Jag tror det var strax innan Retrospelsmässan som Svamppod fick en fråga om hur en spelmässa som vi fick sätta ihop skulle se ut. Jag svarade att jag jättegärna hade sett tidig 3D-grafik få lite retrokärlek för en gångs skull. Det är alltid 2D-grafiken som fokus hamnar på när det talas om det vackra i retroestetik. Tidig 3D-grafik får oftare skit för att vara ful, vass, kantig, pixlig (om vi snackar frånvaro av texture filtering), suddig (om vi snackar brist på minne), full av clipping och allmänt smärtsam att se på. Förra veckan hölls det en kort diskussion om vare sig Super Mario 64 är överskattat, och om det åldrats väl. De som inte spelade Super Mario 64 (och vissa som gjorde det) påstår ofta att spelet är fult idag. Själv blir jag helt uppfyllt av en värme i bröstkorgen när jag ser den rena simpliciteten som genomsyrar gamla 3D-spel.
Har explosioner någonsin känts så bra?
Om jag minns rätt så sa Samson under poddiskussionen att han tror tidig 3D-grafik kommer få sin tid i retrostrålkastarens ljus. Och jag hoppas han har rätt. Och visst finns det vissa likheter mellan Minecraft och Playstationgrafikens blockiga polygoner med pixlade texturer. Och visst får jag vibbar av Myst när jag ser på Jonathan Blows kommande spel The Witness. Och kan inte estetiken i 3D Dot Game Heroes och FEZ till viss dess klassas som retro-3D? Jag ser gärna hyllningar till retro-3D i samma anda som vi ser hyllningar till retro-2D, där estetiken är densamma men kryddas med tekniska detaljer och effekter som egentligen inte var möjliga på den ursprungliga hårdvaran. Små nedladdningsbara titlar som återskapar estetiken från spel som Doom, Virtua Fighter, Star Fox, Nights och Super Mario 64.
Jag är såååååå med dig på detta. Därför jag bland annat vill tatuera in denna:
https://dl.dropboxusercontent.com/u/3883469/tesseract.jpg
Kan inte göra annat än att hålla med. Främsta problemet med tidig 3D är, i mina ögon, skärmupplösningen som maskinerna hade. Jag vet inte hur det var på PC-marknaden, men både Saturn och Playstation hade väl en resolution runt 640×480. Det gjorde ju att man fick så kallade Jaggies. Polygoner blev ”pixliga” och fula. Sånt här kan ju botas idag via emulering, så jag kan spela Spyro och Crash i HD upplösning. Där tycker jag att lågpolymodellerna och den pixliga texturen blir riktigt vacker.
Kan tillägga att något Virtua Fighter (4 eller 5, kommer inte ihåg) hade ett specialläge, där man spelade med modellerna och fysiken från det första VF. Ni vet, de kantiga, otexturerade block-figurerna. Extra kul att de modelerade om alla nya karaktärerna för att matcha den gamla stilen också. Supercharmigt! 😀
Har själv gått och blivit förtjust i gamla skolans spel. Jag tillhör den yngre generationen som började med n64, psone och hade tillgång till en äldre dreamcast och nes. Efter att ha investerat i en psvita insåg jag vidden av pax 😉
Trots att jag inte håller med Tommy om Mario 64s storhet så tycker jag inte per automatik att spelet är fult, bara att det inte är så bra. Finns mycket rent av snygga spel från tiden, för egen del drar jag mig mest PC spel till minnet så som MDK eller varför inte Outcast.
Men då stämmer ju samsons (eller citerade han någon?) tes om att det tar 20 år att tycka nåt är snyggt igen. Eller fanns det polygoner till pc 93? Ni kanske är liite före er tid ännu men det är ju jakande kommentarer på artikeln så något tyder väl på att vi alla håller på att tröttna på pixlar för andra gången. Är det inte spännande att mänskligheten går som en klocka.
Kan någon här rekommendera något bra gammal Playstation one spel?
Även om viss gammal 3D är ful som stryk så har det ofta med designen att göra. Att tex Zelda: Ocarina of Time ser anskrämligt ut beror ju på dålig uppbyggnad av polygoner, medan jag kan tycka att Super Mario 64 har en bättre design(eller vad det nu heter).
Precis som snyggt pixlade gubbar och miljöer kan vara helt underbara så kan pixelspel se ut som att någon bajsat ut en hög pixlar.
Final Fantasy VII är ett spel som jag tycker har finfin 3D-grafik. Väl använda polygoner.