Som en del av Svamprikets läsare och lyssnare kanske vet, så har jag twittrat, skrivit och pratat en hel del om Shin Megami Tensei: Persona 4 på sistone. Och med ”på sistone” menar jag ungefär de tio senaste månaderna. Men igår kväll tog det slut, och efter 81 timmar spelade rullade eftertexterna. Det har varit en fantastisk spelupplevelse, en av mina bästa någonsin — även om det dippade en hel del mot slutet när det började kännas aningen utdraget. Men det här inlägget kommer inte bli någon sorts recension av spelet. Jag har många positiva och ett par negativa saker att säga om spelet, men det får kanske bli för en annan gång. Och jag kommer nog heller inte göra ett inlägg om Persona 4 som jag gjorde för Final Fantasy IX, för Persona 4 känns helt enkelt alldeles för stort för det.

Både vemodig och tom, men även lättad och fri
Det jag i stället vill prata lite om i det här inlägget, är den där känslan man får efter att ha klarat ett spel som varit en del av ens liv under en lång period. Jag får en oundviklig relation till världen, karaktärerna och berättelsen när ett spel blir en del av min vardag under en lång tid. Kanske speciellt när det kommer till just Persona 4, eftersom det ju faktiskt till stor del handlar om just din vardag. Rutiner i ständigt bekanta miljöer med bekanta ansikten. Det är som att spelet verkligen vill åstadkomma den känslan jag alltid får av att spela långa RPGn. Och nu när det är slut känns det så där tomt som det alltid gör när jag inser att ett spel som jag tillbringat nästan ett helt år med inte längre kommer vara en av min vardags fasta punkter. Och tomheten som fyller det lilla hålet tills jag hittat något annat att fylla det med. Det är en konstig känsla. Både vemodig och tom, men även lättad och fri.

Mitt nästa ”långa spelprojekt vid sidan av det jag måste spela för att recensera” blir med stor sannolikhet Final Fantasy X, som legat och väntat på mig nästan lika länge som jag spelat Persona 4. Så se fram emot an jävla massa tjat om det i stället.