjärta säger ändå att Metal Gear Solid 2 är det absolut bästa av de tre. Virrvarret av skumma konspirationsteorier till trots, ambitionen bakom Kojimas tvåa är det få spel som nått upp till än idag.
Ingen kärlek till Okami HD eller Zone of the Enders HD remakes?
Buh och skam :p Instant fail 🙂
ibland lyckas de verkligen med att föra över spelen till HD och FullHD även om det kan kännas som billiga inkomstkällor.
Henrik:
Båda de spelen du nämner kom ut efter mitt uppehåll från spel trädde i kraft. Jag älskar Okami och var nyfiken på ZotE, men det får bli en annan gång.
Aha, då förstår jag fullständigt. Synd då de som sagt är riktigt bra spel båda två 🙂
Okami borde vunnit. Det bästa spelet den här generationen och då tillhör det inte ens den här generationen.