”Hur lång tid tog det att spela igenom det?” Frågan är en rest från en tid då spelrecensioner inte var mycket mer än konsumentupplysning. En tid när hur bra ett spel var avgjordes genom att reducera spelet till ett antal kvantifierbara kvaliteter. Hur långt är spelet? Hur många vapen/fordon/banor finns? Hur många polygoner består huvudkaraktärens fejs av?
Ett längre spel är ett bättre spel, eftersom man ju då får mer ut av det. Och jag kan se varför man tänker så. Spel är inte billiga och ska man punga ut 600 spänn vill man veta hur mycket speltid man får ut av dem.
Bioshock Infinite tar ungefär åtta timmar att spela igenom. Vilket väl är en helt okej längd. Det är ganska standard för ett spel idag och vad många skulle kalla lagom. Vore spelet kortare hade det mest troligt fått kritik för det. Men jag undrar om Bioshock inte trots allt hade tjänat på att vara en eller två eller till och med tre timmar kortare.
Gone Home, Device 6 och The Stanley Parable var tre av förra årets bästa spelupplevelser för mig. Det har jag tjatat om alldeles för mycket den senaste tiden. Gemensamt är att inget av spelen tar över fyra timmar att spela igenom. De är korta spel.
Men det är på inget sätt något negativt.
Alla tre var spelupplevelser som underhöll från första till sista stund och inte inte hade några svaga partier. Det blev aldrig för mycket av något och när slutet kom så var jag nöjd. Jag kan inte riktigt säga samma sak om Bioshock Infinite.
När Booker ska ut och leta vapen till motståndsrörelsen går man vilse i sin egen story och flera timmar används till att berätta något som hade kunnat berättas snabbare, snyggare och effektivare. Hela partiet när man ska ut och jaga Lady Comstocks känns som meningslös utfyllnad. Så klart vill man ge så mycket spel som möjligt till spelarna, men om spel ska lyckas som ett berättande medium måste man ibland klippa bort partier som förstör tempot i berättelsen.
Samtidigt förstår jag att man förväntar sig mer av spel som Bioshock Infinite än av spel på indiemarknaden. Gone home kostar under 200 kronor, The Stanley Parable under 150 och Device 6 inte ens fyrtio ynka kronor. Det är ett ganska stort hopp upp till ett sprillans nytt Bioshock Infinite för 600 spänn.
Det pratas en del om att det rådande spelklimatet, med AAA-spel som central beståndsdel, kanske inte är det bästa. Det är dyrt att göra storspel och en flopp riskerar att sänka även större spelstudior. Hade fokus istället lagts på fler, billigare spel hade situationen sett annorlunda ut. Om en studio inte står och faller med ett storspel hade vi kunnat se en större vilja att satsa på idéer som idag anses för riskabla och fått se fler annorlunda och intressanta spelkoncept komma till liv.
Det är åt det hållet jag tror och hoppas att utvecklingen kommer att gå. Fler spel som både kostar mindre att utveckla och att köpa. Men i sann ”vilja både ha och äta kakan”-anda vill jag fortfarande spela storslagna spel med snygg grafik och höga produktionsvärden. Och kanske är det ingen omöjlighet att få båda, om utvecklare bara kan våga korta ner upplevelsen.
Bioshock Infinite hade varit lika bra, till och med bättre, om upplevelsen kortades ner och renodlades. Mindre onödiga sidospår, mindre utfyllnad. Samma story berättad på fyra eller fem timmar, för en mindre summa.
Långa spel har så klart också sin roll i spelflora och jag vill inte ta bort dem. Men alla spel måste inte, och alla spel bör inte, vara långa. Ibland vill jag spela ett spel som tar hundra timmar, ibland räcker det med två.
Håller helt med! En av de starkaste upplevelserna jag haft med spel på senaste tiden är ”Thomas Was Alone” och där hade jag inte en tråkig stund. Utvecklarna av AAA-spel behöver verkligen lära sig att fokusera på vad som är viktigt med spelet, istället för att ”förlänga” spelet med 2 timmar tråkigheter.
Om spelen ska vara långa måste det kännas som meningsfullt innehåll. Jag spelade under julen Gone Home (2-3h), Portal (7h) och Portal 2 (12h). Alla tre spel kändes som lika fulländade upplevelser. Senare spelade jag även Brothers – a tale of two sons (2-3h), fullkomligt lysande! Och Broken Age del 1 klockade in på 6h igår, supernöjd!
