Guacamelee! (PS3 & Vita)

Sony har fattat det här med indie-spel. 2011 startade de Pub Fund som hjälper utvecklare med bland annat förskott på försäljning (mot att de knyter sina spel till Sony), marknadsföring och fria uppdateringar. 20 miljoner dollar skulle över tre år puttas in i det här projektet som bland annat gett oss Journey och The Unfinished Swan. Det är dock inte bara pengar som gör att utvecklare väljer Sony, intervjuer vittnar om en tydlig skillnad i attityd där de välkomnande sträcker ut en hand till mindre spelhus till skillnad från det krångel Microsoft och Nintendo verkar jobba med. Det senaste i raden av Sony-exklusiva spel är Guacamelee! från det tio man starka Drinkbox Studios och el diablo vilket spel de skapat!

Storyn är ganska simpel; pojke gillar tjej men blir dödad av en skelettkung när han försöker bekänna sina känslor för henne. Han vaknar upp i dödsriket och hittar en mexikansk fribrottarmask som förvandlar honom till en luchador av rang och tar honom tillbaka till de levande igen, redo för hämnd. Just den mexikanska inramningen i kombination med den grafiska stilen skapar en unik atmosfär och ger en känsla av kvalitet både på ytan och djupet, fantastisk retro-doftande musik gör inte saken värre. Temat utforskas med underbar dialog och ett referensmaraton till både spel och kända internetfenomen med allt från Chozo-statyer till me gusta-affischer (favoriten är Pedrobear!).

Guacamelee! är i grund och botten ett Metroidvania med stort fokus på kartutforskande och backtracking men det sitter också, som namnet antyder, med en tung inriktning på närstrider och grappling. Kombinationer länkas sömlöst ihop av både pile drivers och slagserier, allt med en fantastiskt känsla och timing. Längre in i spelet tvingas också systemets djup fram när fiender och bossar mixas på ett sätt att du konstant tvingas växla attacker för att göra skada. Med förmågor som Dashing Derpderp (din get-mentor fick slut på idéer) låser du upp nya grenar på kartan, som sig bör i den här genren. Varje område innehåller en mängd skattkistor med uppgraderingar och vill du likt mig hitta allt så kommer du behöva göra många återbesök. Det sägs att ett Metroidvania kan bedöms på hur roligt det är att återvända till samma områden gång på gång men Guacamelee! håller ångan uppe ända in i mål.

För smärtsökare finns områden väl dolda som kommer blidka även Super Meat Boy-veteraner (The Kids bana finns för förövrigt som en homage i spelet). För mig känns det här som ett arv av Special World från Marios SNES-debut, ett område du inte måste besöka utan finns för de som ville ha mer. Även den tyngre svårighetsgraden som låses upp när man klarat spelet visar på ett bra tänk i utmaningskurvan. Spellängden ligger närmare Metroid än Castlevania men tempot är så välavvägt att det inte blir ett problem, ett alternativt slut för perfektionisten är också ett plus i kanten. Flerspelarläget är nog det enda negativa jag har att klaga på; det är tydligt att spelet i grunden är gjort för endast en spelare.

Min helg med Mexiko var underbar, en klar kandidat till Årets Spel i min bok. Tajt kontroll, skön stämning och bra utmaning, men framför allt ett riktigt roligt spel. Det tar sig inte alls på så stort allvar som sina mörkare förebilder men när det är så här välpolerat behövs det inte mer, speciellt inte när det kostar under hundringen, för vem behöver egentligen en morph ball när man kan springa runt som en kyckling? Sony visar än en gång att de är inne på rätt spår med sina indie-satsningar och jag kan bara hoppas att de öppnar upp det än mer på Playstation 4.