Det här kan mycket väl vara min sista text som semirespekterad speltyckare. Efter det här är risken överhängande att min trovärdighet är körd i botten och arga gamers från världen över kallar mig tokfrans och dummerjöns i all caps. Eller vad det nu är för smädelser dagens kids slänger sig med.
För ett tag sedan satte jag mig ned med Mario Galaxy. Sen till festen, ja, men jag tänkte att det var ett sådant spel man absolut var tvungen att ha spelat. Det toppade ju årets spel-listor världen över när det kom och används i tid och otid som ett exempel på briljant plattformsskuttande.
Så jag lånade spelet. Dammade av mitt stackars försummade Wii. Satte mig ner. Och fattade I-N-G-E-N-T-I-N-G.
Men längre än till ”helt okej” tänker jag faktiskt inte sträcka mig.
Den här texten är en sammanställning över mina problem med Mario Galaxy. Innan ni går all out flame war på min rumpa, kom ihåg att det här är bara mina åsikter. Ni kan absolut tycka annorlunda. Även om jag uppenbarligen har rätt.
Precis som två relativt kända före detta retrospelspodcastare jag känner så är jag inte förtjust i Super Mario 64. Spelet revolutionerade genren och är därför såklart otroligt viktigt, men det går inte att komma ifrån att det lider otroligt av samma problem som så många andra tidiga 3D-spel.
Kanske störst bland dem är den horribla kameran.
Mario chillar i vattnet. Och blir plötsligt helt omöjlig att kontrollera.
Att inte kunna manipulera sin kamera i plattformsspel i 3D är fullständigt vanvett, något som bland annat Naughty Dog insett när de släppte Jak & Daxter 2001 (för att referera till mitt absoluta favoritspel, ännu en gång). En styrspak till karaktären, en till kameran. Det är ett vinnande koncept. Tyckte alla utom Nintendo.
2007 dundrar de ut Super Mario Galaxy och Nintendo var alldeles supernöjda med att fortsätta köra med en kamera som lever sitt eget liv och tycks fast bestämt att förstöra för dig så fort den får chansen.
Allra värst blir det när kamerahelvetet kombineras med det som faktiskt är spelets starkaste sida, bandesignen. Planettänket är briljant, men tyvärr ännu mindre passande för en kamera du inte själv kan styra (Och kom inte och säg att man visst kan styra den. Att halvdant kunna tvinga runt kameran med styrkorset räknas inte) än ett vanligt platt plattformsspel.
Vid flera tillfällen håller jag analogspaken riktad i en riktning och får resultatet att Mario springer i cirklar, eftersom bandesignen, kontrollen och kameran kommer överens ungefär lika väl som en katt, en hund och en landmina.
Skäms.
Jag vill vara tydlig: Ett plattformsspel i 3D kan funka med automatisk kamera, om det är designat på rätt sätt. Ett exempel på detta är Marios senaste äventyr, Super Mario 3D World (som jag visserligen bara sett andra spela). Med kameran längre ifrån spelaren och överblick över hela det aktuella banpartiet är en låst kamera absolut inget problem. Men i ett spel som Super Mario Galaxy är det inte okej. Dubbla analogspakar eller no dice.
Vilket ju lätt blir ett problem när spelet släpps till en konsol som endast tillåter en endaste liten styrspak. (och en ganska risig sådan på det. Jag menar, vad är grejen med den där lilla plastnubben? Folk klagar hejvilt på Dualshock 3ans spakar men lämnar den här travestin ifred, trots märklig form och ett oförklarligt kantigt hål.) Det är kanske inte helt schysst att beskylla Super Mario Galaxy för brister i hårdvaran den är släppt på, men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker inte om Wii som konsol och mycket av det jag har problem med dyker upp i Galaxy.
Jag gillar inte att vifta. Jag gillar inte att peka på skärmen. Vissa av de Wiimotebaserade momenten är visserligen ganska underhållande (fläktmomenten med Mario i en bubbla) men andra är direkt smärtsamt dåliga (de jävla surfbanorna).
Jag hatar dig.