Det faktum att de flesta av dem kunde spelas klart på 1-2 dagar gjorde hela upplevelsen mer intensiv och minnesvärd, istället för när man måste sprida ut spelandet under dagar och t.o.m. veckor, speciellt när man kombinerar med jobb eller skola.
Vad gäller långa spel är det förstås också trevligt. jag ångrar inte att jag har lagt 170h på Fallout New Vegas, eller 300h+ på Dragon Age. Däremot ångrar jag lite grann så där i efterhand att jag slösade tid på Bioshock Infinite (11-12h). Kanske passar RPG och open world-spel bättre som långa upplevelser, medan spel med en snitslad bana passar bättre om de är relativt korta, ungefär som när man ser en film eller läser en bok.
Om berättelsen däremot är tunn och allt krut läggs på multiplayer skulle jag kanske inte vara lika nöjd med ett kort spel.
Aaaah, denna underbara stress. 🙂
Jag får så många tankar och uppenbarelser när jag läser en text som denna. Detta handlar int eom vad Linus i fråga vill säga, utan det handlar om hur jag uppfattar det som han väljer att skriva.
Kom ihåg detta nu; sanningne ligger i betraktarens ögon. 🙂
Jag tycker att hela frågeställningen är befogad, men snarare missvisande för roten till problemet. Jag menar, VARFÖR vill vi korta ner en upplevelse? Är det för att vi finner den ofokuserad och utdragen annars, som det beskrivs i texten ovan? Jag tror inte det.
Jag tror att vi är så uppslukade av den fruktansvärda zeitgeisten som ligger över vårt kära medie så att vi undermedvetet eller medvetet faktiskt springer igenom spelen.
Att springa igenom ett spel är inte samma sak som att klara det på kortast möjliga tid. Jag ”sprang” t ex igenom Tomb Raider i fjol. på ungefär 15 timmar. med andra ord så ”ville” jag uppleva all den fantastiska atmosfär och story som andra hade pratat om, så jag gjorde i mångt och mycket det mesta som gick att göra i spelet. Men jag var aldrig där. Närvarande. Jag tillät mig aldrig att uppslukas av stunden, eftersom det var viktigare för mig att ”klara spelet” än att njuta där och då.
Jag vill inte påstå att skribenten ovan har ”sprungit” igenom Bioshock Infinite likt jag gjorde med Tomb Raider (även om jag är förvånad över hur man kan göra det på 8 timmar!?), utan jag vill bara belysa det faktum att vi idag upplever att det plötsligt kan vara bra med korta spel. Men då frågar jag mig: Varför är ett spel som Bioshock Infinite egentligen dåligt pga att det är ”långt” (vilket jag personligen inte alls upplever det som)?
Jag vill ge er ett exempel:
Vi som har spelat Bioshock Infinite har alla (förhoppnignsvis) tagit oss igenom introduktionen från båtturen till att vi ska få kasta den där bollen… Är ni med? Bra.
Allt som jag upplever under den tiden är inom speldesign inget annat än ett komplett mästerverk med en otroligt pricksäker inramning av det universum Levine vill måla upp. Jag gissar på att majoriteten av oss som har spelat det introt kort sagt uppskattar det för vad det är.
Men.. låt oss nu låtsas att spelet hade slutat där. En halvtimme långt (om du inte bokstavligen talat sprang igenom det).
Hade vi hyllat det som ett fint experiment i speldesign där man skickas till en utopisk värld högt ovan molnen, bara för att precis innan sluttexterna ställas för ett fruktansvärt val (bollen…), när man plötsligt inser att allt inte är vad man tror. Budskapen sprudlar med sin närvaro och illusionen om det perfekta samhället raseras medan vi stumt sitter och låter två minuters eftertexter passera framför våra ögon.
Ja, det hade nog varit ett av årets bästa spel, enligt många. Jag själv hade säkert applåderat det och rekommenderat mina vänner att köpa det för femtio spänn och spela det med detsamma.
Ett annat scenario i Infinite är såklart vid första anblicken av Elisabeth, när vi betraktar henne likt ett djur i bur. Försiktigt, stillsamt (om du inte sprang igenom förstås) och nyfiket tittar vi in i hennes värld och får möjligheten att bara fantisera kring hur det är att ha levt instängd, ovanför molnen (Törnrosa, jo tjena…) i hela sitt liv. Tills vi plötsligt hamnar mitt framför henne. Mitt i lejonburen! Ridå.
