Efter en smått lysande inledande säsong var jag fast i The Walking Dead. Jag fortsatte därmed direkt in på den andra säsongen – samma säsong som fick många av mina vänner och bekanta att sluta titta. Jag har nu ”tagit mig igenom” den, men det är egentligen ett både klumpigt och missvisande uttryck. För även om tempot under den andra säsongen är plågsamt lågt på sina håll, så sitter jag ofta och myser till den starka och skiftande karaktärsutveckligen. Man tar tid på sig, men man tar verkligen till vara på denna tid och enligt mig är det tid väl spenderad, när allt får sin upplösning.

Ingen är fläckfri i den nya världen
Jag uppskattar också den oräddhet som författarna till serien visar upp. Det är inte bara en fara som väntar utanför dörren, ”Walkers”, ”Biters”, ”Allt-utom-just-Zombies”, träder in med jämna mellanrum och inte någon i gruppen går säker. Dessutom är man inte rädd för att ge de mest älskvärda karaktärerna lite, eller ganska mycket svärta. Ingen är fläckfri i den nya världen – alla är svin, mördare och sociopater. Man kan sparka ifrån sig detta, men jag gillar det. Framförallt för att jag tolkar det som en ganska trolig utveckling med tanke på situationen. Moral är ett aktivt val men överlevnadsinstinkt sitter i ryggmärgen, och kommer alltid gå före.

Hela anledningen till att jag började kolla på The Walking Dead var att jag hörde från så många håll att säsong 3 var så bra. Och nu har jag tagit mig dit och stämmer in i hyllningskören. Jag tycker dock inte att vägen hit inte var vidare plågsam, men den tar sin tid och tempot är flera gånger ett faktiskt problem. Lyckligtvis får man betalt för sin ”möda” i slutet av säsongen och det gör alla utdragna moment värt det. Därför väljer jag att rekommendera även den andra säsongen, så länge du har tålamod för annat än splatter-scener och action.