Men mitt största problem är inte den dryga viftimplementationen, utan kontrollen som stort. I ett plattformsspel är precision i kontrollen livsviktigt. I Galaxy saknas precision i princip helt. Små saker som att Mario inte kan snurra på stället utan måste ta ut alla svängar i absurdum samarbetar på värsta möjliga sätt med kameran från helvetet och skapar en känsla av att försöka knuffa en boll med en kokt nudel.
Här studsar Anders upp och förklarar att bandesignen är anpassad för kontrollen, att det inte krävs mer precision än vad kontrollen ger. Men även om jag höll med om det (vilket jag inte gör, alldeles för ofta dör jag på grund av kontrollen) så är det inte en vettig lösning. Man kan inte bredda vägen för att ratten inte tar.
Och ungefär här börjar vi närma oss det som är kärnan i mitt problem med Super Mario Galaxy: det känns gammalt.
Många skulle kalla Super Mario Galaxy nyskapande. Och det har de rätt i. Nintendo gör mycket nytt och bra i Galaxy. Men i princip bara i bandesignen. Kameran känns gammal. Kontrollen känns gammal. Mario känns gammal.
Varför samlar Mario fortfarande extraliv? Vad är poängen med Game Over? Blir spelet roligare om jag tvingas gå ut till startmenyn och ladda om min sparfil om jag dör för många gånger? (Och kom inte och säg ”men man får ju aldrig Game Over i Galaxy!” för då kommer jag spotta i alla kaffekoppar du någonsin häller upp, för all framtid.)
Vilket håll ska jag gå? Lol, som om jag har ett val.
Varför måste jag välja vilken stjärna jag vill ta innan jag går in på en bana? Kanske har du blivit lurad att tro att det finns flera vägar att ta i Mario Galaxy, men det stämmer inte. Förutom ett fåtal gömda stjärnor finns det alltid bara ett håll att gå när man landar på en planet. Det finns ingen frihet i vägvalet, de har bara återanvänt samma miljö.
Det måste såklart inte vara öppna banor i ett plattformsspel, men när man ändå återanvänder samma plats, varför inte? Att hoppa ut och in om och om igen på samma bana känns… omständligt. Gammalt. Bakvänt.
Och den känslan genomsyrar hela min spelupplevelse. Tyvärr. Jag kan inte komma över det. Jag kan inte älskar Galaxy.
Men varför har jag nu lagt nästan 6000 tecken på att klaga på ett mer än sex år gammalt spel? Kanske för att ingen annan gjort det. Kanske för att hyllningarna varit i princip universella. Kanske för att reta upp Anders, Ludde och Tommy.
Nu är det i alla fall sagt. Mina five cents om Super Mario Galaxy. Vad tycker ni nu, är jag dum i huvudet? Eller håller ni rent av med?
Jag är böjd att hålla med, jag har aldrig fattat varför man hyllar Galaxy på exakt samma sätt som jag inte fattat varför man hyllar Mario 64. Kompetenta, helt ok (kanske över medel) plattformare, JA. Men mästerverk som förtjänar att lyftas fram som generationens bästa? NEJ.
Skönt att inte vara ensam!
Tack för att du använder det fantastiska ordet tokfrans, har själv använt ordet flitigt men av nån anledning så har det varit bortglömt och oanvänt senaste åren. Återigen tack. Trevlig läsning var det också!
Tokfrans är ett otroligt underskattat ord! Vi som använder det måste hålla ihop.
Äsch då, klart man kan ogilla spel som hyllas av övriga. Jag förmår mig inte ens att spela igenom Super Mario World pga kontroll och bandesign. Och när det kommer till Galaxy-serien har jag också vissa saker att kritisera, även om jag samtidigt håller ettan som generationens bästa eller näst bästa spel (efter Portal 2).
Några tankar när jag läser texten:
Men, man kan ju visst kontrollera kameran i SM64?
Själv tycker jag att kameran fungerar bra eftersom man aldrig är så nära Mario, och därmed har bra översikt av den närliggande omgivningen. Men det sagt är det absolut validerad kritik att säga att kameran borde gå att styra. Å andra sidan tror jag inte en styrbar kamera hade varit roligt alls under spelets mest akrobatiska konststycken.
Mario kan inte snurra på stället? What?
Kanske var det för längesen som jag spelade.
Extraliv och Game Over är fruktansvärt daterat, håller med!