Återigen en liten del i Infinite som jag personligen finner väldigt intressant att ta mig tiden för. Perspektivet utifrån till det direkt avklädda blottandet av en själv. Att dessutom veta sanningen om vem det i själva verket är man mötte där och då, gör inte minnet av upplevelsen mindre starkt. SPOILER (för mig som är far dvs…)
Tredje förslaget till ett bra spel plockat direkt ur Infinite är såklart striderna på bergochdalbanorna. I mitt tycke är det den bästa gunplayen från FPS udner hela 2013. Till och med bättre än självaste Far Cry 3: Blood Dragon. Att implementera det i vilket spel som helst hade varit en utmaning, men att ha den otroliga mekaniken i ett så storytungt spel som Bioshock Infinite är förbluffande.
Min slutpoäng.
Bioshock Infinite har förmodligen för många mästerliga inslag för sitt eget bästa. Som ett spel, som du spelar igenom på åtta till tio timmar så kan det absolut bli en splittrad resa. Men som upplevelse, med alla sina fördelar, likt en fin middag som du aldrig vill ska ta slut, så har det mer att bjuda på än det mesta 2013. I mina ögon.
Men till alla som kände att det var för långt, ni har fullständigt rätt. Det är för långt. För vissa. 🙂
Ett tips till alla som känner igen sig oavsett ståndpunkt:
När ni märker att ett spel har potential, men inte riktigt ”sätter sig”, fundera då på om det råkar vara så att du har fler spel som väntar på att spelas. Kan det vara undermedveten stress?
Till Linus:
Tror du att du hade tyckt att Bioshock Infinite hade varit för långt om du hade ”suttit ensam på en öde ö” i en månad och bara hade det spelet att spela? hade du tom kanske gillat det mer?
Frågan är mer filosofiskt vinklad än cynisk, vilket jag hoppas du förstår. 🙂
Att jag tycker att Bioshock Infinite är för långt har ingenting med stress att göra. Under perioden jag spelade Bioshock spelade jag inget annat och hade fokus helt på det. Jag sprang inte igenom det.
Mitt problem är inte heller att det finns ”för många mästerliga inslag”, snarare att det finns för många inslag som inte tillför något till upplevelsen. Och jag vill inte, som du föreslår, avsluta spelet tidigare. Jag vill ha kvar exakt samma storyarch, men plocka bort de delar som pajar tempot.
Det handlar inte om stress, det handlar om effektivt berättande.
Sen håller jag, som du kanske förstått, absolut inte med om att Bioshock Infinite innehåller särskilt bra skjutande. Inte dåligt, men inte mer än okej heller. Vapen och förmågor var märkligt balanserade på ett sätt som gjorde det opraktiskt att utforska stridssystemets olika alternativ. Jag hade inte särskilt roligt under actionpartierna.
Så klart hade jag tyckt bättre om Bioshock Infinite om det var allt jag hade tillgång till på en öde ö. Jag hade antagligen tyckt att Denniskorv i torra korvbröd hade varit skitgott ifall jag höll på att svälta. Jag ser inte hur det är relevant.
Visst kan man säga att ”sanningen ligger i betraktarens ögon”, men i det här fallet känns det snarare som att du projicerar dina egna åsikter på mig. Min kritik beror inte på undermedveten stress. Genom att säga det förringar du min faktiska poäng, som jag beskrev väldigt tydligt i texten ovan.
HAHAHHA JAG ÄR SÅ JÄÄÄVLA LÅNGSAM!!! Jag spelade Bioshock på easy och dog inte särskilt ofta. Det tog mig ca 20 timmar!!!! Vad i helvete höll jag på med? Men nog om det.
Jag håller med om att spelet tappar tempo vid precis de tillfällen du pratar om. att springa fram och tillbaka mellan vapenlagret och polisstationen eller vad det var för tredje gången var inte kul alls. Att göra spelet kortare hade väl varit en helt okej lösning. En annan lösning hade varit att skriva bättre handling så att spelet inte kändes för långt. Om spelet hade varit svinbra hela tiden hade vi kanske istället gnällt på att det var för kort.
Inte min mening att förta din poäng. Jag trodde jag förlängde diskussionen, men nåväl, jag ska inte ligga på för hårt med mina projiceringar.
Varför jag använde ”öde ö” exemplet är just för att jag misstänkte att du hade uppskattat det mer då. Precis som du skrev.
Vad Dennis Korv och dess matupplevelser har att göra med konst och underhållningmedier har jag däremot svårare att förstå, även om jag är med dig på en viss del av din jämförelse.
Nog om det, tack för dina svar, alltid kul att läsa vad andra tycker för att se om man kan hitta något av det hos sig själv. Sen att man inte alltid gör det, det är en annan sak. 😉
Ursäkta felstavningarna, klockan är… mycket.