Kommer ni ihåg vad ni gillade bäst? Ville ni vara den luriga tjuven eller den modiga polisen när ni lekte som barn? Min gissning är att ni som inte gillade auktoritet oftast ville vara tjuven, springa och gömma sig och känna extasen i att överlista och skratta åt Kling och Klang. Ni som ville vara polisen mest tyckte om ordningen i rätt och fel och älskade idén om rättvisa och hjältemod. Nu förenklar jag så klart en hel del, och valet av tjuv eller polis var förstås beroende på humöret.

Brott och straff genomsyrar alla kulturella uttrycksformer
Däremot vill jag inte helt släppa det där perspektivet, för det ligger en ganska stor filosofisk sanning i det hela, som upprepar sig genom historien sedan urminnes tider. Ni kan kalla det Yin och Yang, gud och djävulen eller ordning och kaos. Min personliga favorit är Apollo och Dionysos. Vad jag finner fascinerande är hur det upprepar sig i både det stora och det lilla, som i ett barns lek, eller ett kommande spel i Battlefield-serien, den här gången från Visceral Games.

Missförstå mig inte nu, Visceral ska inte göra Battlefield Inferno där klasserna har vingar, brinnande svärd och eldgafflar. De ska däremot göra ett spel om just tjuv och polis, Battlefield: Hardline, där kriminella ligor strider mot lika hårt bestyckade insatsstyrkor. Många tänker nu kanske på Payday eller Grand Theft Auto och att det är i ropet just nu att göra spel om kriminalitet. I min värld är det dock ständigt aktuellt. Kriminalitet har varit en ständig kompanjon så länge vi alla levt eftersom vi lärde oss att leka tjuv och polis tidigt, för att sedan få uppleva en allt mer komplex bild av det onda mot det goda. Brott och straff genomsyrar alla kulturella uttrycksformer.

BjörnliganSuperhjältarna tog hand om skurkar, Björnligan och Spökplumpen förlorade alltid till sist i Kalle Anka-tidningarna och brott löstes av spännande unga detektiver i tonårsromanerna. Ljuset vann över mörkret. Nånstans här började dock mörkret få ett mänskligt ansikte. Idag är det för oss vuxna lika lätt att förstå både mörkret och ljuset, så länge vi har empati och förstånd nog att se komplexa samhällsproblem och framförallt gråskalor. Dikotomin kriminell mot polis är ju inte bara med oss i media, utan även i segregationen, orättvisan och de sociala problemen i Stockholm, i Sverige, i Europa och resten av omvärlden. Efter det EU-val där vi just såg människohatande ideologier åter igen fästas på den politiska kartan är det än mer angeläget då vi har oroliga år framför oss. År där roller som tjuv och polis kommer att ställas på huvudet mer än på väldigt länge.

Därför känns det så mycket mer angeläget och närmre just nu än rena militära konflikter. En soldat är inte på samma sätt bärare av politisk och samhällelig mening. Om EA och Visceral vet detta eller bara har bra timing låter jag vara osagt.

I tjuven finns allt från den kriminella psykopaten till den desperata småbarnsföräldern
I rollen som bankrånare finns den utsatta, misstänkliggjorda och marginaliserade som skiter i systemet som aldrig gav hen en chans. Där finns kaoset och instinkten och berusningen i att överskrida gränser och det njutbara i förstörelsen av något en hatar. Att förse sig själv med excess och rikedom. I tjuven finns allt från den kriminella psykopaten till den desperata småbarnsföräldern.

I polisen finns den alltid vakande kämpen som vägrar låta oskyldiga lida av andras desperata våld och stöld. Skönheten i det klara och tydliga, ordningen och kontrollen i en fulländad och ren skapelse. Där finns allt från den våldsälskande och maktgalna fascisten till den passionerade medmänniskan.

Yin och Yang. Apollo och Dionysos.

I dagens samhälle kanske tjuv och polis ersatt de båda paren. Kanske är det därför vi inte kan få nog.