Du måste välja vilken stjärna du ska ta eftersom bandesignens detaljer varierar pga det. Är det helt nödvändigt? Kanske inte i alla fall, men det vore nog förvirrande om det vara gällde vissa stjärnor utan något konsekvent sammanhang.
Och vadå ingen annan har kritiserat Galaxy? Hallå! https://svampriket.se/2010/06/svampriket-sagar-super-mario-galaxy-2-2/#.UrRplLTMoxJ 😉 Mycket av det kan appliceras på båda spelen, men Svampriket fanns inte 2007.
Kan man styra kameran i 64? Måste vara jag som redigerat mina egna minnen i efterhand.
”Å andra sidan tror jag inte en styrbar kamera hade varit roligt alls under spelets mest akrobatiska konststycken.”
Lätt att lösa genom att låsa kameran vid specifika tillfällen.
”Du måste välja vilken stjärna du ska ta eftersom bandesignens detaljer varierar pga det.”
Detta hade man kunnat lösa helt enkelt genom att designa om lite i bandesignen.
”Och vadå ingen annan har kritiserat Galaxy?”
Förlåt, hade helt missat 😉
Tommy: Varför gillar du ettan över tvåan? Är det för wow-upplevelsen som fanns i ettan, men inte i tvåan pga samma koncept igen? Jag tycker att tvåan är bättre på nästan alla punkter. Fler roligare banor, högre tempo när man slipper en HUB-värld, mer varierande, bättre kontroll, en så otroligt mycket bättre och mer engagerande ”second quest” än ettan där det bara var att ”spela igenom spelet igen fast som Luigi”.
Det jag gillade bättre i ettan var främst musiken. Storyn var även lite bättre, om man brydde sig om att gå på Rosalinas sagostunder. Och så har ju HUB:en faktiskt en jävligt mysig stämning som det STORA MARIOANSIKTET i tvåan inte har.
Visst var det säkert delvis wow-upplevelsen, den som en uppföljare ofta har svårt att återskapa. Och visst har tvåan bättre banor och mer variation. Men tvåan har även många sämre banor, och är ett ojämnare spel. Det var några stjärnor i tvåan som gjorde mig så frustrerad att jag gav upp och slutade spela, medan jag med stort nöje tog alla stjärnor i ettan. Tvåan har fler höga toppar, men även fler djupa dalar. Ettan har inte lika höga toppar, men saknar praktiskt taget helt djupa dalar.
Sen har jag insett mer och mer hur mycket jag föredrar en mysig hubvärld framför en vanlig karta.
Håller väl inte med om att ettan saknar dalar. Jag tyckte verkligen inte om någon av spökbanorna i ettan, om jag minns rätt. Boo Mario överlag känns som en rätt seg och tråkig power up. Och så ogillade jag några av rörelsekontrollbanorna, t ex den där blåsbubblegrejen som Linus nämnde (och faktiskt gillade! :O) i texten. Kommer inte på några fler just nu, men men, vet att det finns fler delar som jag inte var överförtjust i. 😛
Intressant läsning! Finns det något annat 3D plattforms-spel du håller högre än Mario-spelen? Något annnat spel i genren som gör det bra som du tycker Galaxy gör dåligt som du kan rekommendera? 🙂
Jag nämnde det i texten (och nämner det i princip konstant), men Jak & Daxter. Det har visserligen ett antal år på nacken, men HD-utgåvan med hela trilogin (som är riktigt bra rakt igenom) finns till PS3.
Fjärde Sly kom ut i år också. Det är en bra serie.
TOKFRANS! DUMMERJÖNS!
Intressant. Även om jag håller med om mycket av kritiken, så anser jag inte att de punkterna drar ned spelet så mycket som du verkar tycka.
Angående kamera hade jag inga problem överhuvudtaget. Men så ska jag väl upplysa om att jag fått den gudabenådade egenskapen att i princip aldrig störa mig på kameran i spel, t ex Super Mario 64 och Ocarina of Time stör jag mig aldrig på kameran. Kruxet är att jag i de spelen absolut kan förstå varför folk irriterar sig på kameran, medan jag i detta spel knappt alls kan förstå det. Jag tycker att bandesignen så gott som alltid är utformad på det viset att man inte behöver röra kameran på egen hand, att det kanske ofta skulle förstöra lite om man skulle kunna göra det. Och jag tycker definitivt att det räcker med att flytta kameran stötvis med styrkorset de få gångerna det behövs. Kan du ge några konkreta exempel på när kameran störde dig mycket, så ska jag spela de partierna och i alla fall försöka förstå varför någon kan ha problem med det?
