Jag gillar enkelt, tanklöst, digitalt mord. Det går inte att komma ifrån att virtuellt dödande är tokroligt. Men när man på senare år börjat utvecklas från att jaga monster, rymdskurkar och nazister och istället placerats öga mot öga med soldater från moderna, realistiska konflikter har mordets tjusning fått en bitter eftersmak.

Att slakta en miljon rymdvarelser i ett intergalaktiskt krig spelar ingen större roll, eftersom det är på låtsas, men att döda muslimer i drivor för att skydda goda kristna amerikaner från religiösa knäppskallar med bomber – ger en alldeles för nyanslös bild av verkligheten. Ska man skildra realistiska konflikter får man plötsligt ett större ansvar.

Spec Ops: The Line är inte briljant. Absolut inte. Det är jävligt oslipat, i många aspekter. Det är inte årets spel. Men det har en ambition som går utöver vad majoriteten av spelen i genren ger sig på. Man försöker, och lyckas i alla fall delvis, med att visa att konflikter sällan består av gott mot ont. Visst skjuter man människor från mellanöstern, men för första gången ställer spelet frågan: vem är det egentligen som gör fel här?

Spec Ops: The Line gjorde något ingen hade förväntat sig av det. Något jag inte ens trodde var ett alternativ i dagens klimat. Och därför är spelet definitivt årets största överraskning.

"Du, det var kanske inte så schysst att panga 3648 araber i fejset." "Nä..."