En studie i musikfavorisering

För mig har det länge varit viktigt att ha ett favoritband. Ett band som jag favoriserar lite mer än andra, som får agera stolta fanbärare, som får representerar mig, min smak och i förlängningen vem jag är.

Genom åren har denna titel vandrat mellan lite olika band. Länge var det Metallica på topp, men i gluggen mellan S&M och St. Anger föll jag ner i Rapmetal-träsket. Korn drog mig dit, men pinsamt nog var det band som Limp Bizkit och Papa Roach som jag favoriserade. Metallica återtog tronen under en tid för att sedan försvinna i periferin igen. Under en kortare period stod jag utan favoritband. En proffstyckares identitetskris, om man så vill.

Sen träffade jag en go Karlstadbo på en festival som introducerade mig för Coheed and Cambria. Inlärningsporten var lång och stundtals plågsam, men det fanns mycket att fascineras av i bandet, inte heller bara det musikaliska. Sakta men säkert klättrade Claudio Sanschez skapelse upp på en förstaplats på min hypotetiska tron – och där förblev de en riktigt lång tid.

Men bandet Coheed and Cambria slog knut på sig själva. Medlemmar lämnade, byttes ut och när bateristen Josh försvann ur bilden försvann också en stor del av det jag älskade så mycket. Plötsligt var det svårt att uppskatta, njuta eller ens lyssna på bandet. Dödsstöten kom när jag såg bandet uppträda live med sin nya uppsättning. Det var verkligen inte det band jag några år tidigare förälskat mig i. Jag gick, tillsammans med samma goa Karlstadsbo ut från spelningen innan de spelat färdigt. Coheed and Cambria var för mig ett dött kapitell.

Ett nytt föddes lite mindre än ett år senare. På ZTV (ja kanalen fanns fortfarande) såg jag videon till låten ”Machines” av ett band som kallade sig Biffy Clyro. Lite senare skulle det visa sig att samma band var inbokade att uppträda på en festival som samma festivalgäng skulle besöka en sista gång. Jag började studera och lyssna på bandet i allt större utsträckning och ju mer jag lyssnade, desto mer gillade jag det. Dessutom var Biffy Clyro ett sånt overkligt band, då de som trio hållit ihop sen tidiga tonnår och förtjänat sitt erkännande och sin publik genom att turnera. För mig är det rakt omöjligt att inte respektera det, eftersom jag växte upp under det plastiga 90-tal där de ihopsatta pojkbanden dominerade.

”Biffy” blev mitt favoritband och har nu hållit i titeln sedan tidigt 2008. Deras senaste album har balanserat på gränsen på ”lite för enkel rock”, men just denna barlansering har gjort bandet ännu mer intressanta för mig. Jag har inga problem med rak, snygg och enkel rock så länge det finns något mer där. Och i Biffy Clyros fall finns det verkligen det.

Men något har hänt under åren sedan jag sa farväl till Coheed and Cambria, och ni som lyssnade på Skitsnacks fjärde avsnitt av säsong 1 vet vad jag pratar om. Bandet har gått igenom ännu mer turbulens, men kommit ut på andra sidan och börjat låta som samma band som jag en gång i tiden jag lärde mig älska, mycket tack vare Josh Eppards återtåg. Bandet släppte en första del av ett dubbelalbum under hösten och även om jag egentligen önskar mig mer från bandet så finns den väldigt viktiga grunden där och den lovar väldigt gott inför fortsättningen som nu bara är några veckor bort.

Det som gör det hela så intressant är att också Biffy Clyro släpper ett nytt dubbelalbum mycket snart. Hittills har två låtar släppts officiellt och några fler framförts live vid utvalda tillfällen. De har lovat gott, riktigt gott och min känsla på förhand är att ”Opposites” mycket väl kan bli det bästa Biffy-albumet någonsin. Mina nuvarande favoriter ska därmed upp i ringen mot mina tidigare favoriter, som dessutom återstärkts av min absoluta favorittrummis. Det här kan med andra ord bli en ny typ av identitetskris – förhoppningsvis en betydligt mer njutbar sådan.

Om några veckor vet vi hur hela cirkusen fortsätter.