”Vid flera tillfällen håller jag analogspaken riktad i en riktning och får resultatet att Mario springer i cirklar”
Jag troooor att jag förstår vad du menar här, det störde jag mig lite på också minns jag. Men det händer ju väldigt sällan, och då är det inte en så big deal att bara släppa spaken i en fjärdedelssekund för att nollställa och sedan fortsätta, tycker jag i alla fall. 😛 Förresten så fixade de just den grejen i tvåan om jag minns rätt (Det BÄTTRE av de två spelen!)
”trots märklig form och ett oförklarligt kantigt hål”
Jag gillar det kantiga hålet på Nunchuken! Mycket bekvämare att behålla riktningen åt det håll man vill.
”I ett plattformsspel är precision i kontrollen livsviktigt. I Galaxy saknas precision i princip helt.”
En effektsökande överdrift? Jag kan, faktiskt, inte ens försöka föreställa mig hur någon kan anklaga Galaxy för att inte ha precision i kontrollen, annat än om (förlåt förlåt förlåt) spelaren är extremt dålig. (förlåt igen :s)
”Varför måste jag välja vilken stjärna jag vill ta innan jag går in på en bana?”
I Galaxy, till skillnad från SM64 och Sunshine så slängs man ju väldigt sällan in på exakt samma bana när man väljer en annan stjärna för galaxen. Så här kan jag inte riktigt heller förstå kritiken. Jag tycker att det är bra att de kan återanvända samma typ av miljö, musik och så igen för att göra en till, ofta unik bana.
”(Och kom inte och säg ”men man får ju aldrig Game Over i Galaxy!” för då kommer jag spotta i alla kaffekoppar du någonsin häller upp, för all framtid.)”
Jag dricker inte kaffe, såååååå… Men man får ju aldrig Game Over i Galaxy! 😉
”Kan du ge några konkreta exempel på när kameran störde dig mycket”
Det var en generell känsla spelet igenom, men speciellt mycket problem hade jag i partierna med tidsbegränsning. Vid ett tillfälle skulle man springa upp för ett torn (i ökenvärlden) och när Mario svängde runt ett hörn så blev det direkt problem.
”Jag gillar det kantiga hålet på Nunchuken! Mycket bekvämare att behålla riktningen åt det håll man vill.”
Men jag vill inte springa i en av åtta förbestämda riktningar. Det förtar poängen med en analog styrspak.
”En effektsökande överdrift?”
Jo, en överdrift är det. Men jag tycker absolut att det finns brister i precisionen i Mario Galaxy. I ett riktigt bra plattformsspel kan jag landa på en femöring när jag hoppar. Det kan jag definitivt inte i Galaxy.
”I Galaxy, till skillnad från SM64 och Sunshine så slängs man ju väldigt sällan in på exakt samma bana när man väljer en annan stjärna för galaxen. Så här kan jag inte riktigt heller förstå kritiken. Jag tycker att det är bra att de kan återanvända samma typ av miljö, musik och så igen för att göra en till, ofta unik bana.”
De har öppnat en annan dörr, vilket ger ett lite annat alternativ. Varför är inte alla dörrar öppna från början? Det är inget stort klagomål, det är bara något som känns… gammalt.
”Jag dricker inte kaffe, såååååå… Men man får ju aldrig Game Over i Galaxy!”
Jag är ingen bra spelare, det erkänner jag gärna. Men när jag dör om och om igen i till exempel Super Mario Bros. så är jag fullt medveten om att det är mitt fel, medan det ofta inte är det. Och oavsett vems fel det är: Game Over är en förlegad spelmekanik.
”Det var en generell känsla spelet igenom”
Ok, satte igång spelet och körde igenom några banor, men nu fattar jag än mindre än innan. Jag tycker att kameran följer med och sätter sig i precis de positioner jag vill ha den i princip hela tiden. Detta får väl kanske förbli ett mysterium för mig… 😛
”Men jag vill inte springa i en av åtta förbestämda riktningar. Det förtar poängen med en analog styrspak.”
