I fredags laddade jag upp med lite finöl, tog hem några vänner och samlade allt på bord och soffa runt TV:n. Med andakt startade vi upp mitt PS3 och påbörjade en kvälls utforskande av spelet på allas läppar; Dark Souls 2.

Föregångaren står i min spelhylla, men jag har en total speltid på kanske 20 timmar. För er som vet så har jag tagit mig kanske två eller tre bossar in, till Gargoyle-bossen om jag inte minns fel, samt trampat runt i jätteskogen nån sväng. Sens Fortress och Tomb of Giants har jag bara upplevt i Lets Play-format. Jag är alltså en riktig lättviktare när det kommer till detta, dels för att mer intressanta spel dök upp men förmodligen mest för att jag hissar vitt flagg ganska fort om det är för svårt. Så till en början var min avsikt, utöver umgänget, att lära mig lite mer om Dark Souls och hur det spelas.

Singleplayer kan vara ett fantastiskt sätt att spela tillsammans
Två av besökarna hade kanske 400 timmar tillsammans i föregångaren och redan första timmen redde de med vana händer ut en del mekaniker, taktiker, tips och tricks jag förmodligen kommer ha nytta av framöver. Jag själv kontrade med oumbärlig kunskap som att alltid ha en Dragonforce-låt i mynningen att blåsa igång ifall en boss eller något annat episkt skulle dyka upp, vilket det också gjorde. Men under kvällen kom en känsla krypande av att kompisarna lärt mig något annat. Eller snarare påminnt mig. Att singleplayer även det kan vara ett fantastiskt sätt att spela tillsammans.

Under en längre tid har jag tänkt på spelumgänge som något som kräver multiplayer. Att det är lite taskigt eller begränsat då andra måste sitta och titta på och vänta på sin tur. Visst, det kräver sitt spel och Dark Souls passar ju verkligen beskrivningen här, men i huvudsak tror jag att det är en inställningsfråga. För tre kompisar som alla har samma intresse är det ju en ren fröjd att sitta och titta på när den fjärde spelar. Att komma vidare i ett spel, bana för bana, kan vara en lagprestation oavsett hur många som sitter bakom handkontrollen.

Så sedan den kvällen har jag funderat lite på varför jag slutat spela singleplayer med mina kompisar. Till en viss del kanske det beror på att flerspelarlägen nu är mer eller mindre obligatoriska i vart och varannat spel. Är det inte ett massivt onlineläge så är det splitscreen, co-op över nätet eller knutet till Facebook. Jag tror jag har blivit väldigt påverkad av att normen för flerspelarläge är att alla spelar samtidigt.

Visst, de flesta av er vet kanske redan detta, men jag tänker att det kanske finns fler som mig där ute som glömt hur kul det är att köra kampanjlägen tillsammans. Så gillar ni samma spel, bara sätt er ner och kör. Låt en spela och de andra titta på och kommentera. Samtal, insikt och humor kring spelet uppstår ofta och massor. Kom ihåg att som barn skickade vi dosan fram och tillbaka när det inte fanns tvåspelarlägen. Rummet fylldes förstås ofta av halvtjuriga rop om att “det är min tur nu!” eller att medspelaren skulle “sluta slappa och köra vidare”

Samma känsla infann sig i fredags när fyra vuxna män kämpade sig förbi alla Hollows, nervöst utforskade det dödliga landskapet i Dark Souls 2 och på mer allvar än inte sade “- Gå till de stora jävla riddarna istället, du ska dö nu.”

”- Min tur.”