Du och jag, Peppdöden

Det finns ett mörker i gamingvärlden. Ett svart hål. Vi pratar sällan om det, vill inte acceptera att detta vidunder existerar, men det finns alltid där. Hovrande över oss som olycksbådande åskmoln, tålmodigt väntande på precis rätt tillfälle att slå till mot oss ont anande spelare.

Jag pratar så klart om Peppdöden. Denna förhoppningarnas och förväntningarnas lieman som satt käppar i hjulet för så många spelare genom åren. Lurat in oss i falsk trygghet med vackra trailers på spel, intressanta intervjuer med utvecklarna och mysiga små screenshots på spelet som ju ser så lovande och trevligt ut. Sen slår den till. Peppdöden. Plötsligt när du sitter där, men handkontroll i hand och spelet körandes på tv:n, då kommer den. Den välbekanta rysningen som går som en chain lightning-attack genom ryggraden precis innan man med nyfunnen klarhet kan konstatera: Spelet är inte så bra, det håller inte vad det lovade inför release, det buggar och det kärvas. Peppdöden. Gamingvärldens lömskaste folksjukdom.

Jag kommer ihåg första gången jag råkade ut för Peppdöden. Den kom i skepnad av min kusin Richard en regnig kväll 1997. Jag var 14 år och Richard, som var runt 25-26, var den som kom med nya spel till mig då och då. Den här gången kom han med det tidigt så omtalade och omhuldade Diablo. Han hade länge pratat om hur bra det var och hur han trodde jag skulle tycka om det också, och nu var så kvällen kommen då jag äntligen skulle få spelet på datorn. Det tog sin tid. Det var en ganska krångligt crackad version av spelet, så förberedelser och installationer tog närmare en och en halv timme, om jag minns rätt. Under tiden pratade han om spelet, vilken klass man skulle välja första gången, när man skulle gå ner till Helvetet osv. Jag satt där på en obekväm stol bredvid Richard och peppade som ett djur. Det skulle bli så bra! Sagt och gjort, spelet blev installerad, cracken fungerade och spelet började. Det såg verkligen kul ut. Richard var ganska rutinerad i spelet redan och dansade relativt enkelt igenom de första nivåerna. Tiden gick, kväll blev till natt och Richard gick hem, och jag skulle dagen efter äntligen få spela spelet själv.

Jag vaknade dagen efter med mer förväntan än ett barn på julafton. Jag startade upp datorn, som tog lång tid på den tiden, och ögnade igenom speltidningar som skrev om Diablo medan jag väntade. Spelet sparkade igång, jag skapade min krigare, och började min resa. En timme senare hade jag en olustig känsla i magen. Jag hade inte ätit frukost, så det kunde kanske vara hunger? All cola jag druckit kvällen innan kanske gjorde sig påmind? Men ju mer jag tänkte på det blev det mer och mer klart för mig. Jag gillade inte spelet. Jag gillade inte hur kartan såg ut, gillade inte att jag bara gick in och menlöst köttade nivå efter nivå utan att jag egentligen visste vad jag gjorde osv. Förbannad stängde jag av datorn(mitt livs första rage-quit) och gjorde annat istället. Det var ju inte såhär det skulle bli! Diablo skulle ju ta mig med storm och ge mig en upplevelse utöver allt annat. Således hade jag, 14 år gammal, för första gången drabbats av detta virus jag kallar Peppdöden. Det var inte sista gången våra vägar skulle korsas.

 Det är så märkligt. Under mina år som tv-spelare har jag med ganska jämna och ojämna mellanrum råkat ut för spel som jag sett fram emot jättemycket men som inte alls infriat förväntningarna jag hade på spelet från början. Diablo är bara ett exempel av många. Faktum är att nuförtiden, när det är så lätt att se dösnygga trailers och spelsekvenser, så kommer Peppdöden och hälsar på oftare. Men så konsumerar jag mer spel nu än för 15 år sen också. Spel som Star Wars: The Old Republic, Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena, Darkness 2, Dark Sector, Bioshock Infinite och Tomb Raider är bara några få exempel på titlar som råkat ut för Peppdöden. Och de titlarna är relativt nya. Peppdöden finns på så många ställen under samtliga konsolgenerationer jag upplevt. Oregelbundet också, det är inte så att vart fjärde spel råkar ut för detta fenomen. Det kan tvärtom dröja flera år mellan gångerna, och när man väl fattar vad som håller på att hända så är det för sent.

Med detta sagt så ser jag med skräckblandad förtjusning fram mot spelsläppen 2014. Infamous: Second son, Watch Dogs, Dragon Age: Inquisition och Witcher 3: Wild Hunt är fyra titlar jag haft ögonen på länge, och jag peppar inför spelen otroligt mycket och längtar verkligen tills jag får sätta tänderna i dom. Men jag kan inte bli av med känslan att minst ett av dessa spel kommer råka ut för Peppdöden. Tre av spelen är mer eller mindre uppföljare på andra spel medan Watch Dogs är ett nytt ip. Enligt min magkänsla så verkar tyvärr bli så att Watch Dogs blir spelet som jag kommer bli besviken på. Jag golvades tidigt av trailers, som många andra, och har efter det svalt all info jag kommit över utan att tugga. Nu finns orosmoln på himlen: Det försenas, storyn verkar ostig och trist, intetsägande huvudkaraktär med mera. Men detta kanske är bra? Jag kanske har övervunnit Peppdöden den här gången, när jag nu kan sänka mina förväntningar? Den som lever får se.

Hur ofta har ni råkat ut för Peppdöden? Vilka till synes fantastiska spel har fallit offer för denna farsot? Detta fenomen berör ju också film, tv, musik och böcker och Gud vet allt. Se inte kommentarsfältet här som ett kommentarsfält, utan en plats för att ventilera, ta lärdom och bli starkare. Scenen är er.

Text av John Andersson

John är en finavlad öbo från Göteborgs skärgård som jonglerar livet som familjefar med mitt intresse för spel, film, tv och litteratur. Har för många intressen som tar upp tiden, vilket ofta leder till jobbiga situationer där jag måste välja mellan till exempel ett bra spel, en bra serie eller en spännande fotbollsmatch. När tid och inspiration finnes så skriver jag även en del på nördsidan megazine.