Det är ju inte som att det inte går att ha spaken mellan kanterna dock. Det bara underlättar när man håller spaken i en riktning hela tiden.
”I ett riktigt bra plattformsspel kan jag landa på en femöring när jag hoppar. Det kan jag definitivt inte i Galaxy.”
Fast man behöver ju aldrig ”landa på en femöring” i Galaxy. Dessutom så; övning ger färdighet. Jag tyckte t ex att kontrollen i VVVVVV var alldeles för snabb till en början, men när jag vant mig så gick det ju helt galant. När jag väl lärde mig bemästra kontrollen i det, och i Galaxy så fanns det inte kvar vidare precisionsproblem. Och med snurrattacken så rättar man ju allt som oftast till felberäknade hopp.
Men självklart, hur man finner kontrollen i spel är väl väl högst individuellt. Jag mår nästan lite illa då jag försöker spela Super Meat Boy med dess sladdriga kontroll, men vet om att många anser det kontrollen vara riktigt tajt också.
”De har öppnat en annan dörr, vilket ger ett lite annat alternativ. Varför är inte alla dörrar öppna från början? Det är inget stort klagomål, det är bara något som känns… gammalt.”
Ja, i och för sig. Hade ju varit lite tuffare om alla vägarna var därifrån man börjar varje gång.
”Jag är ingen bra spelare, det erkänner jag gärna. Men när jag dör om och om igen i till exempel Super Mario Bros. så är jag fullt medveten om att det är mitt fel, medan det ofta inte är det. Och oavsett vems fel det är: Game Over är en förlegad spelmekanik.”
Haha ja, jag fick också Game Over i Galaxy några gånger ska jag erkänna, ville bara vara lite dumdryg. 😛 Håller med om att det känns förlegat.
Om jag ska ge ett väldigt konkret exempel på när kontrollen brast:
http://www.youtube.com/watch?v=Ecm-YB3A-fw
Bland det mest irriterande och värdelösa spelmoment jag upplevt. Just på grund av att kontrollen/kameran satte käppar i hjulet. Det var i princip omöjligt att få Mario att kasta dit man ville.
”Fast man behöver ju aldrig ’landa på en femöring’ i Galaxy”
Som jag sa i texten, att bredda vägen för att kompensera för en kass ratt är inte ett bra sätt att göra ett spel. Men det är väl en smaksak.
Angående Super Meat Boy så älskar jag inte det spelet, men annat än att kontrollen är toktajt kan jag inte säga. Kontrollen gör alltid som jag vill, när det brister är det mitt fel.
”Det är ju inte som att det inte går att ha spaken mellan kanterna”
Nä, men det är obekvämt. Jag gillar’t inte!
Men det är ju såklart subjektiva åsikter allt det här. Jag får väl acceptera att jag aldrig kommer förstå storheten i Super Mario Galaxy.
”Om jag ska ge ett väldigt konkret exempel på när kontrollen brast”
Ja usch, dom där stjärnorna är definitivt bland de sämre i spelet. Tog en del tid att få till de där kasten.
Förresten, glömde skriva det men; man kan ju visst snurra på stället? Lyckades med det felfritt när jag spelade igår i alla fall!
Dåligt beskrivet av mig. Ja, man kan snurra på stället när man står still, det är mer problem med att ta snäva svängar. Mario är kass på kurvtagning.
Mycket bra text och underhållande text – som vanligt. =)
Jag delar din uppfattning och det känns så oerhört skönt att det finns någon som ens vågar kritisera Mario.
En uppfriskande läsning med andra ord och hatten av för att Svampriket låter Linus få vädra sina ”kontroversiella” åsikter.
För mig personligen så var Galaxy en så stor besvikelse att jag troligen aldrig kommer köpa ett Mario-spel igen.
Det bästa Mario-spelet (enligt mig) är Super Mario Bros. 2 till NES.
Möjligt att jag uppskattade det mest för att det gjorde något nytt och som faktiskt tilltalade mig.
Fast jag växte ifrån Mario för väldigt länge sedan…